Gå till innehåll

En Lifsresa på otrygga ängar

  • Torsdag, 10 februari 2011

Jag har ofta funderat över vem jag är. I många trygga situationer har jag känt att inget kan rubba mig. Jag är och kan vara den jag är. Den jag varit i de trygga stunderna har jag blivit genom min uppväxt i samspel med det jag fått i arv socialt i mina hembygder och genetiskt av mina föräldrar.

Vi kan inte leva våra liv bara på trygga ängar. Vi måste ut och möta andra människor därute i osäkerheten och i de okända landen. Hur behåller vi vår trygghet i det okända? Varför blir vi nervösa inför vissa uppdrag? Hur klarar vi av osäkerheten?

Mina första minnen från nervositeten kommer från skolan i Frödinge i Småland. Vi barn hos Gerda Gustafsson i klass sex fick en termin var sin dikt vi skulle ta hem och lära oss utantill. I tur och ordning fick vi sedan läsa upp dikterna framför kamraterna i klassrummet.
Jag fick dikten ”Kisse katt i stövlar” Skriven av Hugo Gyllander. Jag minns den där dikten om Kissen som sa; (Utdrag). ”Jag vill stövlar ha. Blanka höga riktigt bra så jag kan gå omkring på stan och stampa gå och klampa som en ann herreman.” ”Kisse Katt fick stövlar som passade och gick ut och stassade hela dan” ”./. men när han råttor skulle ta gick det inte mera bra. Klamp, Klamp, Klamp sa stövlarna.
Långt ifrån hörde de när katten kom. Vände om. In i hålet. Bort i vrån. Det var innerlikt gement. Kisse katt kom jämt för sent.” Kisse Katt ilsken blev han. In i skobutiken klev han. Sa: Dra utav mig stövlarna. Och nu tassar han igen som förut. Så var hela sagan slut.”

Jag minns den där dagen när det var min tur att läsa dikten inför kamraterna. När jag gick fram till katedern i vår skolsal kände jag mig som om jag skulle till min egen avrättning. Jag började läsa. Rösten steg högt upp i halsen. Jag försökte få ner den i normal nivå igen. Och lyckades någorlunda.

Har ni käre läsare haft några stunder då ni önskat er möjligheten att som Kisse Katt ”ta på stövlar” för att bli ”herreman” för en stund? Jag har upplevt många situationer genom livet där jag känt mig osäker och ibland nevös. I vissa uppdrag har jag känt rädslor. På min födelsedag den 4 augusti 1957 fick jag debutera i Motala AIF:s fotbollslag i allsvenskan. Jag skulle spela på landslagsspelaren Gösta Löfgrens plats.

När vi sprang in på planen inför nästan tio tusen åskådare sa Speakern: ”Gösta Löfgren kan inte spela. Han är skadad. På hans plats spelar Knut Karlsson.” Från Motalapubliken, som älskade sin stora stjärna, hördes ett besviket sus. Jag kände ”kalla kårar” efter ryggen. Jag tänkte: ”Jag lägger av”. Men så sa jag för mig själv: ”Jag har nu kommit till det jag drömt om i min ungdom; ”Att få spela i allsvenskan”. Nu är jag där. Jag ska visa att jag kan jag också.” Och det gick bra.

 I Motala fick jag lära mig mycket. Jag började som polis. Att uppträda som polis var inte alltid lätt. Det gällde att uppträda rätt. Inget fick bli fel i tjänsten. Under min sista tid som polis fick jag 1967 leda polisens arbete med omläggningen till högertrafik. Jag åkte runt som en ”skottspole” och berättade om omläggningen för folk i kommuner, föreningar, organisationer, skolor och företag. Detta gav mig erfarenheter av att möta människor ansikte mot ansikte. Jag blev med tiden chef för Folkets Hus och var med om att skriva och framföra teatrarna Verkstadsborna och ELBA. Det var Motalateatrar som blev omtalade och omtyckta.

