Gå till innehåll

Viktigt att bli sedd. En sedelärande historia

  • Fredag, 17 september 2010

Jag ska berätta om en ung spelare jag var tränare för under min fotbollstränartid i Motala. Han hade stor talang för fotbollsspelet men lyckades inte visa vad han kunde under matcherna.

 När jag började träna laget blev jag varnad av andra ledare som sa:
 – Sven (fingerat namn) är jobbig. Han vill inte träna, dricker för mycket på festerna och kan vara otrevlig att ha att jobba med. Han tål inte kritik. Om någon säger något till honom när han gjort något fel lägger han av. Det har hänt att han gått ifrån träningen och åkt hem när han blivit kritiserad.
 
Allt detta stämde. När vi tränade visade han att han inte gjorde övningarna så bra som jag tror att han kunde ha gjort. När vi träningslöpte längre sträckor låg han sist i kön. Han sprang inte fortare än den sämst tränade. Jag sa inget till honom utan lät honom vara som han var.  På matcherna visade han stundtals vilken kapacitet han hade. Han hade ett löpsteg och snabbhet som få men långa stunder gjorde han ingenting. Andra ledare för laget tyckte att jag skulle ta bort honom från A-laget för att förstörde för sina kamarter och laget. Vårsäsongen gick och mitt lag låg ganska långt ner i tabellen. Jag funderade på vad jag skulle göra för att få fart på Sven. Av en tillfällighet åkte Sven och jag ensamma i min bil till en match i Linköping.
Jag frågade honom om han inre trivdes i laget. Han svarade undvikande att han upplevde att han inte hade mitt och kamraternas förtroende. Jag frågade vad han menade med det. Han sa:
– Andra spelare säger du till när de gör fel och visar hur de skall göra istället. Mej bryr du dej inte om.
 
Jag blev helt tagen av den kritiken. Jag hade lyssnat på andra att Sven inte tålde kritik. Det var därför jag inte kritiserade honom. Vi satt tysta länge. Jag funderade på hur jag skulle gå vidare i samtalet. Efter en lång stund sa jag:
– Jag ska tala om för dej att du har talanger som få. Din teknik, din snabbhet och tillslag på bollen är långt utöver det normala.  Med rätt inställning från din sida skulle jag kunna göra en allsvensk fotbollsspelare av dej men då måste du satsa på träningar och i matcher. Latmaskar har aldrig kommit någonstans. Min fråga är: Vill du bli bra? Det verkar inte så.
 
Nu var det Svens tur att ta en lång tyst paus innan han svarade:
– Jag drömde som barn om att bli allsvensk fotbollspelare som du var en gång. I pojklagen behövde jag inte träna. Alla sa att jag var bra. Ingen sa vad jag skulle göra för att bli bättre. "Du behöver inte träna. Du är bra ändå", fick jag höra från ledare och andra.  Jag slutade att satsa. Allt ordnar sej ändå. Trodde jag.
– Men allt ordnar sej inte, sa jag. Den som vill bli bra kan inte träna så lite som möjligt - utan så mycket som möjligt. Gå in på matchen i dag och jobba dej trött men använd huvudet och placera dej så du kan få passningar att göra mål på. Jag ska tala med ett par i laget att de ger dej bollar att jobba med.
 
Vi kom till Linköping. Jag pratade före matchen med två spelare att de skulle ge Sven bra passningar.
– Är det nån mening med det? Han rör inte på sej mer än nödvändigt, sa den ena lagkamraten.
– Han rör sej i dag, svarade jag.
 
Och det gjorde Sven. Han placerade sej och visade sej för kamraterna för att få passningar. Passningar fick han. Han gjorde tre mål. Vi vann med 3-2.  Sven fick beröm av kamraterna efter matchen. Någon sa:
-Har du Sven fått en energispruta av Knutte i dag eller vad är det som har hänt. 
 
På hemvägen frågade jag Sven om han ville bli min hjälptränare. Det ville han. Under sommaren lade vi in varje-dags-träning under tre veckor.  Vi sprang mycket i en skog med härlig terräng. Löpträningarna leddes av Sven. Ingen sprang ifrån honom efter en tid. Vi tränade också mycket teknik och spelövningar. På höstomgången förlorade vi inte en enda match. Hela laget hade kondition och teknik. Vi kunde utveckla vår spelidé. Sven gjord sex mål på vårsäsongen. Under hösten gjorde han trettiotvå.
Kommande år spelade vi en match mot ett allsvenskt lag. Sven gjorde mål och var bra i matchen. Han fick anbud att komma till det allsvenska laget och spela. Sven sa till mej:
– Du sa förra året på väg till Linköping att jag kunde bli allsvensk spelare. Tycker du att jag ska ta chansen och prova om jag kan bli det?
– Det ska du sa jag.
 
Jag lärde mej av detta hur viktigt det är för alla att bli sedda. Det gäller i skolor, i hemmen, i kamratlagen och i livet i övrigt. Jag använde denna vetskap också i mina chefpositioner på Socialförvaltningen och inom kulturen i Folkets Hus i Motala. Jag brukade den tekniken när jag åkte runt Sverige och höll föreläsningar och utbildningar för anställda och förtroendevalda inom Folkets Husrörelsen. Mina föreläsningar gick ut på att stimulera de ansvariga att utveckla Folkets Hus verksamheten inom kulturen. De, som deltar aktivt i lokal kulturverksamhet, växer som människor. Det vet jag av egen erfarenhet eftersom jag skrivit manus till stora teaterföreställningar och sett amatörskådespelare gå från att vara osäkra människor till att bli aktörer som behärskar roller och scener.
 
Vi måste få mindre klasser och flera lärare i Skolan. Tusentals elever känner sej "inte sedda". Lärarna hinner inte med de kanske viktigaste uppgifterna att se var och en av eleverna så att eleverna känner att de finns i klassrummet och i livet.
Om vi ska gå mot en bättre framtid för vårt folk och vårt land är det skolan, den viktiga idrottsrörelsen och den öppna kulturverksamheten vi ska ge resurser. Det är mycket viktigare att skolan blir bättre och att folk kan hitta fram till sej själva än att sänka skatten några hundra kronor för låginkomsttagare och flera tusenlappar för de välbeställda. Det är inte heller ökade bestraffningar vi behöver utan mera människokärlek. Både i skolorna och i livet i övrigt.
Knut K

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 17 september 2010.