Gå till innehåll

En oförglömlig händelse

  • Torsdag, 19 januari 2012

Jag såg på fina kunskapskanalen i SVT en polisforskare som berättade om hur poliser reagerar när de varit med om svåra situationer. Han berättade att känslomässiga händelser kan sätta sig i hjärnorna och finnas där lång tid. Jag ska berätta om en händelse i min dåvarande hemstad Motala. Händelsen finns fortfarande kvar i min hjärna. Läs Knut Karlssons kåseri.

Bertil Karlsson var förare av polisbilen SGR 4, en Volvo Amazon, den dagen jag skall berätta om. Jag åkte tillsammans med Bertil. Vi cirklade runt i stan. Vi tog paus på polisstationen på Prästgatan 6 klockan 17:10 och fikade med de poliskonstaplar och en förste polisassistent som var i tjänst den dagen. Vi skojade som vanligt med varandra. Ingen vet vad som händer i nästa stund för den som har bilpatrull. Ibland kan hela passet gå utan att någon särskilt händer. Ibland händer svåra saker

*

När vi druckit kaffe körde vi ut och tog en sväng runt torget. Vi hälsade på folk vi kände. Vi fick meddelande i radion om en stulen bil i Linköping. Den var troligen på väg mot Motala. Jag skrev upp registreringsnumret.  Ofta var vi tysta under passen. Det går inte att prata i åtta timmar. När vi kommer till Östermalmsgatan får vi anrop i polisradion.

– SGR 4 från SGR 2. Fyran kom.

Det är förste polisassistenten som anropar oss.

– SGR 4 här . Tvåan kom, svarar jag.

– Trafikolycka med en långtradare inblandad på Örebrovägen. Kör dit. Personskada. Ambulans kallad. Fyran kom.

– Vi åker direkt. Klart slut, säger jag och drar på sirenerna. Bilar stannar och släpper fram oss bra idag. Det är inte alltid det är så.

*

När vi kommer fram och stannar bakom lastbilen ser jag en moped ligga vid vägkanten. En man står intill något som ligger på marken. Jag går. Bertil kommer efter. På vägkanten med huvudet bakom den långa släpvagnen ligger en ung flicka.

Jag går närmare och ser att flickan ligger platt på asfalten. Intill hennes huvud ligger något som är grått. Jag går närmare och ser att det är flickans hjärna om ligger där.

Bertil går till bilen och ber om förstärkning. Här måste utredningspersonalen göra en grundig undersökning.

*

Ambulanspersonalen kommer på plats. De har med sig en bår. Vi står vid flickan. När jag tittar upp ser jag att nyfika personer samlats. En man står med sina två barn och tittar ner på flickan.

– Är det lämpligt för barnen att se detta? säger jag irriterat. Mannen går iväg med sina barn. Några andra följer efter men flera stå kvar och tittar på flickan på asfalten och på oss som tar hand om den döda flickan.

Ambulansmännen lägger flickan på båren. Hjärnan blir kvar på vägen.

– Har ni inget att ta hjärnan i? frågar jag. En av männen hämtar en skål från ambulansen.

– Du får lägga hjärnan i skålen, säger en av ambulansmännen till mig.

Jag tar hjärnan i mina kupade händer och lägger den försiktigt i skålen. Den är fortfarande  varm och mjuk.

*

Ambulansmännen går till ambulansen med skålen med hjärnan i. Poliskollegorna som skall göra underökningen har kommit. När jag tittar upp ser jag en man som står och gråter.

– Vem är du? frågar jag.

– Det är jag som kör lastbilen. Men jag har inte dödat henne. Det var inte meningen. Hon måste ha vinglat till när jag körde om henne, säger mannen.

 

Jag tar med mig föraren till polisbilen. Vi sätter oss i baksätet. Han får berätta hur han upplevt olyckan. Efter en stund börjar han skaka i hela kroppen. Jag kör honom med polisbilen till polisstationen. Han får ringa hem och berätta om olyckan för sin arbetsgivare. Denne beslutade att låta en annan chaufför köra lastbilen vidare och att olyckföraren skulle få åka med en kamrat hem från Motala när allt utredningsarbete var klart.  

*

En kort stund senare åker förste polisassistenten i sällskap med en präst hem till flickans föräldrar och berättar vad som hänt. Lastbilsföraren säger till mig:

– Du kan väl vara hos mig. Jag kan inte vara ensam.

Jag ordnar att han får träffa en läkare. Chauffören får en lugnande spruta. 

Natten efter olyckan sov jag inte mycket. Med händerna placerade jag om och om igen den varma mjuka hjärnan i skålen.

Jag fick efter en tid ett brev från lastbilschauffören med tack för att jag tagit hand om honom efter olyckan. Han var fortfarande sjukskriven.  Långt senare fick jag ännu ett kort från honom . Han berättade då att han sökt och fått ett annat jobb. Han hade slutat som långtradarchaufför. Dödsolyckan med den unga flickan lämnade inte hans hjärna. Jag fortsatte mitt jobb hos polisen i Motala men den svåra olyckan lämnade inte heller mig. Jag minns den fortfarande och har därför kunnat skriva dessa ord som en berättelse om livet som det också kan vara och är för många poliser./

Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 19 januari 2012.