Gå till innehåll

Spindlarna spinner nät

  • Torsdag, 23 september 2010

Vi gick från gården Nordi morgonen efter nattregn. Vi gick in i den stora skogen. Spindlarna hade spänt sina nät där. Tusentals gråa nät såg vi i ljungen, i blåbärs- och lingonriset och på trädens nedersta grenar. Vi stannade och såg det fantastiska spindelnätområdet. Vi undrade om det var en spindel till varje fångstnät eller om en spindel hade flera nät. En spindel kan inte ”äga” alla näten men hur äganderätten i övrigt fördelades kunde vi inte räkna ut.

– Hade spindlarna delat in skogen i olika revir så de inte ska äta upp fångsten och varandra i varandras nät? Undrade vi. När vi gick såg vi på båda sidorna av skogsvägen nät efter nät efter nät. Regnet som fallit under natten hade gjort spindelnäten synliga.  En förunderlig vy fick vi uppleva.  

Jag tänkte: – Alla dessa kanske tusen nät vi såg i skogen denna morgon hade gjorts av trådar spindlarna själva spunnit. Hur har de kunnat få fram så mycket tråd ur sina smala kroppar? Trådarna i fångstnäten vi såg hade kanske blivit mil långa om de knutits ihop och lagts ut i sin fulla längd. Vi beundrar vävda mattor och tavlor som konstnärliga människor väver. Vi beundrar dem med rätta. Men människorna tar inte trådarna till väven ur sina egna kroppar. De skaffar dem på andra sätt. Efter denna morgon beundrar jag också med rätta spindlarna i skogen. De inte bara väver sina nät, de tillverkar också tråden till nätväven.    

Vi gick vidare i storskogen och hörde Älvens brus från forsar och fall. Vi såg Älvens vatten ”stilla sej” i laguner och spegla träden, molnen och den blå himlen. Vi gick på en bro över vattnet och såg de snabba skräddarna springa på ytan. När jag såg skräddarna mindes jag hur deras förfäder sprang på vattnen i Bäcken och ”Venåa” i Frödinge. Vi barn försökte fånga skräddarna men deras snabbhet gjorde att de lyckades undvika våra händer.  

När vi gått i ett djupt och brett skogsmaskinspår uppför en brant backe såg vi solen belysa lingonen och göra dem till röda pärlor som stack fram ur riset, i ljungen och mossan. Vi befann oss i en rödglimrande verklighet och njöt av naturens skönhet. Lingonen fanns runt stenar och stubbar. Många var som små körsbär. De hängde i klasar i det vackra lingonriset. De vackra lingonpärlorna lockade min kamrat att plocka dem.

Jag satte mej på en sten och hade en annan sten till ryggstöd. Jag läste Zahiren av den brasilianske författaren Coelho. Jag njöt av läsningen och hans kloka ord. Efter en stund lade jag ifrån mej boken och såg ut över landskapet och fann ett panorama. Det sträckte sej från horisont till horisont. Eftersom jag satt högt på en kulle kunde jag se dalen nedanför kullen och stigningen från dalen upp mot nästa kulle som kallas för Fjället av folket i bygden. Jag såg träden, den vita mossan, det vackert gröna lingonriset och ljungens lila färger. Jag såg stenar med mossa på och gråvita stenar utan mossa. Jag såg berget sticka fram sina stentunga hjässor genom gräs, mossa, ljung och lingonris. Jag förundrades när jag såg upp mot toppen av Fjället. Trädens toppar såg ut att vara naturens stora kam med rymden som fond.

 – Vem skall naturkammen kamma? tänkte jag. – Det är vinden, blåsten och stormen som drar igenom skogen som kammar sej på toppen av Fjället, svarade jag mej själv.   Jag kände att jag trivdes med mej själv och panoramat framför mej. När jag trivs med mej själv kan jag uppfatta det vackra jag har omkring mej. Jag har nyckeln med naturens kod inristad i min upplevelseförmåga. Den nyckeln fick jag i min barndoms landsbygdsliv i Frödinge. Många har inte den nyckeln och kommer inte heller att få den. Dessa de många utan kodnyckel får aldrig se naturens panorama på det sätt jag såg det denna soliga septemberdag. Jag läste ur boken Zahiren av den brasilianske författaren Coelho: ”Ni pratar om pengar men ni vet inte vad pengar är”, sa Bankiren på en middag med rika vänner. Han fortsatte:” Varför tror folk att ett målat papper, ett plastkort eller ett mynt av sämsta sorten av metall har ett värde. Du vet väl att dina pengar, dina miljontals dollar bara är elektroniska signaler.”

Huvudpersonen i romanen säger: ”Kan våra elektriska signaler betala en extra timme liv? Nej! Kan de köpa tillbaka den vi älskar när hon dör. Nej! Kan de betala kärlek? Nej.”

Jag tänker: Jag behöver inte heller några elektroniska signaler där jag nu sitter och känner livets trivselpuls och upplever naturens skönhet, mångfald och storhet. Jag behöver min naturnyckel med koden inristad för att kunna uppleva att jag finns till och att jag trivs med det. Vi behöver pengar för att klara oss i livet – men det är inte bara pengar vi behöver för att leva bra.

 Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 23 september 2010.