FÖNSTRET: Carl Johan Karlson – Hur blir man regissör?

Karlsson är Sveriges tredje vanligaste efternamn. Bland män är Karl det tredje vanligaste förnamnet och Johan ligger på femte plats.
Det borde ju betyda att Carl Johan Karlson är extremt vanlig – även om han krånglar till det genom att stava Carl med C och Karlson med bara ett s.
Men så är det förstås inte.
Inte alls.
Carl Johan Karlson är precis lika vanligt ovanlig, eller ovanligt vanlig, som vi alla är. Som regissör handlar mycket av hans konstnärskap om att visa att vi människor är både väldigt lika och extremt olika – och att det är viktigt att det får vara så.
Själv är han uppväxt i Skogås.
Bara en sådan sak.
Av jordens åtta miljarder människor bor endast ynka tolvtusen i Stockholmsförorten Skogås. Visserligen kommer de från många av jordens länder, men Skogås är ändå Skogås och i en lägenhet bodde länge en Johan Karlson.
Carl Johan skrattar:
– I gymnasiet ville jag göra en metamorfos, byta namn, bli sann mot mig själv …
Han ler och fortsätter:
– … och valde att kalla mig Carl Johan. Först långt senare fattade jag att det är ett väldigt borgerligt klingade namn. Loa Falkman och kungar heter det. Min kompis bytte till Farao. Hallå! Varför valde jag inte Isidor eller Faldor eller nåt?
Tja, Faldor Karlson hade onekligen varit ett unikt namn men nu, tjugo år senare, har han å andra sidan lyckats göra sig ett alldeles eget stort namn. Regissören Carl Johan Karlson kallas efter braksuccén med den åtta timmar (!) långa pjäsen Arv för stjärnregissör.
Han ser själv lätt tveksam ut.
– Jag har ett stort bekräftelsebehov och undrar, helt ärligt, alltid när jag kommer att känna mig säker i branschen. Och i mig själv. Varje gång jag når ett delmål, som med Arv, kommer tvivlet tillbaka och jag ifrågasätter mig själv och min förmåga. Fast jag vet att man inte ska göra det. Bekräftelsebehovet kan ibland fungera som en drivkraft eftersom man inte blir mätt, men oftare skapar det faktiskt bara stress eller ångest.
Om han läser kritik?
– Varje stavelse och kommatecken! Jag grinar ganska ofta, men jag har bara gjort det två gånger av glädje. En gång när min syster fick barn och en gång för just en jättejättefin recension i Dagens Nyheter. Eller, okej då, tre gånger. Det kom lite tårar när Hans och jag gifte oss för ett år sedan men, äh, det var nog mest för showen.
Det där känns typiskt Carl Johan Karlson. Han pendlar snabbt mellan allvar och skämt.
– På riktigt finns det formuleringar från gamla recensioner som jag fortfarande blir förbannad på. Och, ja, jag vet att Arv fått helt fantastiska recensioner, men även när det gäller den hittade jag i en recension en mening där recensenten tyckte att det var som att de olika karaktärerna pratade med samma röst …
Den enda meningen svider fortfarande.
Detta trots att han är ett av de namn som det pratas mest om i Teatersverige nu. Tänk om han hade vetat det när han under en barndom och ungdom vilset letade efter sig själv där i Skogås.

”Den bilden kan jag inte återhämta mig från”

