Gå till innehåll

Sydafrika

  • Måndag, 22 november 2010

Ett land, stor kontrast Att studiecirkeln som metod är ett utmärkt verktyg för mänsklig tillväxt torde stå klart och uppenbart för varje folkbildare, i Sydafrika är det ändå som att skåda ljuset.

Efter att ha haft förmånen att på plats få följa arbetet med att implementera studiecirkeln som metod i Sydafrika, kan man inte låta bli att låta sig imponeras. Förstås av de duktiga medarbetare från ABF m.fl. som under lång tid nu, verkat där med detta arbete. Men framförallt av det resultat som går att se, eller rättare sagt höra, av olika människor som tagit möjligheten.

Under en tio dagar lång resa tillsammans med Ann-Catrine Gerdin och Anne Giertz, som har flerårig erfarenhet av arbete i södra Afrika, så krymper man ihop och blir en passiv imponerad åskådare kring vad som gjorts och görs, av framförallt resultatet blir man påtagligt rörd.
afrika
Det är på något sätt som att återföras till folkbildningens pionjärtid, när en kvinna fast förankrad i en Sydafrikansk kåkstad, med emfas uttrycker hur hon fått ett språk, kunnat hjälpa sina barn, fått ett jobb, kunnat bygga sitt eget hus och tillsammans med andra kvinnor startat hantverksarbeten, allt med hjälp av studiecirkeln som metod.
Metoden således, inte pengar, inte regelverk, inte konstitutionella formalia, inte kvalitetsutvärdering, internkontroll och etisk värdering eller prövning av de folkbildningsmässiga aspekterna på verksamheten, nä, studiecirkelmetoden är det hon betonar och framförallt beskriver som grund för hennes positionsförflyttning i livet.
Det är livets hårda villkor och behov att själv växa som varit drivkraften och att ha fått möjligheten att lära sig använda folkbildningsverktyget som bidragit, som gett resultat.

Jag funderar ibland om vi här hemma inte har mer att lära i flera avseenden än vi har att ge och bistå med. I vart fall stanna upp en stund och reflektera kring hur vi förhåller oss till det som är vår dagliga gärning. Jag får en känsla ibland av att vi i vår egen vardag ägnar mer kraft och tid till att formulera människors behov och vad de behöver i form av olika tematiska beskrivningar och formuleringar, färdigpaketerade och glättiga utbud av olika cirklar och annat som vi tycker att människor behöver, i någon sorts iver att lösa människors problem, snarare än att förmedla verktyget och låta människor faktiskt utgå från sig själva.

Jag inser givetvis att det är mer sammansatt än så, men kan ändå inte befria mig från känslan av att det också är möjligt att göra folkbildningen till något mycket enklare än vad det är idag i vår svenska regelstyrda värld. Något som i praktiken handlar om att människor vill växa, tillgodose behov, intressen och problem i sin vardag, vara delaktig och bidra genom att själva vara med och formulera, genom att föräras redskapet snarare än innehållet.

Att sitta i en kåkstad i Sydafrika och få lyssna till en grupp människor som för första gången i sitt liv konfronteras med begreppet ”studiecirkel” är en ynnest och något som ger både en och annan tankeställare. I synnerhet när frågan efter en stund ställs till deltagarna av den lokalt verksamme studieledaren, ” vad är era förväntningar kring att använda denna metod?” Att då få uppleva det sista svar jag förväntat mig, ger nästan en väckelsekänsla, en känsla av overklighet och på samma gång en känsla att man är med om något alldeles fantastiskt. Svaret var nämligen:
”med den här metoden förväntar vi oss bli bättre människor på ett sätt som ger oss möjlighet att ge något tillbaks till samhället”
Så svarar människor i ett samhälle för vilka det i decennier inte förunnats något av samhället, som kuvats och undertryckts så till den grad att det näst intill inte går att ta till sig. 

Göran Lundström

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 29 april 2013.