Gå till innehåll

54:an

Stjärnor drog fulla hus på Dad’s på 54:an

När entreprenören Broni Mühl mer eller mindre av en slump ramlade över lokalen i slutet av 1976 stod den tom.

– Jag visste egentligen inte vad jag gjorde. På den tiden lyssnade jag mest på Charles Aznavour. I börjar körde vi lite med dansband men det funkade inte. Så jag tog kontakt med EMA för att höra med dem om andra möjligheter, minns Broni Mühl.

Resten är rockhistoria. Broni Mühl må ha varit omedveten om det men hans satsning på Dad’s Dancehall låg optimalt rätt i tiden. Punken var ännu vital och nya vågens musik sköljde över världen. Artister och band som inom några år skulle vara redo för större arenor var vid denna tidpunkt i stort sett ute på sin första utlandsturné. Under budskapet ”alla kan spela” reste banden med liten utrustning och små pretentioner.

– Fast Patti Smith krävde en flygel. Vi fick låna in en från Dan Tillbergs Bellatrix studio. Det var en tung pjäs.

Framför allt samarbetade Broni Mühl senare med danska DKB som kunde erbjuda fler band än Dad’s Dancehall kunde ta emot. Bland erbjudandena fanns bland annat XTC, The Flaming Groovies och Talking Heads.

– Sen hade jag mycket svenskt. Jerry Williams spelade ofta och Kal P Dal såklart. Frågan är om han hade haft en karriär utan oss. Och Problem var ofta förband.

Problem blev det också ofta utanför, vid insläppet och på golvet. När Jam skulle spela hade Helsingborgsraggarna fått för sig att åka ner till Malmö för att slåss med punkarna.

– Då tog jag ta in Malmöraggarna för att hålla ordning, mot löfte om en rockkväll. Efter det tog jag ofta in raggare och mc-killar som vakter och så muddrade vi publiken vid ingången. Varje måndag var jag uppe hos Malmöpolisen och lämnade in beslagtagna vapen av alla de slag.

En annan kaosspelning var Magnus Ugglas i november 1977 då halva Malmö ville komma in på konserten och polisen fick agera inkastare för att kön stoppade trafiken på Föreningsgatan.

Men det kunde också gå vilt till bland artisterna.

– Sångaren i Dr Feelgood stoppade i sig en näve piller och en halv flaska Tequila innan han gick upp på scenen, sen fick han mer eller mindre bäras av en timme senare. Och tjejerna i Runaways var svartsjuka på varandra och bråkade om en roadie.

Men värst var kanske den gången en kille spottade på Tommy Ramone.

– Brittiska punkband var ju vana med att publiken spottade, men trummisen i amerikanska Ramones blev helt galen och jagade killen med kniv. Vi fick avväpna honom.

Storhetstiden för Dad’s Dancehall varade i ett, oerhört intensivt år. Några större inkomster blev det inte. Gagerna var låga, entréavgiften till de utländska banden var 50 kronor och en öl kostade en femma. Broni Mühl hade annars stora ambitioner på att starta restaurang men efter att ha dragit igång verksamhet med skateboard, rullskridskodisco och barndisco i lokalen började det ta emot.

– Det tog för mycket av min tid. Jobbet höll på att kosta mig mitt äktenskap. Så jag lämnade nöjesbranschen helt och hållet.

I december 1979 bytte Dad’s ägare med sporadiskt fortsatta konserter. Bland annat spelade Ebba Grön och Stry där i mars 1981.

Efter några år flyttade loppisen Magasinet till lokalen och hösten 2010 öppnade ABF en mötesplats med filmredigering, ljudstudio, replokaler och dansstudior i nyrenoverade lokaler.

källa: Sydsvenskan


  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 6 februari 2014.

54:an