Den traditionstyngda Kungliga Dramatiska teatern grundades av kung Gustaf III 1788 som Sveriges nationalscen. Den ligger femton kilometer och en hel värld från Skogås. Nu är Dramaten Carl Johan Karlsons vardag. Han möter i sceningången och visar vägen till sitt kontor där han slår sig ner i en gul fåtölj. Han har nyss avslutat dagens repetition av en monolog om Gertrude Stein som Johan Rabaeus ska göra på Stora scenen.
– Jag fick en fråga om att hoppa in i den som regissör. Jättekul! Fast min huvudsakliga uppgift är att vara konstnärlig ledare för Unga Dramaten, ett mandat till sommaren 2026. Fattar du, med månadslön och betald semester! Det är nytt för mig. Men innan och efter arbetet med Johan Rabaeus och på lunchen och i pauserna chefar jag här på Unga Dramaten. Så, ja, det är ganska mycket nu.
Carl Johan Karlson pratar lätt och mycket.
Han känns som en sådan person som man behöver ha lediga tjugo minuter för att prata fem minuter med. I sitt arbete låter han ofta politik och kultur vandra hand i hand och precis som i hans liv handlar mycket om queer och hbtq och allas lika värde.
Därför var det naturligt att han, när han började på Unga Dramaten, var med och skapade ”Lillan och Tjorvens teaterguidning” i Dramatens lokaler. Det var mitt under den ganska heta debatten kring att dragqueens läste sagor för barn på bibliotek.
Carl Johan Karlson konstaterar:
– Två skådespelare gjorde sitt jobb, det vill säga iscensatte två karaktärer som mötte en publik. När Sverigedemokraterna gjorde en låglatent koppling mellan manlig homosexualitet, dragqueens och pedofili ledde det till att en högerextrem person gjorde en attack mot den guidningen. Han var inte sverigedemokrat men en del av svansen. Efter attacken bestod guidningarna därför av två dragqueens, förskoleklasser och civilklädda vakter med hörsnäcka. Den bilden kan jag inte återhämta mig från.
Teater ska vara tillgängligt för alla. Det brukar de flesta vara överens om. Ändå blir det inte riktigt så och då pratar vi inte bara biljettpriser och finkultur som skrämmer bort.
En grupp som är svår att nå är människor med funktionsnedsättning.
Den gruppen brinner Carl Johan Karlson för.
– Mitt första jobb var ett kommunalt sommarjobb. För 25 kronor i timmen skalade jag potatis på ett LSS-kollo i Byle nära Vingåker. Jag jobbade sedan där i tio somrar inom LSS-kolloverksamheten och slutade som föreståndare för kollot. Efter det har jag jobbat på daglig verksamhet, i gruppbostäder, varit kontaktperson. Här på Unga Dramaten har vi börjat med relaxed performances, alltså särskilt anpassade föreställningstillfällen där man anpassar hela besöket för publik med särskilda behov, både för allmänheten och anpassad grundskola. Besökarna får träffa skådespelarna innan, de får se scenen, vi har ljusare i salongen, det gör inget om de pratar eller rör på sig under föreställningen och så vidare. Det utvecklar vi ännu mer nu.

”Det fanns en intensitet hos mamma som jag kan skönja i mig själv”

Hans politiska grogrund kommer från hemmet i Skogås, där mycket på olika sätt kretsade kring hans engagerade mamma.
– Hon var ensamstående med min tvillingsyster och mig. Vår mamma var enormt kärleksfull och väldigt, väldigt upptagen av oss barn. Som vuxen kan jag väl se att det kanske hade varit bättre om hon hade investerat en del i sig själv. Tyvärr led hon i perioder av svår psykisk ohälsa med både tvångsintagningar och depressioner.
Självklart var det tuffa perioder för barnen.
– Men hon hade också en enorm kraft. Det fanns en intensitet hos henne som jag kan skönja i mig själv och är rädd ska försvinna. Vikten av bildning var viktig. Hon var hängiven socialdemokrat. Hon ansåg att det som välfärden erbjuder, det som står på buffébordet, ska man förse sig av. Har man fått fri skolgång ska man anstränga sig och man ska äta sig mätt av den fria skolmaten och så vidare.
Och, förstås, skaffa sig en bra utbildning.
Men vad det är går att diskutera.
– Hon var väldigt tydlig med vad hon tyckte. När jag skulle börja gymnasiet ville jag bli designer och sökte en sådan linje på Nacka gymnasium. Mamma tyckte absolut inte det ”för hon ville inte ha en sömmerska till son”, berättar han.
Men han sökte ändå och kom in … trodde han.
– När jag kom till uppropet stod jag inte på listan. Och klassen var full. Jag fattade absolut ingenting. Det visade sig att hon hade lyckats få mig avskriven från det programmet genom att kontakta skolan. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde gå till. Men det säger ganska mycket både om hennes kraft och ibland lite gränslösa sätt. I stället fick jag en plats på ett program med mycket franska, jag som hatade språk.
Han led sig igenom ett läsår, lärde sig bonjour och sökte sedan prestigefyllda Södra Latins teaterlinje – nu med mammas välsignelse.
Där hände allt. Visserligen hade han i hemlighet haft sin första pojkvän redan i nian – ”fast då ljög jag att jag var ihop med min bästa tjejkompis som villigt spelade med”. Men när han gick på Södra Latin var det lättare som en ytterst flamboyant Carl Johan Karlson att komma ut och lämna en något mer beige Johan Karlson i garderoben i Skogås.
Mamma?
– Hon hurrade inte, om jag säger så. Tvärtom. Men hon gjorde sedan en totalomvändning och gick på kärleksmanifestationer, kyrkans Pridefirande och sådant. Det var nog också lite typiskt henne.

