Gå till innehåll

Vad är det att leva livet? undrar Knut K

  • Fredag, 1 oktober 2010

Det vi kallar livet följer årens gång. Vi vaknar på morgonen och lever vidare ännu en dag. När vi lägger oss på kvällen sover vi genom natten i förvissning om att vi ska vakna pigga och glada även nästa dag. När vi är unga tar vi den nya dagen som given. Den ska vi bara ha att leva. För alla är dagen inte given.

För många är morgonen inte någon pigg och glad stund. Det finns de som är sura. Visst känner vi någon som är morgonsur. Kanske är du själv sur när du vaknar och upptäcker att en lång hård arbetsdag ligger framför dej. Det finns andra som vaknar till en ny dag de inte vet vad de ska göra med. Jag känner vänner som gått i pension och upptäcker att de inte behövs längre i arbetslivet. De upptäcker också att de inte behövs någonstans. Barnen har vuxit upp, och skapat egna livsmiljöer. Somliga medmänniskor, som bor helt ensamma i sina lägenheter, märker att de blivit ännu ensammare efter pensionen. Andra tänker när de lägger sej på kvällen:

– Vad härligt! I morgon har jag en ny helt fri dag. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan resa, jag kan läsa, jag kan träffa vänner. Jag kan leva livet utan att någon annan talar om för mej vad jag ska göra.

Leva livet. Vad är det att leva livet? Är det att känna sin egen värld och trivas i den? Är det att gå på Systemet och köpa ut det s.k. ”Livets vatten”, dricka av det och fly in i berusningslivet? Är det när vi är på jobbet och känner att vi utvecklas och gör nytta för andra och för samhället? Är livet att plågas av ständiga sjukdomar, svår värk och påtvingad ensamhet. Är livet att se upp till och tro på Gud och leva efter religionens regler? Jag tror att livet är allt detta fördelat på olika individer

”Att leva bra är att undvika plågor”, har någon sagt. Ett annat talesätt säger; ”Det ögat inte ser, det känner inte hjärtat”. Jag tror inte att hjärtat inte känner det ögat inte ser. Det vi lärt oss en gång det följer oss. Vi behöver inte se människor för att känna med hjärtat vad vi upplevt tillsammans. Min syster Anna-Greta berättade i telefon i går att en granne Dagmar Johnsson i Frödinge nyligen dött. Hon blev 93 år. När Anna-Greta berättade om Dagmar mindes jag min ungdom i Frödinge. Dagmar jobbade hos min far när vi plockade potatis och körde hö. Jag minns hur Dagmar alltid sken som en sol. Ingenting var omöjligt. Senast jag träffade henne på Frödala i Frödinge fick jag en kram av henne.

– Kommer du ihåg att du ofta var hemma hos oss och drack kaffe? Sa hon.

Visst minns jag hela familjen Johnsson, deras gästvänlighet och idoga arbete på sin fritid för hembygden, för fotbollsklubben FBSK och andra föreningar. Familjen verkade och levde inte bara för sej själva. De gav också andra av sitt kunnande och sin glädje. Vi har många i Sverige, som, liksom familjen Johnsson också lever för andra. Vi har även folk som lever för och tänker på sej själva. De röstade förmodligen på Alliansen i det nyligen avslutade valet i Sverige.

Jag känner mej ung och frisk och sprudlar av glädje, sa jag till en vän i går. Egentligen är det inte ung jag känner mej -utan frisk. De unga sprudlar inte mer än vi äldre. Jag känner mej frisk och sprudlar av glädje ska jag säga nästa gång jag känner mej frisk och sprudlar av glädje. Att vara ung och omogen är inget jag vill. Att vara frisk och sprudla av glädje är något att vara - i alla åldrar.

I går gick jag runt i skogen. Jag skrev ner följande text när jag satt på ett berg:

”Jag tittar på ljungens lila blommor och lingonens röda färg. Jag ler åt trattmossans sturska trattar och sätter mej på ett berg. En rådjur skallar en varning. Det tror att jag är en farlig en fast jag bara sitter i skogen och vilar mina nötta fotbollsben. Vinden har lagt sej till ro. Allt är stilla. Utom min hand. Den skriver mej till ro. Dagen börjar bli sen. Ge mej ett tips. En förklaring. Innan natten kommer vill jag veta vad liver är. Är det för mycket jag begär? En dag ur mitt liv har gått. Jag har skrattat, skrivit och fått. Jag har en levnadsdag mindre kvar att leva. Vad ska jag göra med mina återstående dar?

Nästa morgon innan jag skickar detta kåseri till Åsa Wiese på ABF tänker jag:

– Vad härligt! I dag har jag en ny helt fri dag. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan resa, jag kan läsa, jag kan träffa vänner. Jag kan leva livet utan att någon annan talar om för mej vad jag ska göra. Det är att leva livet för mej. Nu.

Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 1 oktober 2010.