FÖNSTRET: Personligt möte med Ingela Olsson

I en totalt ovetenskaplig undersökning får några förvånade människor, som vi kan kalla en försöksgrupp, frågan vad de tycker om skådespelare som Persbrandt, Bornebusch, Haber, Endre, Skarsgård, Röse, Lassgård, Reuter …
Det blir snabba svar som bra, dålig, rolig, trist. Och vad tycker du om Olsson?
Eh … vilken Olsson?

Försöksgruppen får se en bild på Ingela Olsson och nästan alla säger ”jaså hon” och lägger till ”hon är fantastisk”. Har de levt ett tag nämner de henne som prästfrun i Såsom i himmelen och kanske någon huvudroll på Dramaten. Har de inte levt lika länge tar de upp att ”hon är mamman i Halva Malmö består av killar som dumpat mig i Netflixserien som gör succé i USA nu”.

Slutsats: Olsson är inte världens bästa skådespelarnamn.

Några timmar senare, över en kaffe hemma hos Ingela Olsson på Söder i Stockholm, konstaterar Olsson herself:

– Nej, det är väl tveksamt om Olsson är ett bra namn om man är skådespelare. Många med bra namn har ju bytt till sig dem men, äh, jag har behållit Olsson.

Att det sannolikt är lättare att få bord på redan fullbokad restaurang med namn som Endre eller Skarsgård struntar hon i. Kanske är det rätt typiskt.

Ingela Olsson har gått sina egna vägar både in i yrket, och sedan även i yrket. Om man tar hjälp av AI för att kartlägga Ingela Olsson kan man läsa att hon är ”etablerad svensk skådespelare och utbildad vid Malmö teaterhögskola och…”

Hon noterar beskrivningen förvånat och med en lätt suck.
– Det stämmer ju inte alls. Ja, ”etablerad skådespelare” är sant men ”utbildning på Teaterhögskolan i Malmö”, nej, där blir det fel.

Hon har inte gått scenskolan i Malmö. Ingen annan scenskola heller.

Ingela Olsson hittade teatern, eller om det var teatern som hittade henne, på helt andra vägar och för att gå till början av den vägen beger vi oss till Kalmar på 1970-talet. Ett decennium som inleds med att Kalmar utses till Årets stad av tidningen Expressen. Staden är mitt i en stor utvecklingsfas. Sju små kommuner slås samman och bildar Kalmar kommun.

I det svenska folkhemmets anda byggs nya bostadsområden och skolor, ja, även ett nytt vattentorn kostar staden på sig. Volvo satsar på fabrik i Kalmar. Byteatern, som i dag är länsteater, startar år 1971. Och inte minst byggs och invigs Ölandsbron året efter.

Kalmar stavas framtidstro.

Mitt i detta tar Ingela Olsson sitt första lilla, lilla steg på vägen mot den skådespelarvärld som skulle bli hennes. Hon ser nämligen en annons från ABF Kalmar om en teatergrupp för barn och det är som att annonsen riktar sig till henne.

Hemma i lägenheten på Söder i Stockholm funderar hon 55 år senare på frågan vem hon var då.
– Jag hade aldrig varit på teater, bara sett tv-teater, men hade gjort mig en fantasi om vad teater är. Att vara 11-12 år är en väldigt fri tid i en flickas tid, innan det stora pubertetspåslaget kommer. Jag ser det som en tid när man formulerar för sig själv vad man tycker om och inte tycker om, blicken på en själv utifrån har inte kommit, man har barnets frihet men börjar smaka på självständigheten.

– Hon som ledde kursen kom från Stockholm och var en typ av kvinna som jag aldrig hade träffat. I fyrtioårsåldern, svart polotröja, rökte, långt hår, ensamstående. För mig var det, aha, kan man vara så här som vuxen?

Eftersom Kalmar var Årets stad hade kursledaren ett uppdrag att göra en uppsättning.

– Så jag fick spela Pippi Långstrump. Men efter ett år, eller kanske lite längre, flyttade hon som hade kursen tillbaka till Stockholm. Ingen i Kalmar tog över. Därför tog det slut för mig. Det där med teater packade jag liksom ner. Det malde visserligen i mig, men jag tänkte att en sådan som jag kunde ju inte bli skådespelare.

Hon gick klart mellanstadiet, högstadiet och treårig humanistisk linje på gymnasiet som en vanlig Olsson utan något som helst skådespelande.

Vi spolar fram till nutid.

På Dramaten spelar Ingela Olsson pjäsen Svindel. När vi i publiken kommer in i lilla Spegelsalen sitter Ingela Olsson där på den lilla läktaren mitt bland oss, blickstilla och barfota i grå joggingbyxor och ett linne. Hon ser alla som kommer in och letar plats. Vi är många som känner oss lite obekväma. Ska man titta på henne eller inte? Pjäsen har liksom börjat innan den börjat.

Efter en kvart börjar hon prata.

Hon spelar en prostituerad, död, styckad kvinna. Vi andra blir statister när hon från något dödsrike ser tillbaka på sitt liv, på missbruk, på barn som tas ifrån henne, på raserade drömmar. Allt medan hon kliver omkring bland oss i publiken. Pjäsen hyllas. Ingela Olsson hyllas. Dagens Nyheter skriver ”Olsson är alla kvinnors, mödrars och döttrars kärlek och vrede.”

