Gå till innehåll

En istapp faller...

  • Tisdag, 11 januari 2011

En istapp faller ner mitt framför näsan på mig. ”Det var nära ögat”, tänker jag på när jag går mot Klarakvarteren på den mäktiga Wasagatan. Jag går på Drottninggatan I Stockholm. Den är fylld av folk. Från hustaken hänger istappar. Istapparna hotar med sina vassa spjut.

Nyligen fick en man en istapp i huvudet. Han slogs medvetslös. Jag går mitt i gatan för att vara utom fara. Jag är på väg till Drottninggatan 84 där jag hade mitt första kontor när vi flyttade till Stockholm. Huset ligger bredvid Blå Tornet där August Strindberg bodde sista tiden av sitt liv. August står staty i den närliggande Tegnérlunden. Det är en mycket kraftfull Strindberg som är avbildad som staty.

I huset Drottninggatan 84 steg jag i november 1984 in på Rikskådebanans kontor och övertog jobbet som VD. Jag visste nästan inget om de uppgifter jag skulle få. Jag hade blivit erbjuden arbetet som VD av den dåvarande styrelsen. Jag tog reda på att Riksskådebanan var en stiftelse. Stiftare var LO, TCO, SAF och KF. 

Skådebanan startades i Tyskland i början av seklet och togs hem till Sverige i beskydd av August Strindberg samt Anna och Hjalmar Branting. På den tiden ordnade Riksskådebanan turnéer för teater. 1933 startades Riksteatern på initiativ av den blivande ecklesiastikministern Artur Engberg. Riksteatern övertog teaterturnerandet. Mina uppgifter blev därför att med hela landet som verksamhetsfällt vidga intresset för teater, musik, sång, dans och andra skapande verksamheter. Det gav mig möjligheter att få se vårt vackra avlånga land. De möjligheterna infriades med råge.

Jag stannar utanför porten och tänker mig in i huset nr 84, tar hissen till rätt våning, öppnar dörren till ”mitt” kontor med ”mina” nycklar. Och går in. Jag luras. Detta är bara tankar. Nu finns inte skådebanan här. Den är flyttad. Jag är inte längre chef för Riksskådebanan. Jag är aktiv pensionär.

Många nya vänner fick jag. En av dem var Roland Jansson från Folkteatern i Göteborg. Han skrev och framförde teatrar på ett sätt som ingen annan gjorde. Roland har under 2010 gett ut en bok som heter ”Nackspärrarnas rike”. Den boken fick jag nyligen mig tillsänd signerad sålunda: ”Till Knutte från vännen Roland Jansson Folkteatern i Sverige.” Jag ska återkomma om boken när jag läst den.

 I samarbete med Folkets Hus Riksorganisation, Göteborgsgruppen Lennart Hjulström, Roland Jansson, Kent Andersson och Gunilla Nyroos bildade vi Folkteatern i Sverige som blev en stor succé. Med Folkteatern i Sverige ville vi föra ut teaterbudskapet till alla. Vi visste genom att ta del av undersökningar att det var den välbeställda och välutbildade delen av svenska folket som besökte teatrar. Vi visste också att de flesta teatertestycken som sattes upp handlade om miljöer som överklassen lever i. Vi har genom åren haft undantag.

Vilhelm Moberg skrev dramatik som han tog från dåvarande allmogen och bondesamhället men Mobergs teaterstycken ansågs inte vara lämpliga för Dramaten och de stora teaterhusen. Mobergs publik kom från de breda folkmassorna. Första gången jag såg en Mobergpjäs var på en midsommarfest i Tuna i Småland. Det var kultur när den är som bäst. Dels för att pjäsen spelades av amatörer som läst in Mobergs texter och lärt sig uppträda på scenen. Dels också för att vi den sommarfestklädda publiken fick njuta och skratta och känna det där lilla extra som föreställningar kan bjuda på när de är folkliga och berör oss som ser skådespeleriet och förstår innebörden av det som sägs och visas upp.

Jag fortsätter min promenad till Tegnérlunden. Den är igensnöad men under den vita snön ser jag Strindberg. Han skrev många böcker och dramatiska verk. Det jag uppskattar mest hos Strindberg är Röda Rummet som också finns som TV-teater. Röda Rummet är bland det bästa jag läst i bokväg och TV-teatern bland det bästa jag sett som teater. August Strindberg blev älskad och hyllad av folket men hatades av andra. Vilhelm Moberg blev mest känd för sina utvandrarböcker. Den bok jag älskar mest av Moberg är ”Din stund på jorden”. Jag har sett den berättelsen uppsatt som teater på Stadsteatern i Stockholm. Den var bra men boken är bättre.

Jag fick nyligen en DVD av vännen Åke Lindberg i Motala. PÅ Dvd:n.  framför Åke med kamrater ”En löskekarl av Vilhelm Moberg”. Åke och hans kamrater har under många år spelat Mobergs olika pjäser. De gör stora kulturgärningar genom att minnas Moberg. De ger också publiken trevliga stunder. Dessutom utvecklas de själva när de repeterar in förställningarna. Jag är säker på att de känner glädje och tillfredsställelse när de står på scenen och gestaltar de olika rollerna. De växer de människor som vistas och verkar i kulturens trädgårdar.

Jag går från Tegnérlunden ner till LO-borgen på Norra Bantorget. Jag stannar utanför ingången. När vi flyttade till Stockholm blev vi bjudna på välkomstmiddag av LO. Värd var dåvarande kulturchefen Bertil Jansson. Bertil lärde mig mycket och gjorde mycket bra för kulturens utveckling inom LO.
Jag tänker på Motala och minns alla vänner där. De vackra minnena från min förra hemstad gör mig varm i den 12 gradiga kylan.  En istapp faller ner mitt framför näsan på mig. ”Det var nära ögat”, tänker jag på när jag går mot Klarakvarteren på den mäktiga Wasagatan.

Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 11 januari 2011.