Gå till innehåll

Från en källare i Spinnrocken till rampljuset i Friends Arena

  • Lördag, 9 mars 2013

Att två killar från Södertälje står på scen när melodifestivalen 2013 ska avgöras, det vet säkert de flesta i stan. Men att de tagit sina första musikaliska steg i karriären hos ABF Södertälje-Nykvarn är kanske inte lika känt.

Marcus och Fredrik ska uppträda med YOHIO i Melodifestivalens final på Friends Arena. De tog sig direkt vidare från deltävlingen i Karlskrona med en show som satte begreppet Visual Kei på kartan.

Hur har folk reagerat? 

– Alla tycker att det är skitroligt, vi har inte hört något negativt, svarar Fredrik.

– Södertälje är så litet och därför blir det extra stort, tror jag, fortsätter Marcus och erkänner att det kändes 50/50 innan om de skulle gå hem i stugorna. Men med facit i hand så gick det hem, både i media och hos folk i allmänhet. 

De sitter i en replokal i Spinnrockens källare och känner igen sig. Förutom att de tillbringat en hel del tid här, så finns det ett universellt drag över dessa rum. Ett trumset, en basförstärkare och två gitarrförstärkare samt en sånganläggning. Lokalen är ljuddämpad på olika sätt: tyger hänger i taket över trumsetet, en tjock matta täcker golvet och på väggarna sitter dämpande plattor som ser ut som äggkartong i någon slags skumplast. Det här rummet har de lämnat för flera år sedan, men deras nya replokal i Gubbängen ser ungefär likadan ut. 

Det går bra för killarna. De har saker på gång med det egna bandet DESAIHA, de backar YOHIO i Melodifestivalen och blir även hans turnéband i fortsättningen.

 

Marcus o Fredrik

Vad gör ni för att förbereda er inför finalen?

– Vi åker upp till Sundsvall och hårdrepar, det är ständig stand-by för oss just nu, säger Fredrik.

– Samtidigt så jämför YOHIO, som arbetat i Japan, med hur det funkar där och han tycker att det ändå är rätt så soft, säger Marcus. 

Om man ska vara ärlig, så är den musikaliska insatsen inte särskilt mycket att oroa sig för – bandet uppträder "sing-back" i Melodifestivalen, det vill säga att musiken är förinspelad medan YOHIO sjunger på riktigt. 

Men själva showen är viktig, därför läggs det mycket tid på koreografi och allt annat runt omkring. Steg och rörelser synkroniseras noggrant och allt ska sitta perfekt. Det ska se bra ut i tv. Till sin hjälp har har de både människor och maskiner. Professionella dansare/koreografer hjälper dem med dansen och en tickande metronom i örat håller takten åt dem på scen, ihop med musiken. En intressant detalj i sammanhanget är att musikerna Fredrik och Marcus måste lära sig att räkna i "åttor", som är vedertaget bland dansare, istället för rockmusikerns vanliga fyrtakt. 

Tillbaka i replokalen i Spinnrockens oglamourösa katakomber pratar vi om deras förflutna, hur det kommer sig att de började spela musik.        

Vad har ni för musikalisk bakgrund?

– Trombon i årskurs ett på Kringlanskolan, säger Marcus innan han snabbt hoppar ett antal år framåt i tiden. Han berättar att han och en kompis, Kristoffer Klintberg, började hänga i Kristoffers pappas replokal i Spinnrocken under sommarlovet mellan sexan och sjuan. Pappan, som heter Peter Klintberg, spelar bandet Cartago - ett band som rockat i Södertälje i evigheter.

– Det var faktiskt Peter som fixade min första gitarr, säger Marcus.

Fredrik började klinka på en akustisk gitarr i sjuan, men hoppade in hos Marcus och Peter Klintberg som sångare året efter. Idag är han basist, ett medvetet val - han tycker att han bidrar mer till musiken på det sättet, jämfört med att exempelvis spela andragitarr.

– På den tiden gällde dödsmetall och band som Nine Inch Nails, minns Marcus.

– Teenage-Angst, sammanfattar, Fredrik.

Varför ville ni bli musiker?

– För pengarna!, skämtar Marcus först. Men sedan blir han allvarlig och berättar att han alltid velat bli musiker. Ända sedan han var sex år och fick uppleva en konsert med Kiss.

– Sedan visste jag att jag ville bli musiker.

För Fredrik handlar det om att han alltid haft musik omkring sig. Sedan glider samtalet in på identiteten som musiker, att man blir något särskilt när man håller på med musik.

– Alla musiker man träffar har gått igenom exakt samma saker, man har något gemensamt, säger Marcus.

– Man blir bröder direkt, det är samma sak på Melodifestivalen, säger Fredrik.

När kände ni att det började lossna för er?

– Med DESAIHA, vårt nuvarande band, säger Marcus och Fredrik efter lite grubblande. Det är tydligen inte lätt att hitta en särskild tidpunkt, saker går i varandra och olika perioder har varit bra och dåliga på olika sätt. Men faktum kvarstår att det är DESAIHA som YOHIO erbjöd sig att bli manager för, det bandet imponerade på honom vilket satte bollen i rullning.