”Rättigheter är inget man får, de tar man”

I den vevan föddes hans politiska intresse på allvar.
– Jag började i en queer teatergrupp som hette Kunq. I den kom jag i kontakt med de queerfeministiska idéerna, idéer om att sexualitet är politiserat. Vi skrev vårt eget material utifrån egna erfarenheter och egna politiska uppfattningar och repeterade på ABF-huset i Stockholm.
– Jag jobbade extra på RFSL:s stöd- och informationslinje och var på olika sätt engagerad i de här frågorna. En dag kände vi queera personer på skolan att vi i typ arbetarklassanda måste organisera oss. Vi startade därför en skolförening, HBTQ-hörnan, där ett viktigt statement var att få finnas i skolkatalogen. Föreningen lever vidare och jag läste senare att de fixat skolans första könsneutrala omklädningsrum.
Skådespelandet då?
– Det var ett uttalat problem på Södra Latin att jag var så fjollig. Alla såg att det inte var en Romeo eller Hamlet som kom här. Jag var mer den som kommer in och ropar ”kungen är död” och sedan väntar i kulisserna, skrattar han.
På en tillställning nyligen kom en kille som gått i en parallellklass fram och undrade om han var den Carl Johan som hade startat den där föreningen för drygt tjugo år sedan – inte om han var Carl Johan som gjorde den eller den rollen i någon skolpjäs.

Då gick mycket framåt i hbtq-världen.
Idag finns ett pånyttfött motstånd. Carl Johan Karlson om någon vet det:
– Jag var lite chockad när jag insåg det, men har förstått nu hur historiens pendel svänger. Nu måste vi därför kraftsamla. En utmaning är att i den manligt homosexuella kulturen är det lite vattentäta skott mellan olika generationer.
Succén Arv handlar om den generationsklyftan. Så här skrev han själv om pjäsen:
”I Arv möter publiken homosexuella män i New York i dag. Den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet – och den äldre som överlevde både aids-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.”
Han utvecklar tankarna:
– Vi måste titta på hur den tidigare generationen gjorde, förvärva deras kunskap. Rättigheter är inget man får, de tar man. Vi måste komma samman som community och inse vilken politisk kraft det finns i oss som grupp. Oavsett om du är en borgerlig kandelaberbög på Östermalm, en småstadsfjolla i Åmål eller en rödvinsdrickande bög på Söder så har vi ett gemensamt intresse som är under attack.
Den politiska diskussionen i yrkeslivet fortsätter i privatlivet hemma. Lindrigt sagt. Han är gift med politikern Hans Ekström som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och bland annat är ledamot i konstitutionsutskottet.
– Han har suttit i riksdagen både i regeringsställning och nu i opposition. Vi har diskuterat kultursatsningar som inte blivit av, konflikter kring hyresrätten och annat. Oj, vad vi har diskuterat! Att arbeta med kultur idag känns stundtals som att man jobbar i ett durkslag. Anslagen blir mindre, branschen krymper, till och med Dramaten får mindre pengar. Min man brukar säga att vi har öppenhjärtiga diskussioner, haha. Jag kommer från en riktigt röd släkt och är förbannad på Socialdemokraterna och det vet Hans om. Förstås.
–  Han har samtidigt blivit en av livets viktigaste dramaturger för mig. Han är 26 år äldre, var i San Fransisco under aidsepidemin och har hjälpt mig att förstå generationsglappet. Dessutom var han kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna i 16 år så han är van chef. Säg så här, det är få beslut i mitt liv som jag inte vridit ut och in med honom sedan vi träffades.
Vem vinner diskussionerna?
– Jag tycker nog att det är jag. Stundtals. Han är så erfaren att han inte vill stångas tills det är färdigstångat. Han säger att nu lämnar vi det här. I min familj backade ingen, någonsin. Där bråkade man klart.
Han teatersuckar:
– Politiken bygger mer på kompromisser. Han samarbetar ju i riksdagen med personer som jag står långt ifrån ideologiskt. Han brukar säga att man inte kan dö på varje kulle, inte jämt kan bränna sina broar, att det inte är en spurt utan ett maraton. Att som jag vara politiserad homosexuell man från vänsterkanten är stundtals ganska svårt i Stockholm. Ibland är det som att det är mer årskort på Operan som diskuteras. Det är lättare i städer som Berlin och London. Men numera går jag inte i polemik hela tiden, sedan jag träffade Hans är det ett bredare umgänge. Vi har varit ett par i snart tio år nu och för mig har han …
Carl Johan letar orden och fortsätter:
– … inneburit ett lugn och en stabilitet, som ett tyngdtäcke när det gäller ångesthantering.

