Hej Kaj! Vad är det bästa med att vara cirkelledare?
– Det är en väldigt trevlig stämning här. De jag möter är öppna, nyfikna och ödmjuka. Det känns tryggt att det finns goda krafter som inte tappar bort sina värderingar när samhället i vissa delar hårdnar. Jag tycker om att ingå i det här sammanhanget, säger Kaj.
Kaj Svensson är från Uppsala men har bott i Skåne sedan 2002. Det var i mars förra året som han hörde av sig till ABF för att sätta igång sina studiecirklar. Den första studiecirkeln var fågelskådning för nybörjare, den följdes upp av en studiecirkel om rovfåglar.
– Fågelskådning är inte ett av ABFs klassiska områden, men man kan mycket väl använda naturen som redskap för att förstå människan. Allt det som utevistelse gör för kropp och själ kan vi ta med oss in i samspelet mellan oss människor; omsorg med det levande, förståelse för hur beroende vi är av varandras välgång och så vidare. Själva skådandet är bara en del av hela upplevelsen av närvaro och gemenskap.
Hur utvecklades ditt intresse för fåglar och natur?
– Jag har varit intresserad av djur och natur i fyrtio år. Som sjuåring tittade jag storögt på när de trasslade ut en lövsångare ur fångstnätet på Ottenby fågelstation. Samma höst fick jag min första fågelbok och en lite för tung kikare. Sedan var jag fast!
– Jag fick mycket uppmuntran hemifrån, fortsätter Kaj. Pappa och jag vandrade Upplandsleden och gav oss ut på uggleturer. Min morbror Göte var en stor idol; han vandrade i Padjelanta, kände Jan Lindblad och hade halvtama talgoxar som åt ost ur hans hand. En gång höll han upp en fjäder och när jag sa ”jorduggla” förstod jag att detta var något jag kunde en del om.
Foto: Michaela Larsson
Kaj Svensson har en bakgrund inom bland annat antropologi och internationella relationer. Han har alltid intresserat sig för människan som kulturbärare.
– Mest spännande är just mötet mellan människa och natur: bruksmiljöer, gamla jordbrukslandskap, fiskelägen… det fascinerar mig. Det finns ofta ett rikt djur- och växtliv tätt intill människans spår. Jag längtar till vildmarken men de varmaste känslorna har jag för den stadsnära natur som jag vuxit upp i.
Kaj har sin folkbildande mission klar för sig. Han vill göra oss mer ”naturvisa” igen.
– Jag hörde några forskare tala om en ökande ”ekologisk analfabetism.” En del av oss lever så fjärmade från naturen att vi inte längre förstår sambanden, eller ens vet hur man vistas i naturen. Jag är övertygad om att studieförbund som ABF kan spela en roll för att hålla den viktiga länken levande.
Berätta mer om hur dina studiecirklar ser ut.
– Jag är noga med att ingjuta självförtroende hos deltagaren och att stimulera upptäckarlusten. Jag försöker skapa en stämning av respekt för oliktänkande. Man har väldigt sällan helt fel, det finns utrymme för tolkning även i en så exakt lära som fågelskådning. Och varje deltagare har rätt till sin mening, det är en princip som jag aldrig överger.
– Jag tror att jag knyter an till andra ämnen på ett bra sätt. Den som vet något om fåglar kommer också veta något om hur det står till med miljön i övrigt. Samtalen kan dras till frågor som rör resurser och klimatet och hur vi ska organisera vårt samhälle för att kunna leva hållbart.
En av folkbildningens grundläggande idéer är att deltagarna lär av varandra. Alla bär på egna erfarenheter och kunskap, som delas sinsemellan.
– Jag är noga med att vi tillsammans ska upptäcka och förstå skeenden som påverkar växelspelet mellan människa och miljö. Det finns mycket insikter och klokskap bland deltagarna att bygga på och ska jag ge något tips kan det vara att vara lyhörd för det; att verkligen använda sig av deras bakgrund och erfarenheter. Det är spännande att utveckla kunskap som växer organiskt åt olika håll under cirkelns gång.
Vad betyder upplevelsen av naturen för dig?
– Den betyder allt! Det är den som håller mig levande. Även om jag tycker om att möta människor är det i naturen jag återhämtar mig. Det finns en kulle i en kohage i Fyledalen där jag bara kan sitta helt stilla under en hel dag. Det handlar om en absolut närvaro och en ödmjukhet inför även de allra bräckligaste tingen; att det finns där och fyller sin funktion oberoende av oss. Jag tilltalas av min egen litenhet.
För många deltagare lockar möjligheten av att få vara utomhus tillsammans med andra. Kaj fortsätter:
– Det är nog lika mycket ämnet som samvaron som lockar. Många har ett bra hum om fåglar men vill passa på att förfina tillvägagångsättet för att bestämma en viss art. Det finns så mycket mer än utseende och läte att väga in – allt det som den erfarne ornitologen förlitar sig på – och hur det går till är en ganska åtråvärd hemlighet. Det är ingen tävling men jag märker att de sporras av att de blir snabbare och mer träffsäkra.
– Man är också där för att få dela erfarenheter och fina minnen av fågelskådning, det är en viktig del av paussnacket om inte annat. När den första osäkerheten lagt sig vänder de sig mer och mer till varandra.
Med sina natursköna studiecirklar hoppas Kaj på att knyta människor närmre till naturen igen.
– Naturen har en sådan viktig plats i våra liv och ändå går vi så hårt åt den. Som många andra oroas jag över klimatet och att arter utrotas i snabb takt. Men det finns ju tusentals exempel på när människor går över alla gränser för att rädda världen. Det engagemanget ger mig kraft och hopp.
– Men vi är fler som behöver ge sig ut! Det man upplever med sina egna sinnen bryr man sig ju som bekant också mer om, avslutar Kaj.
___________
Intervjun är från magasinet Folk&Bildning #6. Läs numret som PDF här, eller hämta ett fysiskt exemplar på ABF Malmö, Spånehusvägen 47.