Gå till innehåll

VÅR TIDS KANSKE STÖRSTA UTMANING

  • Onsdag, 22 juni 2011

Våra uppkopplade liv är inte ett problem, tvärtom en möjlighet, åtminstone för de som har tillgång till den.

Vi människor tillägnar oss alltmer förmågan att leva i två dimensioner samtidigt, i vart fall pendla mellan dem oavbrutet, mellan den virtuella och den reella världen. Vi har bara sett början på denna utveckling. Allt fler tjänster blir tillgängliga i den digitala världen, tjänster som vi ibland utifrån en sorts konservativ hållning, kanske skulle vilja vara utan men som vi inte kan bortse från. Att äga den första telefonen i världen är ju knappast någon hit om man inte har någon att ringa till. Men vem skulle komma på tanken idag annat än någon kuriös figur att vara utan mobiltelefon, inte för att man alltid känner behovet, eller för att man är så tekniskt orienterad, eller att det alltid för den delen är så kul att vara tillgänglig hela tiden. Utan för att man skulle utgöra ett hinder för andra i sitt vardagliga liv. Det skulle man kanske också kunna stå ut med, men förr eller senare kommer det att påverka ens eget liv. Därför blir all teknisk innovation förr eller senare allmän egendom när den nått en tillräckligt stor kritisk massa.

Det stora problemet är när tillgänglig teknik nått den kritiska massan och samhället anpassar hela sitt förhållningssätt till den. Samtidigt som många människor inte har vare sig fysisk, ekonomisk eller kompetensmässig möjlighet att vara med. Då uppstår ett glapp en klyfta mellan vi och dom. I det digitala och uppkopplade samhället är detta ett uppenbart problem och faktum, som på ett dramatiskt sätt håller på att bryta isär samhället. Undersökningar visar att en och en halv miljon människor i Sverige inte har tillgång till Internet, ytterligare en och en halv miljon är extrema sällan användare med brister i tillgänglighet till tekniken i form av fysiska, ekonomiska eller kunskapsmässiga. Många hävdar att detta har med ålder att göra, så är det inte. Dessa skillnader i förutsättningar följer samma mönster som alla andra socio/ekonomiska klyftor som finns i vårt land.

När hänvisade en programledare i TV till text TV sidan xxx senast, när det handlar om vidareinformation i form av t.ex. recept efter ett matprogram, nä istället heter det ”gå in på recept.nu och läs mer”. SVT play, TV4 play osv. vi har alla hört begreppen, se en halvtimme till av Allsång på Skansen på nätet, ”se övriga tabeller och resultat på vår webbsida” säger sportreportern.
Allmängods tycker vi förstås alla som vet, kan och har tillgång. Utestängd tänker den som inte har möjligheten.
Ni missar inget kan vi raljera lite lätt, det är ändå bara skit på TV. Ja, kanske det, men problemet stannar inte där:

-   Kontakterna med mina barns lärare i skolan förutsätter att jag har mejl

-   Vill jag ställa mitt barn i kö för barnomsorgsplats så ska jag göra det på nätet

-   Behöver jag fylla i en ansökan eller beskriva något för kommunen ska det ske
     via Internet

-  Om jag tänker mig att köa för en större lägenhet i mitt bostadsområde gör jag mig
    icke  besvär om jag inte kan gå in på bostadsbolagets hemsida

-   Vill jag köpa en konsertbiljett, en bussbiljett, en hockeybiljett osv.
     så ska jag göra det på nätet

-  Ska jag betala mina egna räkningar så ska det ske genom Internetbanken

Strängt taget allt i våra liv kretsar idag kring att jag har access till nätet att jag kan vara uppkopplad och det växer varje dag.
Det handlar dessutom inte bara om tillgänglighet i sig, det handlar i icke oväsentlig grad om pengar. Många som idag inte har tillgång till bredband skulle med lätthet tjäna ihop till den kostnaden genom den besparing man skulle göra på att kunna använda en mängd av de webbtjänster som är dyrare att få tillgång till bara genom det faktum att jag måste tillägna mig dem på gammalt traditionellt sätt, t.ex. via telefon.

Det här är inte längre en fråga om tillgång till bredband och rikstäckande fibernätsatsningar eller datorer i största allmänhet, det här handlar numer om människors förutsättningar att kunna vara fullvärdiga medborgare.
Det är klart att det finns mycket skit och lek, kolossalt mycket dessutom och som följt i denna tekniks utveckling, men att vara uppkopplad blir viktigt för alla.

Utvecklingen innebär inte bara utestängning för många när det gäller samhällsdeltagande, det tenderar också förändra vårt kulturella beteende, vårt sociala interagerande, att leva i två världar den reella och den virtuella. När vi var ung skrev man dagbok, inte sällan var denna akt försedd med ett litet hänglås som det yttre skyddet mot att ingen annan än jag själv skulle kunna läsa vad jag skrivit. Idag bloggar vi, skriver på facebook och twitter, många gånger ingenting annat än dagböcker. Den stora skillnaden är att vi börjat dela med oss våra tankar, i realtid dessutom dvs. i samma ögonblick det händer, ibland undrar man om det inte skulle vara helst innan det hänt. Vi delar foton, filmer, musik med varandra, vi är delaktiga i uppslagsverkens föränderlighet på nätet genom att själv kunna skriva och beskriva det historiska skeendet. Det är klart detta påverkar oss som människor i vår vardag i vår helgdag i våra liv.

Men som sagt, vad värre är, utan nätet är vi på väg att utestängas från att leva våra liv i kontakter med myndigheter, institutioner, banker, fritidsaktiviteter, skolan, jobbet, vänner, vad du vill. Det är en gigantisk hotbild som måste hanteras.

Som folkbildare är det en viktig utmaning att vara med och på olika sätt bidra till att möta denna ”nya värld”, att ge människor arenor, fysiska förutsättningar att komma i kapp. Vi försöker på olika sätt arbeta med detta, själva som studieförbund, ihop med folkhögskolor, tillsammans med folkbiblioteken i vårt län, vi deltar i den nationella kampanj som nyligen startats och vi kommer att göra mer och så gott vi kan.

Det som förvånar och t.o.m. upprör oss är politikens fullständiga ignorans kring detta, möjligen kan man skönja små rörelser nationellt. Men i kommunalpolitiken tycks man sova i allsköns ro, var är debatten, var är opinionsbildningen, var är undersökningarna, var är projektledarna, var är insändarna, var är artiklarna, var är besluten, var är strukturerna, var är de ekonomiska satsningarna, var är ni?

En av vår tids största utmaningar står för dörren, det handlar om människors delaktighet, pengar, fullödiga liv, förmåga att delta, det handlar om vår demokrati.
Man skulle kunna ställa exakt samma fråga till media och andra samhällsdebattörer också för den delen, vart befinner sig den undersökande journalistiken när det gäller dessa frågor, kom inte och säg att det inte är en nyhet. Alla nyheter i media bygger på att det är en avvikelse från det normala. Den här avvikelsen från det normala och vanliga är gigantisk.

Göran Lundström chef ABF Östergötland
Tomas Lindgren biträdande chef ABF Östergötland

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 29 april 2013.