Gå till innehåll

Folkbildningen är en motkraft som behövs

  • Onsdag, 26 juli 2006

Det blir ett tyst samhälle där inte folkbildningen finns. Är det ett samhälle som vi medborgare vill leva i och är det ett samhälle som vissa politiska beslutsfattare strävar efter? Det här är en frågeställning som jag hoppas att många beslutsfattare och även vi andra reflekterar över en stund, nu under sommarledigheten.

Vi lever i ett prestationssamhälle och ett klassamhälle. Alltfler känner sig värderade efter vad de gör och inte för vilka de är.
”Presenteras du och jag för varann, så är det inte dina tankar om livet jag först frågar efter, utan vad du gör, och då underförstått vad du har för ställning i samhället. Då har jag stoppat in dig i ett fack” Så svarade en journalist under ett livsåskådningsseminarium för ett antal år sedan på frågan, om vad det är vi ser hos varandra. Svaret var brutalt i sin uppriktighet, men det förvånade inte mig.

Har det inte blivit så att vi i högtemposamhället skaffar oss koder och frågor som gör att vi snabbt kan sortera information och sedan agerar efter detta. Den rationella människan kan inte, och nu ironiserar jag, ”ödsla tid på samtal som inte leder någonstans”, för allt ska ju leda vidare i hiskelig fart och i slutändan ska vi göra någon diffus vinning av allt detta forcerande!

För några år sedan var det en undersköterska som skrev en lång och mycket uppmärksammad insändare i Dagens Nyheter. Hon såg fyrtiotalistgenerationens kritik över vården, som en stor kollektiv överföring av ångest inför de faktum att allas våra liv tar slut. Det vill säga, att upprördheten över förhållanden inom vården egentligen inte handlar om de äldres miljö utan om de yngres fasa inför de faktum att livet faktiskt tar slut.

Den artikeln glömmer jag inte. Jag tror nämligen att rädslan är större än så, det vill säga att det finns ett slut på allas våra liv. På långvården, i sängen bredvid en annan medmänniska, är hon ingen annan än den hon är här och nu. Hon är inte identifierad som den som under sin krafts dagar stod för särskilda prestationer. Ingen förmedlar hennes historia. Hon bara är, med alla sina behov av medmänsklig omsorg och empati.

I prestationssamhällets motpol finns inte gradering eller sortering. Där värderas liv och erfarenheter lika. Och det är nu jag kommer till folkbildningens betydelse i dagens och morgondagens samhälle. Folkbildningens stora uppgift i dag såväl som i morgon är; att vara motvikt till det jagade, det skenbart rationella, det materiella och det kommersiella.

Folkbildningen är den motkraft som behövs för att vi ska förstå att vi lever.

Vi måste värdera våra liv här och nu, men inte utifrån våra etiketter, våra rollspel, utan utifrån det vi verkligen och innerst inne är.

Och vad är vi då?
Jo, vi är en mängd olika människor i vårt land idag.
Och inte två av oss är lika
Var och en är faktiskt ensam om just de tankar vi tänker och om våra personliga erfarenheter.
Men vi har, en mängd mänskliga behov som förenar oss
Vi vill alla bli sedda, respekterade, bli bekräftade.
Vi vill alla möta tolerans och förståelse och vi vill leva i fred med varandra.

En av vår tids stora utmaningar handlar om att stärka och utveckla demokratin.
Demokrati är sannerligen inget som är medfött. Demokratin måste ständigt erövras och utvecklas.

Folkbildningen är i dag det rum, den mångkulturella mötesplats, där alla samtal kan föras, andrummet, frizonen där alla tankar kan tänkas och ingens ord väger tyngre eller lättare beroende på vem man är.
Det här kan låta självklart, men så är det inte.

Glädjande är att läsa regeringens tydliga budskap i folkbildningspropositionen ”Lära, växa och förändra” att folkbildningen är en omistlig del i samhällsutvecklingen.

Folkbildning och kultur är inte någon kostnad för samhället. Låt mig ge bara ett exempel.
Den människa, ung eller gammal som finner meningsfull gemenskap, blir inte lika lätt sjuk som andra. Människor som tystas och isoleras blir förr eller senare sjuka av själva ensamheten. Utöver detta ensamhetspris, som den isolerade måste betala, debiteras samhället rehabiliteringskostnader.

Om vi tänker att det enbart inom ABF finns över 600.000 cirkeldeltagare varje år och mer än tre miljoner deltagare på ABFs kulturarrangemang, kan vi bara gissa oss till folkbildningens betydelse för folkhälsan. Våra cirklar i rockmusik har stor betydelse för ungdomar. ABF-skolorna runt om i landet ger många människor en andra chans. Vår verksamhet för pensionärer, som ju möter nya krav och förväntningar, ger förutsättningar för en fortsatt livsutveckling och ett fortsatt samhällsengagemang.

Det är mycket som vi behöver samtala med ansvariga politiker om. De måste förstå att det är viktigt att komplettera förväntningarna på framtiden med insikten om att det inte blir någon bra och demokratisk tillvaro utan människor som ser på sin omvärld med kritisk blick. Framtidens samhälle behöver människor med mod och civilkurage, människor som själva ser hur de ska söka ny kunskap. I detta samhälle stimuleras det fria och frivilliga kunskapssökandet. Det är lika viktigt med den människa som folkbildningen formar, som den som formas av färdighetsinriktad utbildning.

Alltså: samhället har inte råd att strunta i folkbildning. Den insikten har regeringen som nu ökar sitt stöd till folkbildningen. Det känns verkligen bra.

Men det finns hotbilder. Det som storligen oroar är den så kallade alliansen och dess otydlighet. Vad händer med den lokala närvaron om alliansen vinner valet? Moderaternas vill skära ner anslagen med 300 miljoner, ett tydligt besked om deras syn på folkbildningens betydelse? Detta hot, och det faktum att många kommuner minskar anslagen till folkbildning, innebär en uppenbar risk att stora delar av landet blir utan folkbildning och kultur. Förlorare blir de som har fått minst. Det finns stora risker att ”landet dras isär”, att inte hela Sverige får leva. Vad säger Centerpartiet om detta?

Samhället och folkrörelserna utvecklas bäst när självständiga och ansvarstagande individer samarbetar, möter varandra med respekt och ser olikheter som en tillgång. Folkbildningen är för oss i ABF, en ide om ett fritt kunskapssökande som kan ge människor mod och kunskap för att få makt och ansvar, såväl i vardagen som i samhället som helhet.
Vi tror på den radikala folkbildningens möjligheter att utmana och vara en demokratisk förändringskraft. Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, är övertygat om att framtiden är påverkbar och att en annan värld är möjlig. Efter den 17 september behöver vi fortsatt ha en regering som ser folkbildningen som den kraften!

Elsie Bäcklund Sandberg
ABFs förbundssekreterare


Publicerad i Värmlands Folkblad 26/7 2006

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 21 september 2013.