Gå till innehåll

Zinat Pirzadeh gör kraftfull debut

  • Tisdag, 8 november 2011

Skådespelare, ståuppkomiker och nu romandebuterande författare. Vad Zinat Pirzadeh än tar sig för så är målet alltid det samma: att sprida hopp och glädje.

Förra året utsågs Zinat Pirzadeh till landets bästa kvinnliga ståuppare. Skrattet är aldrig långt borta när man träffar henne. Inte heller tårarna.

– När jag ståuppar har jag inga krav på mig att få folk att skratta. Det viktigaste är att de känner någonting. De kan lika gärna gråta. En tant kom fram till mig efter en föreställning och sa att hon hade gått sju år i terapi, men hon hade aldrig mått bättre än när hon hade lyssnat på mig. Vilken lycka att få höra det, säger Zinat Pirzadeh.

Många blev starkt berörda när hon sommarpratade i Sveriges Radio 2007. Hon berättade då om sin uppväxt i Iran, flykten från ett tvångsäktenskap och kampen för att hon och hennes son skulle få stanna i Sverige.

Först efter nästan 20 år här har hon orkat gå till botten med vad som verkligen hände. Hon har valt att beskriva sin uppväxt och flykt i debutromanen Fjäril i koppel. Romanens huvudperson Shirin har tydliga likheter med verklighetens Zinat.

– För tio år sedan hade jag aldrig kunnat skriva den här boken. Då var jag inte tillräckligt helad efter allt jag hade varit med om. Nu är jag stark nog och står med båda fötterna på jorden, konstaterar hon.

Men det innebär inte att arbetet har varit smärtfritt.

– Två gånger drabbades jag av en så stark panikångest att jag var tvungen att uppsöka läkare. Han frågade om jag hade varit med om något traumatiskt. Jag skriver en bok, svarade jag. Jag har inte skrivit av terapeutiska skäl, det har varit jättejobbigt. Samtidigt tror jag på att välkomna alla känslor. Det går inte att gå genom livet och tro att man alltid ska vara lycklig. I Sverige skäms vi ibland för att vi mår dåligt, men i livet ingår också det mörka. Det är en naturlig del av att vara människa, säger Zinat Pirzadeh.

I romanen Fjäril i koppel finns ett tydligt avgränsat före och efter. Före den iranska revolutionen som exploderade 1978 och ersatte shahen med Ayatolla Khomeini. Snart följde kriget mot Irak. Innan dess existerade någon form av normalitet i huvudpersonen Shirins liv i Mazandran, den nordiranska provinsen vid Kaspiska havet.
Zinat beskriver det som en magisk och mystisk värld, där mirakel plötsligt kunde ske.

Shirins pappa föds stum och säger inte ett ord förrän han är sex år. När han så en dag börjar prata tror folk att han bär på övernaturliga krafter. Han överöses med gåvor och av en jägare får han en livs levande björn som kommer att leva med familjen i flera år.

Efter revolutionen hjälper inga mirakel. Magin är förlorad, ersatt av blod.

En höstdag tar Shirins barndom slut. Hon är elva år när hennes killkompis Emad, som går bredvid henne i demonstrationståget, plötsligt skjuts av soldater.

”Allt blev rött. Jag visste inte om det var han som dog eller jag”, skriver Zinat i boken.

Det blir inledningen på en tsunami av ondska. Traktens pojkar ger sig av till fronten och återvänder i likkistor. Den som har en avvikande åsikt torteras och avrättas. Blod flyter i fontänerna.

Till och med stranden vid havet, där familjen brukade samlas vid veckosluten, är förändrad. Kvinnorna som tidigare solade och badade i bikini, får nu bara bada fullt påklädda och avskilda från männen bakom en betongmur. Från helikoptrar övervakas att män och kvinnor inte kommer varandra för nära. Dans och musik förbjuds offentligt.

Shirin ser en kvinna som påstås ha varit otrogen stenas till döds på torget inför jublande människor. Shirin hittar en av sina bästa väninnor (som en gång har sagt till henne att aldrig bli en fjäril i koppel) bokstavligt talat slaktad i sitt eget sovrum. Shirin förstår att hon inte kan stanna.

– Jag flydde inte för att jag inte trivdes. Jag flydde för att jag var livrädd, konstaterar Zinat i dag.

Hon hade aldrig kunnat förlika sig med tanken att hon inte skulle ha samma rättigheter som en man.

– Jag har alltid haft en stark rättvisekänsla. En inre kompass. Jag tyckte att det var fel att jag blev bortgift. Jag ville välja mitt liv själv och redan när jag var liten så sa jag att jag inte kunde förstå varför inte kvinnorna kunde få fria till männen. Hela mitt liv har jag varit ifrågasättande. Min mamma var rädd för att min tunga skulle kosta mig livet.

För något år sedan tog Zinats syn på kvinnoförtryck en ny vändning.

– Jag hade alltid sett detta som främst ett problem i Mellanöstern. Men så hamnade jag i en mycket destruktiv relation här i Sverige och kom till en ny insikt. Kvinnoförtryck har inga geografiska begränsningar. Svenska kvinnor kan vara lika utsatta, även om de varken behöver bära burka eller ingå tvångsäktenskap. På ett sätt var det lättare att leva under förtryck i Iran. Där kunde jag skylla på mina föräldrar och på systemet. Men här var det jag som hade försatt mig i den här situationen och jag själv som måste se till att ändra på den. Jag tror att svenska kvinnor kan känna igen sig i detta känslomässiga förtryck. Men vi har alla ett ansvar att inte fastna i en offerroll, säger Zinat.

Vad är ditt budskap med Fjäril i koppel?
– Att det alltid finns en gnutta hopp. Jag kan inte instämma med uttrycket att tiden läker alla sår. Däremot så tror jag att man kan lära sig att leva med såren, acceptera dem och se dem som en del av livet. Jag kunde ha valt att tycka synd om mig själv resten av livet, men jag tänker istället att jag är glad att jag lever. Och lever man, så är det i alla fall en början. Då har man chans att forma sitt liv utifrån de förutsättningar man har.

Källa: Piratförlaget  www.piratforlaget.se/

Den 17 november träffar ni Zinat  på ABF-huset Nedre Torekällgatan 7 Södertälje

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 15 februari 2013.