”Jag hanterade det genom att supa hårt”

Om det finns levande exempel på hur politiska satsningar kan förändra människors liv är Carl Johan Karlson ett bra exempel. Då är vi tillbaka i Skogås igen.  Idag klassas det som ett utsatt område av polisen.
– Jag älskar verkligen Skogås. Det finns stora problem där, absolut. Häromåret dödades till exempel en kille på en restaurang, som på min tid var ett kebabställe där vi hängde. När jag växte upp var det en dynamisk plats. Men ganska stökig. Det var som ett West Side Story med två delar. På ena sidan järnvägen ett gammalt sommarstugeområde som blev villaområde, på andra sidan ett miljonprogram i betong, berättar han.
De två världarna behövde mötas.
– Därför gjordes en kommunal satsning på ett kulturklassinitiativ när jag skulle börja fyran. Hälften musik, hälften drama/dans, 4-5 timmar i veckan. Där på andra sidan järnvägen började jag och min tvillingsyster. Det var helt avgörande för mig, som ett barn som verkligen behövde en kultursatsning. Tänk att få rätten och tillträde till en scen. Jag hade inte suttit här i dag om det inte hade varit för den satsningen.
– Läraren var Jehovas vittne. Jag hade inte kommit ut, men hon och alla såg nog att oj, här kommer en enhörning. Vi hade stora duster, men möttes ändå i tron på kulturen.
Naturligtvis skrev han avslutningsföreställningen i nian.
Naturligtvis med sig själv i huvudrollen.
– En dystopisk framtidsskildring, Läger 13. Storyn är bra men manuset är enormt dåligt, skrivet av en självupptagen niondeklassare med repliker som ”träden är våra bröder”. I en sexscen skulle jag, som rebelledaren, ligga med en tjej. En kille var liksom otänkbart även om det var det enda jag ville. Och samtycke hade vi lärt oss var viktigt.
Han tar fram skådisrösten och härmar replikerna från sängkanten:
”Jag vill, men vill du?”
”Ja, jag vill, och du får.”
”På lika villkor.”
”Ja.”
Han skrattar högt:
– Herregud, manuset är ett sådant att Ebba Busch skulle kunna läsa det och vilja sätta upp det på Kristdemokraternas nästa riksting.
Kulturklassen som blev teaterlinjen blev så småningom…
Ja, vadå?
– Jag drog till London och körde ståupp. Ibland gick det bra, ibland fruktansvärt dåligt. Samtidigt jobbade jag på klädbutiken Gap. Jag visste inte riktigt vad jag ville, flyttade hem igen, hade en del skådespelarjobb, hankade mig fram.
– En natt när jag var 22 år låg jag i sängen med ganska mycket ångest och kom plötsligt på att det är regissör som jag ska bli. Men hur blir man det? Jag hade ingen aning. Jag skrev och regisserade egna små föreställningar. Parkteatern i Stockholm sökte en regiassistent. Man måste ha en skola i ryggen för att få det uppdraget och jag blåljög att jag hade det. Där började någon prata om att jag borde söka regilinjen på DI, Dramatiska institutet, som jag aldrig ens hade hört talas om.
Sagt och gjort.
Han sökte.
Nej tack.
– Man ringde in och en röst läste upp vilka som hade gått vidare och avslutade med ”ni andra är välkomna att söka igen om två år”. Jag var 24. Två år kändes som en livstid. Men det hade blivit spännande med könsöverskridande uttryck. Mina livskunskaper blev plötsligt expertkunskaper. Det jag kunde mycket om blev helt enkelt populärt. Jag till och med föreläste i något EU-sammanhang så det rullade på, samtidigt som jag sökte regiutbildningar i Norge och Danmark och så småningom på DI i Stockholm igen och till slut kom jag in.
Dramatikern Susanne Osten ledde en workshop där vid ett tillfälle.
– Vi var cirka 45 elever. Hon bad oss ställa oss i fyra hörn beroende på vilken klass man tillhörde. I mitt hörn, arbetarklass, var vi bara två eller tre. Det säger en hel del.
Han gick sina tre år och tog examen.
Nu jävlar väntade hela världen …
Då dog hans mamma, 66 år.
Världen rasade ihop.
– Hon var och är den viktigaste människan i mitt liv. Jag var 29 år och hanterade det genom att börja supa hårt, verkligen hårt. Folk omkring mig var oroliga. Jag gick till slut på själavård och fick prata med en präst. Det var fantastiskt. Hon sa att din uppgift är att vakna varje morgon och kliva ur sängen. Sedan tar tiden hand om resten. Nu har det gått snart tio år, jag kan prata om mamma utan att gråta, men fortfarande kan sorgen komma över mig när jag minst anar det.
Hon skulle, kan man gissa, varit extremt stolt över alla framgångar och att få läsa en intervju med sin son i till exempel Fönstret.
Han tittar upp i taket.
– Även om hon hade sina problem så var hon så viktig, hade sådan kraft. Hon gjorde så att jag befann mig i en kärleksfull spotlight. Livet blev lite gråare när hon gick bort.