Gå till innehåll

Att växa som människa

  • Torsdag, 21 oktober 2010

Jag gick en lördagseftermiddag upp från T-centralen vid Sergels Torg i Stockholm och fortsatte Drottninggatan till Kungsgatan. Den gatan gick jag till Stureplan där jag såg folk som vanligt mötas under Svampen. Bilar rullade i långa köer till och från den pampiga Kungsgatan eller till och från någon annan av gatorna i området. Bilarna stannade vid rött. Körde. Stannade igen. Körde. Stannade. Jag passerade övergångsstället och fortsatte till Kaféet Sturekatten som ligger bakom Stureplan. Jag skulle möta några vänner där. Alla var på plats när jag kom. Vi beställde kaffe och gott bröd och satte oss ner i de gamla nötta nästan antika möblerna. Vi kom att tala om att växa som människor.

Jag inledde med den här dikten:

”Du är en blomma du människa. Helt unik. Du har vuxit ur Ditt frö och är ingen annan lik.

När en blomma befruktas av pollen från ett bi speglas blommans skönhet i livets poesi.

Var hittar jag mitt pollen? Var finner jag mitt bi? Kanske biet är den människa som nyss gick förbi. Kanske blänket i hennes ögon kan ge mitt liv poesi.”

– Du har rätt. Vi behöver människor omkring oss för att växa. Ensam är inte alltid stark. För att bli en hel människa måste hela jag stimuleras. Om inte så sker blir jag bara en del av mej själv, säger Suzanne. Hon är några år över tjugo.

– Människan har en standardritning som grund och oräkneliga specialritningar konstrueras genom föreningen mellan ägget och spermien. Våra möjligheter finns i kromosomernas sammansättning. Inom naturens gränser kan vi växa, svarar Babac som läser till läkare i Stockholm. Han är född i Iran.

– Du menar att vi människor är begränsade till våra kromosomer. Det är möjligt men vår utvecklingspotential är stor och omfattar så mycket att begränsningarna inte märks, svarar Suzanne. Hon ska bli lärare när hon blir färdigutbildad.

– Det finns andra begränsningar. Jag vill påstå att det moderna samhället hindrar människor från att utvecklas fullt ut. Vi får mycket information om vad och hur vi ska tycka och tänka. Många TV-program förminskar vår fantasi. Vi tänker tankar som andra tänkt åt oss. Att tänka är att spegla världen. När vi tänker fritt kan vi välja spegelbilder som utvecklar oss. Jag möter händelser i samhället som blir till murar jag måste riva för att se klart, säger Angelina. Hon lever ensam med två barn. Angelina är sjuksköterska.

– Det gäller att hitta gränserna mellan individens frihet och den inskränkning samhället ger. Det är inte lätt. Människan är inte bara en änglalik, solidarisk individ. Hon är också aggressiv, hämndlysten, avundsjuk och egoistisk. Det finns många som trycker ner andra för att själva komma upp på kullens högsta topp, poängterar Babac.

– Vi kan växa som människor när vi ändrar och förbättrar våra sociala villkor. Det kan ske utan att vi trycker ner andra, säger Suzanne.

Sturekatten doftar som ett kafé´ ska dofta kafé. På restauranger och barer känns stekoset mest. Här tar kaffedoften över. Jag dricker det goda kaffet och tar till mej den mandelkubb jag beställt och tänker på det Suzanne sagt att om vi ändrar våra sociala villkor så kan vi växa som människor. Jag säger:

– Många människor blir det yrke de har. De känner sej som polis, chaufför, läkare, svetsare, bagare. Det är inget fel att präglas av sitt yrke men vi människor är mer än våra yrken. De som inte lever ut alla sina möjligheter tappar sitt jag och blir till ”Ingen” när de går i pension. Jag har träffat många som inte vet vad de ska göra med sina liv efter pensionen.

– Det är konstigt att det är så. Det är ju när vi får denna fulkomliga frihet från yrkesverksamheten som vi verkligen kan leva livet, svarar Babac.

– En pensionär sa nyligen så här till mej:

”Några år har jag kvar att leva. Om jag får vara frisk och ha hälsan. Några år kvar att leva. Jag som nyligen var ung och odödlig har bara några år kvar att leva. Det låter otänkbart men är faktiskt sant.

Vad ska jag göra? Var ska jag börja? Hur skall jag vara? Vad är livet egentligen? Frågar jag mej själv. Hur ska jag veta det, svarar jag, och fortsätter att leva mitt liv. Precis som vanligt.”

Alla mina kamrater sitter tysta en stund. De är unga. De tänker nog inte på hur länge de har kvar att leva. De tänker förmodligen på hur de ska växa som människor och få uppleva allt det fina vår jord har att erbjuda dem.

 Efter en stund säger Babac. Jag tänker så här: Allt har blivit stort. De som beslutar i samhället lever långt borta från vardagen. Valrörelsen nyligen bestod av kampanjer som partiernas högsta höns körde ner i halsen på oss.

– Jag tror att det är i det nära vi ska växa som människor. När det nära flyttas långt bort är inte det nära, nära längre. Utan långt bort. Då måste vi odla nya näran. Väva nya näror. Det är i det nära människan slår ut i blom, replikerar Suzanne.

– Du är tillbaka till Knuts dikt, svarar Angelina. Sista versen löd så här:

”Var hittar jag mitt pollen? Var finner jag mitt bi? Kanske biet är den människa som nyss gick förbi. Kanske blänket i hennes ögon kan ge mitt liv poesi.”

– Om jag väntar på att blänket i en annan människas ögon skall ge mitt liv poesi får jag nog vänta länge. Det finns för mycket hat i vårt samhälle idag. Det såg vi i valrörelsen. Hat krymper människorna, påstår Babac.

– Vi måste låta förståndet leda viljan att lära och växa.  Vi lär oss när vi aktivt deltar i det som sker. Vi växer medan vi lär, säger jag. 

– Jag måste gå. Kan vi inte ses igen och tala om vad vi ska göra för att växa som människor.

Vi bestämmer innan Suzanne går att vi ska ses snart igen. Angelina och Babac går också. Jag blir ensam kvar vid bordet. Ett äldre par undrar om de får slå sej ner vid ”mitt” bord. Det får de naturligtvis.

Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 21 oktober 2010.