Gå till innehåll

Kulturutredningen blev ett stort jasså!

  • Torsdag, 19 februari 2009

Så kom den då - kulturutredningen som, enligt kulturministern, lockat flest besökare till en presskonferens under hela den borgerliga regeringens tid. Så långt allt bra!

Kommentarerna efter presskonferensen är att kulturutredningen resulterade i ett stort ingenting. Är detta vad som kom ut efter all den debatt som varit om kulturens framtid under de senaste åren? Är det bara en omorganisation kulturen behöver och är ett regionalt synsätt på kulturen alltid rätt? Det tror inte jag – kulturen behöver en innehålldebatt snarare än en formdebatt.

Kulturen måste få växa utanför boxen snarare än att ytterligare fångas in. Det är en gammal sanning att det bara finns konsulter/förespråkare för det som redan är etablerat – särskilt tydligt är det för kulturen. Andra politikområden kan omprövas med vetenskap och nya landvinningar. När nya behandlingsformer bevisat leder till bättre resultat är det ju ingen som slåss för den gamla. Kulturen kan inte utvecklas så, den fodrar andra metoder. Det har kulturutredningen inte funderat över alls.

Inga av förslagen syftar till att utveckla nya kulturformer, ifrågasätta gamla eller överhuvudtaget utveckla själva politiken. Där är kulturutredningen ett stort jasså – lämnar bara ett stort tomrum efter sig.

För det andra är det ingenting som i större utsträckning leder till politiskt självmord än att ifrågasätta befintlig kultur. Minsta lilla förändring leder till att man blir beskylld för att står för allra värsta kulturskymning. Jag ifrågasatte häromåret, till hälften som ett skämt, behovet av stöd till militärmusikkårer.

Det var länge sedan Sverige var i krig och intresset för att lyssna till marscher verkar vara ganska begränsat, resonerade jag lite väl högt. Att en ABF-ordförande kunde stå för en så otroligt revolutionär tanke var nästan obscen, värsta kulturskymningen verkade ha drabbat arbetarrörelsens kulturorganisation. Anledningen att jag gav mig på just musikkårerna är att det är den enda kulturutövning jag själv har ägnat mig åt med någon regelbundenhet. Tio år som trumpetare i Kosta musikkår med marschmusik som stående inslag, ger trots allt viss erfarenhet.

Om min bild äger någon sanning leder det ofelbart till misstanken att kulturutredningens förslag bara är ett sätt att skyffla över ansvaret för kulturen till någon annan. Ungefär som kommunala entreprenader, där om något går fel politikern alltid kan skylla på någon annan.

Kanske har utredningen inte ens funderat över denna följd av deras förslag – då är det riktigt allvarligt. Då ändrar vi på kulturpolitiken utan att förstå följderna och i praktiken avhänder oss möjligheten att bedriva en långsiktigt uthållig kulturpolitik. Jag påstår inte att det är fel, men jag påstår att det är fel att inte utreda mer om faror och styrkor med den organisatoriska förändringen.


Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande ABF

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 21 september 2013.