Gå till innehåll

Kultur genom folket

  • Fredag, 26 oktober 2007

Under rubriken Vad är god smak berättade Per Sundgren, historiker och före detta kulturborgarråd om sin nya bok Kulturen och arbetarrörelsen. Seminariet Boken på arbetsplatsen sista dag hade arbetarrörelsens kultursyn i fokus.

Sundgrens tes går ut på att arbetarrörelsen inte har någon egen kultursyn utan har anammat borgerlighetens kultur- och bildningsideal. Den stora klyftan går inte mellan arbetare och borgerlighet, utan mellan elit och folkmassa.

- I Högdalen där jag bor deltar inte mina grannar i den kultur de varit med och betalat via skatten, säger Per Sundgren. De går aldrig på konstutställningar eller på Operan och Dramaten. Det är den akademiskt utbildade medel – och överklassen som konsumerar vår offentligt finansierade kultur.

Per Sundgren konstaterar självkritiskt att kulturpolitikerna inte lyckats överbrygga klyftan. Eliten avgör fortfarande vad som ska räknas som god smak på kulturområdet. Och det är inte dansbandsmusik eller deckare som räknas dit.

- Det är ständigt detta klättrande; uppåt och framåt. Kulturen ska avlägsna sig från arbetet, de materiella värdena. Folket måste bli upplysta, förädlade och upphöjda genom kulturen. Ingen duger riktigt som den är.
Det tycker Per Sundgren är sorgligt.
- Vem kan sätta sig till doms över andra smak och upplevelse av kultur?
Ur sin avhandling berättar Sundgren också hur agitatorn August Palm blev ifrågasatt och anklagad för att han gjorde socialismen till en ”mag-fråga” och inte tillräckligt upphöjd.

August Palm var skeptisk till att arbetarklassen skulle pådyvlas den borgerliga kulturen. Per Sundgren skriver att den kultursyn som växte fram ur IOGT och ABF hade en starkt borgerlig prägel. Det gällde att uppfostra folk och få det att läsa den goda litteraturen. Strävan var att sprida den goda kulturen till folket.
Per Sundgren nämner också redaktör Saxon som gav ut tidskriften Såningsmannen. Saxon gillade inte ”estetflabberiet” utan tyckte att kulturen skulle vara nyttig och sprida ett budskap. Idolen var August Strindberg som var realist och skildrade verkligheten.

Saxon tyckte att folkbildarna bara var angelägna om att sprida överklassens litteratur. ABFs grundsyn, vid den här tiden, skiljde sig heller inte från detta ideal; att folket skulle klättra uppåt i en tänkt trappa till den klassiska bildningens ideal.
På 1930-talet kom en delvis annan kultursyn då funkisen gjorde sitt intåg. Tekniken blev en förutsättning för kulturen och skönhet var det som var funktionellt. Arkitekterna inför den stora Stockholmsutställningen upplevde en konflikt med den tidens folkbildare.
- ABF blev mer konservativt och spjärnade emot det nya under den här tiden, säger Per Sundgren.

På 1950-talet var det full fart i Folkets parker och Folkets Hus. Här blandades alla möjliga kulturuttryck – en mix av fin- och ”fulkultur”. Samma park kunde erbjuda allt från cirkuskonster till teater och klassisk musik. Men arbetarrörelsens företrädare skämdes för sina stora folkrörelser, enligt Sundgren.
- Om det någonsin funnits ett alternativ till den borgerliga kulturen så kanske det var just i Folkets Park! utbrister Sundgren.
Per Sundgren tycker att det är dags att lägga om kulturpolitiken så att medborgarna ses som skapande och deltagande och inte bara kulturkonsumenter. Kulturen ska inte i första hand finnas till för kulturarbetarna utan för medborgarna, avslutar han.

Boken på arbetsplatser är ett samarbete mellan ABF, Brunnsviks folkhögskola, Restaurangfacket, Industrifacket Metall, Transportarbetareförbundet och Sveriges Författarförbund. Seminariet hölls den 22-24 oktober.

Läs fler artiklar nedan och mer på Brunnsviks folkhögskolas webbplats, klicka på länkarna.

Helene Oljons

2007-10-26

Läs också:

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 7 september 2010.