 Revyn var också trevligt att vara med i. Jag skrev till en revy en monolog som hette ”Djävulen i flaskan”. Den börjar så här: ”Jag är en liten djävul i flaskan. Jag lurar var och en och bor bak korkar och kapsyler. När någon fyller jag sträcker fram min hals och fyller de små glasen till brädden. Man dricker av min vätska och man blir glad och full och när man sen skall älska kan man knappt stå lull…” Osv. Jag läste den monologen på åtta fullsatta föreställningar i Folkets Hus.

Vilken känsla det var att varje kväll vi spelade möta fyra hundra förväntansfulla ansikten i publiken. Dessa uppträdanden kändes i hela kroppen. Jag hade lust att uppträda och kände glädje över att få framföra något som roade publiken. Jag gav av mig själv och fick uppskattning tillbaka. Vilken härlig känsla! Jag flyttade till Stockholm. I mina jobb i Stockholm ingick en stor del i att uppträda, utbilda, berätta. Jag åkte land och rike runt och besökte platser jag bara läst om i kartböcker och tidningar. Det var lärorikt på många sätt. Jag hade ingen annan än mig själv att lita på. Jag skrev själv mina tal och kom ensam till de platser jag skulle medverka på. Jag fick ofta tänka på hur jag skulle behålla min trygghet i det okända. Det var inte ett lätt liv jag levde. Men oförutsägbart. Och spännande.

 Ett stort tillfälle var när jag jobbade med ”Folkteatern i Sverige”. Vi fick i uppdrag att göra ett inledningsspel till Socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus i Stockholm. Jag hade gjort ett bildspel med min dotterson Ludvig som då inte fyllt ett år. Han satt bl. a. på en kanon och en parksoffa. Jag hade skrivit text till bilderna och skulle läsa texten inför mer än ett tusen kritiska partikongressdeltagare.

Sagan med bilder heter ”Ludvig frågar Ingvar”. (Statsministern). Så här var det: Jag satt på plats i teknikrummet. Pulsen var hög. Kraftigt sorl i salen. Några kamrater skötte bilderna. På grund av att kongressalen är månformad visades bilderna på tre olika filmdukar upphängda runt scenen. Ljuset släcktes. Sorlet tystnade. Första bilden visades. Jag fick tecken från regissören och började läsa:

 ”Hej! Jag heter Ludvig. Jag är inte kongressombud. Än. Men det är min framtid ni ska bestämma om. Jag tänkte du Ingvar skulle komma och sätta dig hos mig ett tag innan du ska hålla ditt stora tal.” (På bild nr två syns Ludvig på en utomhussoffa i en park.) Jag läser vidare: ”Jag tänkte fråga dig några saker, Ingvar. Öga mot öga. Här och nu.” Ett positivt sus hördes i kongressalen när publiken fick höra texten och såg lille Ludvig först sittande på en kanon och därefter på en parksoffa. Jag blev lugn. En härlig känsla spred sig i min kropp. Jag fortsatte läsa och kände att jag trivdes med att tala med och till folk. Mycket har jag lärt från ”Kisse katt i Stövlar” hos Gerda i Frödinges kyrkskola via polisjobb, teatern Verkstadsborna och revyerna i Motala Folkets Hus till ”Ludvig frågar Ingvar” på partikongressen i Stockholms Folkets Hus.

Jag är glad över att jag blev den jag blev en gång i min barn- och ungdom i Frödinge - och att jag ”grillades” i Motala och Stockholm. Jag har inte levt mitt liv på trygga ängar men min önskan att få vara sådan jag är har slagit in. Har du käre läsare funderat över vem du är? Är Du den Du vill vara? Jag tror att det ibland är bra ställa de frågorna till oss själva. Vi lever bara en gång. Varför då inte försöka leva så bra som möjligt den tid vi får oss tilldelad?

 frågar Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 25 februari 2011.