Gå till innehåll

Ett möte i folkmängden på Stockholms Central

  • Fredag, 4 februari 2011

Det var länge sedan jag var på Centralstationen, denna vackra fastighet, som byggdes 1871 efter ritningar av arkitekt Ehrensvärd. Genom Centralstationens tillkomst flyttades Stockholms centrum till Klarakvarteren där mycket hände åren framöver. Trodde Ehrensvärd att centralstationen skulle bli så brukad som den blivit?

 När jag går gången under Wasagatan från T-centralen till Centralstationen kan jag knappt ta mig fram på grund av allt pendlande folk jag möter. En musiker spelar saxofon. Musiken hörs i hela gången. Ingen av oss stannar och lyssnar. Alla skyndar förbi.

En stund senare står jag vid den s.k. ringen och ser ner på våningen under. Folk från tunnelbanan som ska till tågen på Centralstationen möter folk från tågen på Centralstationen som ska till tunnelbanan. Många halvspringer för att hinna med nästa tåg. Det är nästan kaos. Men bara nästan.

Vid mötesplatsernas mötesplats Ringen på Centralstationen väntar jag på Leif och Eva. De har varit politiker i många år. Leif kommer först, rak i ryggen och barhuvad. Hans hår är ganska ljust – och tunt. Han är också ljus i huden. Eva kommer från ett annat håll. Hon har mörkt vackert hår, rör sig elegant och är som Leif mycket välklädd. Leif och Eva känner inte varandra. Jag känner båda.

Vi sätter oss med varsin stor Kaffe Latte i kaféet i Centralens servering. Vi ska prata en stund medan Leif väntar på det tåg han ska åka med från Stockholm. Han bor i Småland. Leif säger:
– 1968 hade Paris studentkravaller och i Stockholm bråkades det om ett antal almar som skulle fällas där T-banan drogs fram. Jag var då 13 år och mitt politiska medvetande vaknade. Min radikalism ledde till politiska diskussioner på våra familjemiddagar. Den som kunde klara våra familjemiddagar kunde klara debatterna på vilket fullmäktigemöte som helst. När jag fyllt 14 år var jag med om att ideellt driva en festplats tillsammans med mina CUF-kamrater.
– Hur många ungdomsförbund driver festplatser i dag? undrar jag

– Jag började inom SSU när jag var sjutton år, säger Eva. Jag minns också 1968. Det var som om ungdomen stod färdig att ta över världen. Vi som var politiskt aktiva kände optimism. Vi såg ett utbildningssamhälle för alla öppna sig. Olof Palme talade om det livslånga lärandet. Han gick emot USA och kritiserade USA för det hänsynslösa kriget i Vietnam. Vi trodde på fred i världen och att Sverige skulle bli ett land där alla människorna skulle få det bra. Men vi vet i dag att mycket gick åt skogen. Solidaritet har bytts ut mot egoism.

Vi pratar EU en stund. Leif berättar att han röstade nej till EU mest för att han inte vill ha någon europeisk överhöghet över Europas länders regeringar .
– Jag vill ha ut mer statlig makt från Stockholm till landsorten i Sverige. Inte föra över makten till EU. Men jag accepterar det som är nu och jobbar efter det, berättar Leif.

Eva svarar:
– Jag röstade inte heller Ja till EU. Jag var rädd för att Europa skulle bli ett nytt Förenta staterna. Det finns fördelar med EU. Vi måste samarbeta över gränserna i vår globaliserade värld men vi får inte ta bort all makt från de lokala samhällena. Det du nu säger Leif är falskt. Du vill ta bort makt från Stockholm och lägga ut i landsorten men i själva verket har ditt parti och Alliansen tagit bort makt från folket och lagt i de multinationella företagens händer. Dessa företag gör storvinster i skolsystemet. Ni har låtit religiösa organisationer dela upp de unga i olika skolor. Vem som helst får driva skolor. Jag hörde på TV i går att en pedofil äger tre skolor. Multinationella företag, strikta religiösa inriktningars representanter och en pedofil utvecklar skolorna i vårt land. Är det så ni vill ha det?

Eva tystnar men fortsätter efter en stund:
– Dessutom har ni gjort fattiga barn och fattiga familjer fattigare. Hur kan centerpartiet som alltid stått för solidarisk utveckling kunnat låta infiltrera sig in i moderaternas avskyvärda utslagningspolitik?
– Du ska inte vara så kritisk. Var står socialdemokratin i dag?  Det vet ni inte ens själva. Ni finns ju inte på riksplanet. Ni bara flyter runt utan ledare. Jag håller med om att moderaterna inte hade fingertoppkänslan när de förändrade Sverige från att vara ett bidragsland till att bli ett jobblinjeland. Många har fått lida. Så ska det givetvis inta vara i ett land som Sverige. Vi jobbar för att hitta lösningar på dessa problem, svarar Leif.
– Varför sa du inget om skolorna? frågar Eva

– När jag var ordförande i skolstyrelsen hemma jobbade jag för att vi skulle ha en skola i Tiden. Alla barn skulle få en bra utbildning och en grund att stå på när de med tiden tog sig an de jobbuppgifter alla måste vara med om att utföra, svarar Leif
– Men nu jobbar du för att dela upp barn och unga efter religioner. Är det en skola i tiden? Håller ni på så här kommer vi att få samma problem som finns i extrema muslimska och kristna länder. De olika religionernas barn och unga kan inte umgås med varandra. Här i Sverige vill vi vara ett folk med multikulturella människor som lever i god sämja med varandra trots olika trosinriktningar.

– Varför säger du inte detta till dina egna partikamrater. Ni står ju i vissa frågor på samma podier som moderaterna. Ni har varit med om att utveckla friskolor. Ni har inte heller mer än krampaktigt kritiserat att multinationella företag tjänar fem hundra miljoner årligen på sina friskolor. Ni vet inte vad ni vill.

Leif tystnar. Eva säger inget. Alla bord i serveringen är upptagna. Folk finns överallt på Centralen. Folk vandrar runt i väntan på tåg. Folk väntar på någon vän eller gäst som skall komma med ”tåget”. Folk finns kanske här bara för att det finns mycket folk att se på och mingla med.
Leif tittar på klockan och säger:
– Jag måste gå. Mitt tåg går om fem minuter.
Han reser sig och ger Eva en kram och fortsätter:
– En politiker måste känna in vad som är viktigt för folket. Det är kärnan i demokratin. 
– Vi är säkert överens om mycket men somligt står vi ljusår från varandra. Hur kunde ni gå med på att göra de fattiga i vårt land ännu fattigare? Frågar Eva.

Leif går till ”sitt” tåg. Eva och jag sitter kvar en stund och pratar om vad som bjuds i vår på stadens teatrar.
– Det finns mycket kultur att se och uppleva i Stockholm i vår, säger Eva
innan vi lämnar bordet i serveringen.
Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 4 februari 2011.