Text: Elisabet Wahl
Foto: Evelina Vargamo
Mitt i ett bostadsområde dyker plötsligt Rojteatern upp – en av få byggnader som finns kvar från det som en gång var en folkpark. Utifrån ser det vita huset ganska ordinärt ut, men där inne håller det på att hända storartade saker.
När Fönstret kliver in genom dörrarna på det som en gång var Folkets Hus känns det som att hamna mitt i en virvelvind. Det står målarburkar och byggmaterial på några olika ställen, folk går runt i olika ärenden, någon delar buntar av utskrivna papper. För det är i dag det händer. Den första ordentliga läsningen av teaterns nästa uppsättning: Mina drömmars stad. Den klassiska Stockholmsskildringen av Per Anders Fogelström ska få liv igen på den här scenen.
– Teatern har funnits här sedan 1983. Vi satte upp Romeo och Julia och skulle egentligen bara finnas som förening ett år. Därför döpte vi oss till Rojteatern eftersom namnet inte spelade så stor roll, säger Zacharias Östman som förutom att spela Storsäcken kallar sig för allmän hustomte och är inblandad i det mesta som händer.
Sedan den där uppsättningen på 1980-talet har teaterverksamheten rullat på. Det har blivit många uppsättningar och det i hast påkomna föreningsnamnet har fått vara kvar. Nu är det alltså dags för Mina drömmars stad, en berättelse som funnits med på teaterns önskelista under lång tid.
– Vi har tänkt på den i kanske 10–15 år. Vi kontaktade Författarförbundet som förvaltar allt Per Anders Fogelström har skrivit åt hans arvingar. Det har bara varit Stadsteatern som har fått spela hans pjäser tidigare, men nu lyckades vi göra en uppgörelse som vi som amatörteater kunde hantera.
Med oss vid bordet i foajén sitter också regissören Sebastian Ring som även har skrivit manus. Han menar att Mina drömmars stad är en berättelse som väcker något hos honom. Dels genom alla sina olika lager, dels genom sin fina skildring av förändringens tid i Stockholm och arbetarrörelsens framfart.
– Och så handlar den mycket om vad lycka egentligen är. Genom att vi får följa så många olika karaktärer får vi se både fattigdom och rikedom.
Men vad kan en bok skriven 1960, och som utspelar sig på 1800-talet, säga dagens människor? Mycket, tror Sebastian Ring.
– Det är så mycket kärlek i den här berättelsen och det ger mig hopp i dagens samhälle. Vi lever i en fruktansvärt orolig tid och vi vet inte hur vår värld kommer att se ut. Hur kommer mina barn att ha det? Mina drömmars stad visar att kärleken ändå kan tränga igenom.
När vi hittar in i stora salongen igen har rekvisitagenomgången börjat. Ylva Hjord visar de saker som är färdigtillverkade. Bland annat något som är misstänkt likt en gjutjärnspanna, men som visar sig vara förvånansvärt lätt.
– Ja, det är ingen riktig stekpanna, vilket Zacke kan vara glad över, säger hon till de andras skratt och syftar på en scen där Zacharias Östman karaktär Storsäcken får den dängd i huvudet.