Hoppa till huvudinnehåll

Kompisförmedlingen som lärde sig nytt genom att ställa om

Kompisförmedlingen är ett projekt som riktar sig till unga och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det går i enkla ordalag ut på att utbilda Kompisar till dessa unga och unga vuxna så att de bryter sitt hemmasittande. Hela projektet avslutas den 30 november i år. Kompisförmedlingen har, precis som många andra, fått ställa om digitalt.

Lena Klarefelt framför en skylt där det står Kompisförmedlingen.

Lena Klarefelt är verksamhetsledare för projektet Kompisförmedlingen och har tidigare arbetat inom skola med barn och unga som går under spektrat NPF, de vanligaste funktionsnedsättningarna i projektet är ADHD/ADD och Autism/Aspergers syndrom. 

– Det var inte många som trodde att det här projektet skulle få så stort genomslag som det fått, berättar hon och fortsätter:

– Men de hade fel, det har varit mycket lyckat och just nu har vi 20 fullt aktiva deltagare och det droppar in nya anmälningar löpande.

Vad är Kompisförmedlingen för något?

Det är ett projekt som går ut på att bryta isoleringen och öka den psykiska hälsan hos unga och unga vuxna, i åldern 13–24 år, med NPF som är hemmasittare. Vissa av dessa unga människor har suttit hemma, i sitt rum med föräldrar och syskon som enda kontakt, i flera år.

Vi har byggt upp en utbildning för personer som vill jobba som Kompisar, ett uppdrag som påminner lite om att jobba som kontaktperson, berättar Lena. Vi utbildar dessa Kompisar, som också är unga vuxna (alla är över 18 år) i kunskaper kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.  Bland annat i hur du som Kompis kan bemöta på rätt sätt och vad man behöver tänka på i mötet med dessa individer.  Det här handlar om en kompisrelation där du som Kompis bland annat ska vara en kontakt utan att föräldrar ska behöva vara med.

Hur såg kontakten ut innan coronakrisen?

Det har varit en återkommande kontakt en gång i veckan, där man sågs fysiskt. Att bygga upp ett tryggt fundament med kontinuitet och tydlighet, där det är tydligt med vem man ska göra något, vad man ska göra, hur länge, vad behöver jag ha med mig? Och vad gör jag efteråt? Många av våra deltagare har svårt att komma ut genom dörren och det här handlar om att på ett tryggt sätt vägleda dem till aktiviteter till en början i hemmet, men så småningom även utanför hemmet. Till en början ses kompis-paren i cirka en timme men denna tid ökas successivt och vissa träffas upp till 6–8 timmar/vecka.  Kompisarna kommer alltid hem till deltagaren för att kunna läsa av hur dagsformen är och för att ge en grundtrygghet innan de gör något annat.

Hur har ni ställt om digitalt?

Först tänkte vi att det här kan bli besvärligt eftersom projektet, till viss del, går ut på att bryta den sociala isoleringen.  Men så tänkte vi till och kom fram till att många redan spelar en del spel och vi kanske ska titta på olika spelplattformar? Och det finns hur mycket som helst.

Vi hittade bland annat Boardgame arena där de kan spela olika brädspel i realtid med varandra. De kan välja ett spel där det går att vara två och dessutom kan spela i ett slutet rum. 

Vi jobbade in oss på olika spel och testade själva – sedan hade vi studiecirklar för våra Kompisar så att de kunde lära sig hur det fungerade. Vi höll även utbildningar i Teams.

Vi började även använda en kreativ plattform som heter som heter Aggie , där de kan sitta och måla på samma bild och det finns även olika appar där ni kan se på samma film tillsammans ex. KAST 

Vad har ni lärt er med omställningen?

De flesta har sett det här som mycket positivt och det har visat sig, för många av våra deltagare, att det är lättare att visa känslor och uttrycka sig när man träffas digitalt. Distansen gör att det inte känns farligt eller jobbigt.  Resvägar har såklart blivit kortare och då blir det mer tid över att umgås istället.  Vi har också lärt oss att digitalt inte är så svårt när man väl har fått koll på det och även att unga människor inte alltid har koll på allt som har med digitala plattformar att göra. Vi trodde först att det skulle vara enklare för dem, men det visade sig att några visste lika lite som oss.  Så nu har vi lärt oss något nytt tillsammans och vi lär av varandra.

Vad kommer ni att ta med er när coronarestrektionerna är över?

Att ibland kanske man inte behöver resa så långt för en träff och behöver du snabb kontakt så är digitala plattformar perfekt. Det är lättare att hålla kommunikationen levande när det är ett avstånd mellan och man kan välja på fler aktiviteter. Vi planerar att hålla studiecirklar i detta också.

Vi får dock inte glömma att det fysiska mötet är viktigt för många med NPF, så det kommer vi såklart att hålla i och fortsätta med när det här är över. Dock är de digitala forumen ett fantastiskt komplement som framöver med största sannolikhet kommer behöva användas - åtminstone så länge corona utgör ett hot mot folkhälsan - och då kan vi också se att de digitala rummen hjälper oss att vidhålla den kontinuitet vi eftersträvar, även om vi inte kan ses fysiskt, och därmed minska ensamheten och isoleringen avslutar Lena Klarefelt.