– YOHIO valde oss band eftersom han vet att vi håller måttet, säger Marcus.

marcus o fredrik2

Definierar ni  förresten DESAIHA som ett Visual Kei-band?

– Nej, det det gör vi inte, vi brukar säga att vi spelar konstmusik eller hybrid-metal, säger Marcus.

Visual Kei är japansk populärkultur med fokus på det visuella uttrycket. Det är kanske först och främst en kreativ och spektakulär modeimpuls.  Det är förvånansvärt lite rent musikaliskt som förenar banden som placeras i fållan och följaktligen är musikgenren uppdelad i många olika av sub-genrer. Visual Kei-kulturen har funnits i Sverige minst ett årtionde vid det här laget, och utövats entusiastiskt i föreningar som Raison d´être eller under konvent där Upcon i Uppsala intar en särställning - även om de nu kryptiskt meddelat på sin hemsida att de lägger av. Man träffas och syr eller modifierar kläder, tecknar manga, ser på Animé, sjunger karaoke till Dir en grei-låtar och bakar Mana-pepparkakor. 

Liksom alla andra subkulturer skapar den här kulturen sina egna medieinstitutioner och skaffar sig makten att definiera sin egen stil. Det handlar om hemsidor, podcasts, festivaler, modevisningar med tillhörande fotografering, upplagda filmer och bilder. Det finns två faktorer som underlättar detta: dels att mainstrem-media hittills varit relativt ointresserade av fenomenet och dels den nya tekniken. Den första faktorn gör att ingen definierar stilen åt utövarna, vilket gör att de måste göra det själva. Den tekniska utvecklingen med ett relativt lågt pris på utrustning och programvara samt förbättrad användarvänlighet gör det enkelt att skapa och paketera ett budskap vilket enkelt och billigt kan medieras via internet.  

Men ni köper de spektakulära scenkläderna etc?

– Absolut, det är tråkigt med band som bara ställer sig på scen i jeans. Det är roligare när de anstränger sig lite, säger Marcus.

– Om inte annat är det roligare att se på, fortsätter Fredrik.

Men Bruce Springsteen då, funkar det inte med jeans och t-shirt för honom?

– Musiken ska vara mystisk, utomjordisk. Det ska inte riktigt gå att ta på den, svarar Marcus.

Detta är ett bra svar på en felställd fråga och uttryck för den gemensamma inställningen till konstnärskapet mellan YOHIO och DESAIHA. Även om de inte definierar sig som Visual Kei, så har de exempelvis inga problem med att mosa könsstereotyper på scen eller bege sig ut på musikalisk strövtåg i en tänkt sagovärld. Något de delar med Visual Kei-banden.

Tillbaka i verkligheten väntar massor av jobb med YOHIO för killarna. Turnéschemat framöver fylls på med datum och hur det än går i Melodifestivalen så är resten av 2013 i princip redan fulltecknat.

Vad betyder det här för DESAIHA?

– Alltså, det känns som det är på riktigt nu. Sedan står DESAIHA och YOHIO på samma musikaliska grund, så det kanske finns öppningar för oss på hans management. Hur som helst är det roligt att vara med på resan, träffa nya människor, få nya erfarenheter. Det är personlig utveckling, säger Fredrik.

– Hoppas vi har våra hundår bakom oss, fortsätter Marcus.

ABF då, har vi varit till någon hjälp för er?

– Så slöa som vi var hade vi aldrig orkat åka någonstans för att repa, upp till Stockholm till exempel. Men Spinnrocken funkade, säger Fredrik.

– Vi hade aldrig kommit någonstans utan ABF. Förutom billiga replokaler var chansen att få spela inför publik mycket viktig för oss, säger Marcus.

Varför då?

– Replokalerna är billiga men det är ändå schyst nivå på utrustningen. De här stärkarna har de också på flashigare ställen i Stockholm, säger Marcus och tittar runt i lokalen, studiebidraget räckte lätt till hyran.

– Det fanns till och med pengar kvar när den var betald, säger Fredrik.

ABF Södertälje-Nykvarn önskar dem all lycka i finalen och hoppas kunna rapportera om framtida framgångar längre fram. Vägen från replokalen till de stora scenerna är inte alltid omöjligt lång. Så fortsätt att drömma och kämpa alla där ute!

 

Fotnot: Fredrik och Marcus vill slippa få sina efternamn utskrivna, med motiveringen att "det finns så många idioter där ute".

Mer läsning:

www.desaiha.com

Harajuku Gyuaru: Japanska subkulturer i urbana Sverige. B-uppsats författad 2007 av Xue Mei Berg och Daniel Johnston, då studenter vid institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation, Stockholms universitet.

  • Dela artikel
  • Skriv ut

Senast ändrad den 12 mars 2013.