Gå till innehåll

Vi är våra egna historieböcker

  • Onsdag, 30 november 2011

Vi har inom oss, var och en, vår egen historiebok skriven och utgiven av oss själva - och med oss själva som huvudpersoner. Varje tätskriven sida i den boken har texter ur våra liv. Läs Knut Karlssons kåseri:

 Vi kan gå tillbaka och läsa från första kapitlet som är födseln och barndomen. I mitt första kapitel står det:

Utan en tråd på kroppen kom jag till världen.

Mina ögon vänjde sig vid ljuset

Mina öron fångade ljudet

Mina känsliga händer kramade min moders bröst

Så började jag suga i mig livet.

*

Min mor sa att jag föddes med segerluva.

– Det kommer att gå bra för dig i livet, sa hon.

Nu efter ett långt liv vet jag att mycket har gått bra för mig. Jag har många att tacka för att jag fått leva bra. Mina föräldrar gav mig starten på ett sätt jag bara kan tycka om. Dem är det försent att tacka nu. Det borde jag tänkt på tidigare i mitt liv. Ni, som har era föräldrar i livet, visa att ni tycker om dem. Det är viktigt att vi visar att vi tycker om varandra. Hat och ovänskap verkar sprida sig som gräsbränder i vårt samhälle. Kärlekens spridning är återhållen som om den spreds i trögflytande tjära.

Kanske gör vi så, när vi bläddrar i våra egna livs historieböcker, att vi läser mest om det som varit trevligt, utvecklande och bra. Vi kanske sätter minnesgem på de bästa sidorna för att kunna gå tillbaka och återuppleva det som varit särskilt bra. Det finns också tråkiga händelser inskrivna i våra böcker. Sidor, som berättar sådant, vill vi glömma. Vi kan stoppa undan det vi inte vill läsa långt in i våra hjärnors redaktioner. Men i våra minneskamrar finns allt sparat. Gå in i hjärnan. Tyck på knappen ”hämta” och det ni vill hämta kommer fram. Inte alltid direkt. Det kan ta en stund men för det mesta kommer det fram. När vi blir äldre tar det längre tid än i ungdomen. Vi äldre har lagrat så mycket i våra livsböcker att hjärnan måste få litet tid att bläddra fram de sidor vi vill se i de olika kapitlen. Forskare har berättat för oss att ju mer vi använder hjärnorna ju bättre fungerar de och ju snabbare blir de.

 – Om vi inte använder hjärnan rostar den igen, sa professor John Takman i ett föredrag jag hörde på. Jag tror han var professor i psykiatri.

 Vi ska inte rosta igen i våra huvuden. Vi ska håll hjärnorna i gott skick så vi snabbt kan uppfatta det som händer omkring oss.

Jag hörde i går i ett TV-program att vi genom några minuters meditation varje dag kan rensa hjärnan från onödigt slagg. Det vore väl en väl använd kvart i våra liv om vi kan rensa bort det som kanske ligger i vägen för andra skönare upplevelser.

I mitt första historiekapitels barndomssidor har jag ett minne som jag fått och får leva med. En av mina kamrater Sven-Olof Fahlström och jag spelade en onsdag eftermiddag fotboll på hans fotbollsplan. På kvällen var vi på Tivoli på ett gärde i Frödinge. Vi åt varm korv, köpte lotter och drog i snören. Jag vann en vas som jag senare gav min mor. Jag har den vasen kvar nu år 2011. Så här har jag beskrivit händelsen i Frödinge när jag var 12 år:

– Jag fryser så förbannat. Jag åker hem, sa Sven-Olof till mig på onsdagskvällen när vi var på Tivoli i Frödinge.

På natten fördes han till Västerviks lasarett. På fredagen drabbades hans andningsorgan av förlamning. På lördagen var han död.

Hans store starke far grät när vi kamrater några dagar senare fick se Sven-Olof ligga i sin vita kista. Faderns tårar blandade sig med snuset och rann i mörka rännilar nerför hakan. Jag hade aldrig sett en vuxen man gråta tidigare. Jag fattade ingenting. Jag var tolv år då.

Nu är jag äldre men fattar fortfarande inte varför just Sven-Olof dog i Barnförlamning. Varför dog inte jag eller någon av mina kamrater; Allan, Göran, Arne, Per Erik, Lasse? Vi lekte och spelade fotboll tillsammans varje dag och drack läskedrycker i samma flaska och vatten ur samma skopa.

*

 (Sjukdomen barnförlamning kallas polio idag.)

Jag slår upp en annan sida ur det kapitel som handlar om min ungdom. Min far köpte bil. Så här kan jag läsa om det i min ”Livshistoriebok”:

”Vilken frihet jag kände när jag satt vid ratten och körde min fars gröna Opel Kapitän. När vi åkte på nätterna lyste billjusen upp ett ljusrum i mörkret. Där forsade bilen och vi fram. I kurvorna flyttades ljusrummet in i skogen. Tallar såg jag skymta förbi. Och granar.

I bilen satt mina kamrater: Petter och Allan. Göran, Allan och Nisse. Snövit och Lasse Fernler och Lasses bror Nenne.

Inte alla på en gång. Men alla åkte med någon gång.

Vi talade på den tiden inte om kamratskap. Vi levde i den. Hela tiden.

 

En kväll skjutsade jag fyra kamrater från Vimmerby. Vi skulle till Södra Vi. Jag fick sladd på bilen i en kurva efter ett möte med en anan bil. Min bil slog runt ett helt varv på vägen. Bilen rullade först på vänster sida, sedan upp på taket, över på högra sidan och så upp på hjulen igen. Omtumlade tumlade vi ur bilen. Framrutan låg på vägen. Min hatt var snyggt placerad på motorhuven

Alla levde.

Det var bara bilen som var hopknycklad.

– Tack gode Gud att ni lever, sa min mor när jag kom hem.

Jag hade inte väntat mig något annat. Vad kunde hända oss? Vi var ju unga.

Inte tänkte jag då att livets promenad skedde på så slak lina att vi riskerade att dö.

H 6570 var ditt namn du gröna Opel Kapitän som skjutsade oss ut på vägarna i ungdomslandet.

Har du bläddrat i ditt livs historiebok. Vilken sida läser du helst? Vilket kapitel vill du slå igen direkt? Sorg och glädje följer oss genom våra liv. Vi ska glädjas åt det vi har att glädjas åt och göra det bästa av det som är svårt och tungt. Våra framtidssidor ligger oskrivna. Vi kan påverka vad som ska stå på framtidssidorna. Men inte allt.

”Vi flyter fram på livets flod. Det kan vi inte göra något åt.

Men vi kan göra mycket medan vi flyter.”

/Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 30 november 2011.