Gå till innehåll

Moa-priset 2009 till Anita Goldman

  • Torsdag, 11 mars 2010

Författaren Anita Goldman har tilldelats 2009 års Moa-stipendium. Enligt juryn är hon med sitt "obrutna engagemang för en bättre värld" en skribent som går i Moa Martinsons fotspår.

Författaren Anita Goldman har tilldelats 2009 års Moa-stipendium. Enligt juryn är hon med sitt "obrutna engagemang för en bättre värld" en skribent som går i Moa Martinsons fotspår.

Stipendiet på 20 000 kronor delades ut lördagen den 6 mars i ABF-huset i Stockholm. Medverkade gjorde, förutom Anita Goldman själv, bland annat Ebba Witt Brattström, vice ordförande i Sällskapet Moas vänner, Annika Nilsson, ABFs förbundssekreterare och Leonore Wide, vice ordförande Läkare mot kärnvapen.

Anita Goldman, född 1953, debuterade 1978 med feministromanen "Allt genast!". Undertiteln var "en roman och kärlek och revolution". Kärlek och revolution ställs i relation till förtryck i olika former hos Goldman, vilket gör henne till en värdig mottagare av Moa-priset.

I Moas anda ger hon sig i kast med de svåra frågorna om godhet och ondska, alltid med utgångspunkt i konkreta händelser och öden. Hon döljer aldrig sitt personliga engagemang. Goldman har också varit kolumnist i Aftonbladet, och är fortsatt en viktig röst i svensk offentlighet.

"Allt genast!" utgår från Goldmans erfarenhet av att leva och arbeta med den internationella kollektivteatergruppen The Living Theatre. Under åren 1980-1997 bodde hon i Israel, där hon bland annat arbetade för Sveriges Radio, födde och uppfostrade två barn, och förstås - skrev böcker: "Den sista kvinnan från Ur" (1988), "Stenarnas döttrar" (1991), "Våra bibliska mödrar" (1993), "Orden som brändes" (1994), och 1995, den uppmärksammade Sigrid Hjertén-biografin "I själen alltid ren".

Ytterligare sex böcker har hittils kommit från hennes penna, bland andra "Snäckans sång", en bok om kvinnor och krig, som renderade henne Wägnersällskapets utmärkelse Årets Väckarklocka 1999. I "Guds älskarinnor" (2005) handlade det om en andens revolution genom kvinnomystiken.

Förra året kom dokumentärromanen "Om jag så måste resa till Los Alamos", som genom hennes mycket personliga prisma försöker förstå tankarna, människorna och miljön kring skapandet av atombomben. Hon tar oss med på en resa till Los Alamos i New Mexico, med särpräglad natur och uråldriga indianska traditioner sida vid sida med det som fortfarande är ett av världens största centrum för kärnvapenforskning:

"Vi är alla Los Alamos barn, vi lever med arvet från Los Alamos, vi lever i atomåldern. Vad betyder detta för vårt förhållande till naturen och till framtiden? Hur påverkas våra kroppar och våra själar av att leva under utplåningshot? Kan kärleken överleva i en värld där kärnvapenkriget alltid är på hårsmåns avstånd? Jag åkte till Los Alamos eftersom det är min övertygelse att vi måste förstå Bomben som tankesystem för att kunna avrusta vårt tänkesätt, demilitarisera vårt inre och påbörja en annan, mer livsbejakande, berättelse"

Juryns motivering:
Anita Goldman är en författare som aldrig kompromissar med sin övertygelse, som aldrig slutar ifrågasätta och som samtidigt, viktigt, aldrig fastnar i slentrian. Liksom hos Moa Martinson har det hos Goldman lett till synliggörande av ondskans olika framträdelseformer. Till detta kommer en obändig tro på enskilda, "goda" individers möjlighet att segra över omvärldens dumhet och vinningslystnad.

Det obrutna engagemanget för en bättre värld - som inte ser verklighetsförankring och högtflygande visioner som motsatta, utan snarare som förutsättningar för varandra - gör Anita Goldman till en skribent i Moa Martinsons fotspår.

Moa-priset har funnits sedan 1989 och delas ut av ABF och sällskapet Moas Vänner. Andra som har fått Moa-stipendiet:
Kerstin Ekman 1991
Sara Lidman 1996
Ulirka Knutsson 2005
Birgitta Holm 2006
Suzanne Osten, Margareta Garpe och Gunnar Edander 2007
Gunilla Nyroos 2008

 

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 7 september 2010.