Gå till innehåll

"Antifascism är en av mina starkaste drivkrafter"

  • Torsdag, 25 september 2008

- Jag vill vara en partisan som gör räder in i salonger där jag inte hör hemma men där mina berättelser behövs, säger Peter Birro, ABFs litteraturstipendiat 2008.

Han tyckte det var ”skitkul” när en klassisk institution som Dramaten lät en arbetare som ska hänga sig och en tjackpundare inta scenen på Elverket i Stockholm. Året var 2004 och pjäsen var Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”. Efter det har ”Neil Armstrong var aldrig på månen” uppförts och nu spelas ”Den ömhet jag är värd” på Elverket. Den handlar om människor som har nått botten och som nu längtar efter kärlek och värdighet.

- ”Den ömhet jag är värd” ska alla se som vill bli berörda och gråta, som vill dela några timmar med utsatta människor som lider och har ont, säger Peter Birro.
- Men människor med små hjärtan kanske inte ska se den här pjäsen.

Peter Birro ger intryck av att vara en människa som kan se in i sig själv och förstå vad hans innersta person behöver för att kunna leva ett liv som känns rätt, men samtidigt känns det som att vägen dit har varit lång. Han har också en ovanlig förmåga att skildra andra människor, att göra karaktärer i pjäser och tv-serier levande och trovärdiga.

- Jag är intresserad av människan och har lätt för att leva mig in i andra människor, svarar han på frågan hur han i tv-serier som Upp till kamp, Det nya landet och Hammarkullen klarar av att fånga tidsanda och personligheter utan att falla in i klichéer och stereotyper.

- Jag ser aldrig människor i svartvitt och när jag skildrar en människa nöjer jag mig aldrig med det jag ser först, för det är då man fastnar i stereotyperna. Jag gillar att berätta om komplicerade människor, att visa det mångfacetterade, att utforska flera skikt i människan.

- När jag skrev Upp till kamp kände jag att jag förstod, respekterade och älskade alla fyra karaktärerna. Jag såg på dem utan att döma.

En typisk Birro-karaktär befinner sig på botten.

- Alla kan relatera till botten, det är något som finns inom oss alla om vi bara vågar se efter, säger han och citerar sedan en strof från Gunnar Ekelöf-dikten Jag tror på den ensamma människan: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Peter Birros arbete bygger på omfattande research och förarbete. Innan han skrev Upp till kamp djupintervjuade han 25-30 personer som var med på den tiden, 1965 till 1976. Inför författandet av en pjäs diskuterar han med och utforskar tillsammans med regissören det tema han skriver om. Han tycker resultatet blir bättre på det sättet.

En vanlig skrivardag stiger han upp, åker iväg och fikar på ett café, åker hem och skriver fyra-fem timmar, joggar fem kilometer, skriver några timmar till, ser en film och lägger sig sedan att sova.

En passion vid sidan av skrivandet är musiken. Han säger att musik är så fantastisk därför att den förmedlar en känsla som går rakt in i magen. Peter Birro gillar allt från punkrock till Bach och Mascagni och spelade i sin ungdom i det udda bandet The Christer Petterssons.

- Jag är uppvuxen med punkrock och Ebba Grön. Jag kände att de sjöng om mitt liv i förorten, att det fanns musik som var till för mig. Det var en otrolig kick.

Utanförskapet och klasskampen är återkommande teman i Peter Birros författarskap. Vad är det med utanförskapet som lockar och som gör att han kan skriva om det gång på gång?

- Man förstår och ser det samhälle man lever i om man betraktar det från ett annat perspektiv, lite snett nerifrån, konstaterar han, och säger sedan att han själv lever i ett utanförskap.

- Jag har aldrig känt att jag varit med i den stora festen. Jag kände mig utanför redan i skolan, sedan i kulturen och i livet. Det som har räddat mig är att jag har hittat de sammanhang där jag passar in.

Han upplever inte utanförskapet som en nackdel.

- Jag gillar att leva som en främling i mitt eget land. Jag håller mig undan media och tittar aldrig på svensk tv, bara italienska debattprogram och ett oändligt antal filmer på dvd. Jag behöver leva så för att få energi till att skriva det jag skriver.

Klasskampen är något Peter Birro har med sig hemifrån. Han har vuxit upp i ett arbetarhem i en förort till Göteborg. Pappan flyttade från Italien till Sverige och kvar i faderns hemland fanns släktingar som varit partisaner och slagits mot nazister och fascister.

- Det är ett arv jag alltid burit med mig, säger han med eftertryck. Antifascism är en av mina starkaste drivkrafter

Något Peter Birro ser i Sverige idag är ett enormt klasshat. Det riktar sig från de besuttna mot dem som ingenting har. Det skulle behövas mer klasshat nerifrån, tycker han. Klasskampen är närvarande i hans liv och han ser sig som en lokal gerillaenhet inom kulturen och i Sverige.

- Klasskamp är att göra uppror mot alla former av makt och övergrepp, säger han. Och det handlar inte bara om arbetaren på Volvo utan också om dem som är osynliga, de som inte räknas.

På MySpace går Peter Birro under namnet Wolf Child.

- Dels är det titeln på en låt av Cult som jag tycker om, dels känner jag mig som en vargunge som går min egen väg och inte vill ha någon som styr över mig. Jag vill vara som en varg som inte har tappat bort barnet i sig, säger han och låter förvånad över formuleringen som lämnade hans läppar.

På frågan vilken personlig egenskap hos sig själv han är mest stolt över, svarar han att det är att han är känslig och lyhörd. Ett karaktärsdrag han skulle vilja tona ner är benägenheten att se det negativa i allt, en tendens till katastroftänkande.

- Jag skulle vilja ha lite mer lugn i själen och få mer tillit.

Om Peter Birro skulle gå i en studiecirkel hos ABF skulle den handla om renässansens filosofer. Han frågar förhoppningsfullt om det kanske finns en sådan.

- Jag har blivit passionerat intresserad av den italienska filosofen Giordano Bruno. Han hävdade att universum var oändligt. Katolska kyrkan höll inte med utan brände honom på bål år 1600. Jag vet mycket om Bruno men skulle vilja lära mig mer om andra filosofer som levde på den tiden.

När han ska svara på vad som blir hans nästa projekt säger han som det är:

- Det kan man aldrig tala om.


Kia Toivonen

2008-09-25

Läs också:

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 7 september 2010.