FÖNSTRET: Tystanden spricker – gemenskapen växer

Text: Karin Elfving
Foto: Daniel Eriksson

– Avesta är en bruksort. En man ska vara stark och köra på, inte prata om känslor och vara sårbar. Många saknar djupa relationer trots många vänner. Samtidigt gör samhällsnormerna att vi går och bär på mycket.

Det säger labbarbetaren Andrée Jacobsson. På en Facebooksida för Avestabor efterlyste han i slutet av förra året en samtalsgrupp för män. Emil Lantz på ABF hade liknande tankar och hakade på. De publicerade information om cirkeln i samma forum. Lokala medier rapporterade. Skulle i alla fall några dyka upp?

Till första träffen kom nitton män.

– Vi trodde inte att det var sant! Det blev djupa samtal och en fin gemenskap på en gång, berättar Andrée.

Alla har hängt kvar. Det är väldigt blandat gällande ursprung, yrkeserfarenheter och åldersspannet ligget mellan 20 och 75 år.

Samtalen har berört teman som ensamhet, förlusten av nära och kära, och erfarenheter och uppväxter som män. En gång var utgångspunkten ”hur mår du på riktigt i dag?”. Emil och Andrée såg snabbt att deltagarna ville hjälpa varandra.

– Många unga har fått fint stöd från äldre, något de aldrig har upplevt från sina pappor eller andra män i familjen. Här bryter de ihop och berättar. De andra hakar på direkt. Kramar och peppar och säger att ”du är en förebild som gråter och öppnar upp dig”. Då ser man hur personen växer. Den här gruppen betyder extremt mycket, berättar Emil.

– Ja, det gör otrolig nytta att hitta ett tryggt rum. Då kan man få helt andra perspektiv på saker som man själv eller andra går igenom, säger Andrée.

Cirkelkollegerna har samma värderingar, men olika roller i gruppen.

– Andrée är fantastisk på att strukturera, han förbereder både frågor och Powerpointbilder. Jag står bredvid, snackar skit och får folk att öppna sig. Det har bara fallit sig så – jag är van att babbla, det har jag gjort hela livet, säger Emil.

– Ja, du håller i gasen och jag i ratten, flikar Andrée in.

De försöker båda känna av rummet. En gång pratade en person i en och en halv timme.

– Alla var beredda och bara lyssnade. De förstod att han måste få ur sig det här. Nästa gång pratade vi om annat, berättar Emil.

Andrée och Emil har flera gånger bjudits in för att föreläsa om samtalsgruppen. Ytterligare en grupp ligger i startgroparna, och nu är förhoppningen att det i sin tur ska kunna inspirera till ännu fler grupper.

– Många blir intresserade när det här gänget pratar med släktingar, vänner och arbetskamrater. Sådana här grupper behövs verkligen, säger Emil.

Han har bott i Avesta i hela sitt liv. På gatan möter han alla möjliga, även de klassiska ”hårda grabbarna”.

– De kan stanna upp och säga ”fan vilket fint jobb du gör”. De hade kunnat kommentera på ett fjantigt sätt, eller vara tysta. Nu förstår jag att de tycker att det här är hur bra som helst. Det gör att jag vill fortsätta.

Vår ledarstil

• Det viktigaste för samtalsklimatet var att vi tog stafettpinnen direkt. Vid första träffen öppnade vi oss om vilka vi var, varför vi gör det här, vad vi själva har upplevt och hur vi har mått. Vi släppte ut precis allt under fem minuter. Det var nyckeln till att det blev en så fin grupp på en gång. Alla kände att det var helt safe.
• Vi börjar alltid med en klassisk ABF-runda: en boll kastas runt och var och en får säga något. Alla bemöts med respekt och får prata till punkt. Den som inte vill prata får passa och bara lyssna till de andra. Allt som sägs stannar i gruppen.
• Vi dömer inte om någon öppnar sig om en hemsk handling, utan ser det som vår skyldighet att lyssna om personen väljer att dela med sig till alla oss. Kanske har deltagaren mått dåligt över det som har hänt i hela sitt liv. Varför hände det? Hur hände det? Vad kände du? Vårt mål är inte att förändra folk utan att de ska få utrymme att släppa ut saker som de har gått och burit på. Men vi kan vara hjälpsamma och ge råd om vart någon kan vända sig för stöd.
• Vi provar olika samtalstekniker, ibland i större grupp och ibland i mindre. Alla kan få fem minuter var, men ingen är tvungen att prata. Två personer med exakt samma problem kan gå i väg och prata själva en stund medan gruppen går vidare.
• Vi undviker pekpinnar och tar inte över, utan visar att vi vill skapa något gemensamt med gruppen, att vi är en del av den. Vi försöker vara lyhörda och lyssnande.
• Vi är mänskliga och respekterar alla som kommer, oavsett bakgrund. Vi står alltid där med öppna armar och bjuder på fika.