Gå till innehåll

Studiecirklar som räddar liv

  • Måndag, 12 mars 2007

Kibera är östra Afrikas största slumområde: en globaliseringens bakgård där fattigdomen förlamar människor. Men det finns de som orkar kämpa. Damiana är en av dem. Hon tror att det går att förändra samhället – med hjälp av folkbildning.

Plåtskjulen täcker horisonten, och mellan dem rör sig människor i strömmar. På väg bort eller hem – eller ingenstans. På en bräcklig bro står Damiana Syonuu Kimuyu och pekar på det som en gång var en å. Det ljusbruna vattnet försöker tränga sig förbi vallarna av sopor och avföring. Plast, plåtburkar, glas. Allt som människor slänger.
– Så många har flyttat hit de senaste åren och sopbergen växer med antalet människor, säger hon och kisar mot solen.

Vi står mitt i Kibera; Kenyas och östra Afrikas största slumområde, beläget på gångavstånd från Nairobis välpolerade stadskärna. En miljon människor delar på mindre än 3 kvadratkilometer, samma yta som Djurgården i Stockholm. Här finns ingen sophantering, inget rent vatten, ingen elektricitet, inget avloppssystem, ingen offentlig hälsovård. Ofta bor tre familjer i samma skjul. Ett hål av fattigdom utan synlig botten.
– Folk kämpar för att överleva. De tänker inte på framtiden, bara på idag, på hur de skall klara sig en dag till, säger Damiana, som genom folkbildning arbetar för att skapa ett bättre Kibera.

Hon har bott här sedan slutet av nittiotalet, då hennes pappa förlorade jobbet och ställdes på bar backe. Slummen blev den enda utvägen, för här var det billigt att bo. Damiana tvingades att sluta skolan och kämpa för familjens överlevnad. Hon var 18 år och livet hade stannat upp. Men i katastrofläget föddes en vilja att förändra – inte bara sitt eget liv, utan hela samhället.
– Jag fick verkligen känna på alla de utmaningar människor ställs inför i områden som Kibera, säger hon.

Ett år senare kunde hon återvända till skolan och sedan dess har hon slagit sig fram genom utbildningssystemet. Ett examensbevis kan vara nyckeln till ett helt annat liv, men väldigt få får chansen. Avgifterna är skyhöga, något som nu hindrar Damiana från att genomföra den högskoleutbildning hon drömmer om.
– Jag vill utbilda mig till samhällsutvecklare, för att på heltid kunna ägna mig åt att förändra situationen i mitt lokalsamhälle.

Men hon har inte tid att vänta på att drömmen ska slå in. Sedan flera år tillbaka har hon arbetat ideellt med att utbilda ungdomar och kvinnor, och försökt skapa en diskussion kring frågor som bland annat rör sex och samlevnad, sexuella övergrepp, gatuvåld och droger. I samarbete med en rad lokala organisationer har hon också försökt knyta ihop dessa frågor med den övergripande frågan om Kiberas utveckling – eller snarare bristen på utveckling.
– Allt detta arbete har fått mig att inse att människor verkligen vill förändra sin tillvaro, men att de ofta saknar kunskap om hur de kan göra, säger hon.

Det är dagen efter World Social Forum i Nairobi. Närmare 70 000 människor från hela världen kom till Kenya för att under fem dagar diskutera hur världen kan bli mer rättvis.
Damiana var en av dem som deltog i det stora samtalet. Fem dagar med seminarier, workshops, demonstrationer och spontana möten. Vilket var hennes intryck?
– Det har betytt jättemycket för mig att få dela erfarenheter med människor från andra länder, och jag har knutit många nya kontakter. Jag lärde också känna många kenyaner som jag kanske inte hade kommit i kontakt med annars.

Hon träffade bland annat den grupp svenskar som rest ner i ABFs regi, och hon deltog i ABFs seminarium om folkbildning. Inspirerad av berättelserna om hur studiecirklar, i såväl Sverige som Afrika, kan förändra människors villkor och bana väg för en demokratisk utveckling, har hon själv börjat planera en satsning på studiecirklar – en satsning som ABF på olika sätt kommer att stödja.
– Studiecirkeln är en väldigt spännande metod. Det verkar vara ett bra sätt att få människor att samlas och diskutera hur de kan förbättra sina liv, säger hon.

Uppe på en kulle står ett litet skjul byggt av lera och plåt. Insidan är avskalad – några bord och bänkar, och en svart tavla på den ena väggen. Det är en ideellt driven skola, Saint Stevens School, där Damiana ibland ställer upp som volontär. Ljuset från fönstergluggen träffar hennes ansikte där hon sitter, omgiven av ett tjugotal barn i lågstadieåldern. Hon lyssnar andäktigt på skolans eldsjäl, Mary Okila.
– Barnen här är föräldralösa, halvt eller helt, berättar Mary. Vi hittade dem bland soporna där de letade efter något att äta. Jag tog hit dem och började ge dem mat och utbildning, säger Mary.

Barnens föräldrar har dött av aids – något som blir allt vanligare i Kibera. Närmare 30 procent av invånarna är smittade av HIV och nästan alla är på något sätt berörda. Det är det mest akuta problemet av alla – och därmed också något Damiana arbetar mycket med. Hon försöker sprida information kring hur man skyddar sig mot viruset, och hon arbetar för att förbättra de smittades chanser att överleva.

Oavsett om det gäller kampen mot HIV-aids eller kampen mot fattigdomen handlar det om att förändra själva innebörden i ordet demokrati. Hittills har den demokratiska öppningen i Kenya inte inneburit så stora förändringar som människor hade hoppats. Det är Mary och Damiana överens om.
– Vi kastade ut den förre presidenten Moi för att vi ville ha demokrati, men vi är långt därifrån ännu. De ledande politikerna är inte demokrater, de är korrumperade och söker makten för sin egen vinnings skull. Politikerna utnyttjar oss, de vill egentligen inte ha någon förändring, konstaterar Mary.

Enda gången politiker bryr sig om de fattiga, menar hon, är strax innan valet. Då kommer de till slummen för att köpa röster. De ger omkring 20 kr för en röst. De lever på fattigdomen – på att människor är så utsatta att de är beredda att sälja sin rösträtt för ett par mål mat.
Därför är det från de fattiga själva som förändringen måste komma. Demokratin måste byggas underifrån. Eller som Damiana uttrycker det: ”Det är vi som är förändringen”.
– Vi måste försöka lösa våra problem själva innan vi frågar om hjälp. Men det kan vi bara göra om vi arbetar tillsammans i lokalsamhället, säger Damiana.

Men det är svårt att kämpa för en bättre framtid om man knappt orkar lyfta huvudet från marken varje morgon.
– Problemet är att fattigdomen förlamar. Folk orkar inte tänka på politik, säger hon.

Genom att starta studiecirklar och genom att bygga gräsrotsrörelser hoppas Damiana dock kunna bryta förlamningen.
– Vi måste ge människor verktyg att själva ta upp kampen, och mobilisera kring problem som de själva vill arbeta med. Det kommer att ta tid att bryta dåliga mönster och att nå en verklig förändring, men vi har hoppet kvar. Det kommer en ny generation nu som förhoppningsvis har helt andra möjligheter.
Hon ler mot de nyfikna barnen som flockats runt henne.
– Ge oss tio år så kommer det att märkas en stor skillnad – eller hur?

_______________________
Engagera dig internationellt
Vill du fördjupa dina kunskaper om globala utvecklingsfrågor och lära känna människor i hela världen med samma intressen som du. Var med i ABFs studiesatsning inför World Social Forum 2009. Många av deltagarna i årets forum leder studiecirklar, håller föreläsningar och seminarier runt om i landet. För mer information kontakta ABF på din ort eller internationella gruppen på ABFs förbundsexpedition, klicka på länkarna nedan.

I januari 2007 reste hundra svenskar från ett tiotal orter runt om i landet till World Social Forum i Kenya med ABF. Inför resan förberedde de sig i studiecirklar om globalisering, World Social Forum och Afrika. Läs mer om studiesatsningen nedan och möt deltagare i Sverige och Afrika, klicka på länkarna.

Kent Werne

2007-03-12

Fler bilder:

  • Banvallen är en sophög.jpg
  • Kibera översikt.jpg

Läs också:

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 7 september 2010.