Hemma i lägenheten förklarar hon:
– Jag tittar er i publiken ofta rakt i ögonen. Ibland snabbt, ibland längre. En del blir blyga eller rädda. Hur det känns för mig? Under publikinsläppet, när jag bara sitter där, känner jag hur hjärtat dunkar, det är så mycket adrenalin i kroppen, men när föreställningen väl börjar försvinner den känslan och att titta er i ögonen, nej, det har jag inga som helst problem med.
– Uppsättningen har betytt mycket för mig. En kvinna kom fram och hade sett Svindel fyra gånger, bad att få krama mig, började gråta och sa att jag hade räddat hennes liv. Sådant är förstås enormt rörande.

Rollen beskrivs som en typisk Ingela Olsson-roll.
Hur skrev Dagens Nyheter nu?
”… alla kvinnors, mödrars och döttrars kärlek och vrede.”

Efter föreställningen går hon igenom texten med sin sufflös. Bytte hon något ord? Missade hon en mening? Sedan går hon hem och laddar för nästa kvälls urladdning.
– Jag blir lite som en idrottare. Måste sova, måste träna, måste äta, tack inget vin för mig. Men jag är ändå ganska bra på att växla mellan jobb och privatliv. Jag fick mitt första barn när jag var 27, var ensam med två barn i många år, jobbade kvällar på teater. Då tvingas man lära sig växla.

Senare träffade hon ljusdesignern Kai Piippo och fick med honom en dotter som är 21 år nu, ”så det känns som att jag alltid haft barn, och nu tre barnbarn”.

En ledig dag läser hon, går på utställningar – och hämtar kraft i naturen, gärna badande i en isvak.
– Att komma ut i naturen med påföljande bastu och iskalla bad är för mig bättre än både gym, terapi och kyrka. Det är ett sätt att nollställa systemet och rensa skallen.

Kändisskapet tänker hon sällan på.
– Jag har verkat största delen på teater och då blir man mindre känd än om man är med i Bäst i test i tv. I samband med filmer och serier blir jag förstås mer igenkänd en tid. Det finns sammanhang där jag lärt mig att bli osynlig. Jag älskar att simma i badhus, men ett tag undvek jag det för så många ville prata. Det kändes jobbigt när man står där naken. Det är för sårbart. Men nu har jag strategin att byta om på toa, tar på mina simglasögon och bara dyker ner i vattnet.

Sedan femton år är hon en del av den fasta ensemblen på Kungliga Dramatiska teatern. Dåvarande chefen, Marie-Louise Ekman, gav henne erbjudandet efter en rad olika inhopp som frilans under många år.
– Det var nog ett feministiskt statement från Marie-Louise att ge fast anställning till en kvinna över femtio år, säger Ingela Olsson.

En kvinna som dessutom hade ett ganska litet barn då. Sådana erbjudanden är ovanliga i många branscher och, definitivt, i skådespelarbranschen.
Hur Ingela Olsson reagerade?
– Fast jobb? Aldrig i livet, tänkte jag, för jag hade hela mitt liv varit frilans och älskade det. Men sedan tänkte jag ett varv till, i samråd med min man, och insåg att jag kan vara lika fri ändå och har också fått vara tjänstledig ibland för andra uppdrag.

Fem år efter sin fasta anställning fick hon år 2013 O’Neill-stipendiet, som delas ut av Dramaten, och anses vara ett av de mest prestigefyllda priserna. Stolt tog hon emot priset i Dramatens pampiga foajé.

Och tänkte på mormor och på pappa.
– De var båda döda och fick inte uppleva detta. Jag tänkte på vad de skulle ha känt och tyckt här. De kom från helt andra rum. Jag lovade mig att aldrig glömma deras och mina tidigare rum.

Hon blir tyst en stund och fortsätter sedan:
– Det handlar ju om klass. Farsan gick sex år i plugget. Mamma gick sju år. Mormor var så kallad oäkting. De kom från Blekinge och …
Hon skakar lite på huvudet och fortsätter:
– … det man brukar kalla ”skit och ingenting”.

Och där stod hon i Dramatens fina foajé, ett barn och barnbarn till skit och ingenting, och fick det finaste priset så långt, långt bortom deras värld. Klart tankarna gick till deras verklighet.
– De hade sådan respekt för överheten. Läkare, präster och så vidare. Jag kan fortfarande vara känslig för det. Jag vet att jag kan utstråla självförtroende och har väl någon självkänsla som jag fått med mig. Men det finns en annan sorts självförtroende som hör en annan klass till. Jag kan slås av att man aldrig kommer i närheten av det. Aldrig.

– De föds med känslan att ha en plats i världen, att äga en rätt att öppna munnen. Det finns en stor klassfråga i det. Men även en könsfråga. Jag har fått kämpa mig till att det är en självklar rätt för mig, en sådan som jag, att också få öppna käften.

Den rätten tar hon sig ofta.
– Jag är inte rädd för konflikter. Jag kan nog säga att jag aldrig är rädd för att säga ifrån, både privat och definitivt i jobbsammanhang.

Det är ingen slump att Ingela Olsson tillsammans med Mia Skäringer och Angelika Prick stod längst fram när 50 kvinnliga skådespelare från uppropet #tystnadtagning i svarta kläder tågade in på Guldbaggegalans scen 2018 i den mest uppmärksammade metoo-manifestationen i Sverige.

Yrkesgrupp efter yrkesgrupp följde sedan efter.
– Metoo är en milstolpe för kvinnor, inte minst unga kvinnor. Min yngsta är bara 21 år men jag har märkt med vilken självklarhet hon talar om de här sakerna. Det avgörande är att hon är post-metoo. Om en man sticker upp handen mellan benen på hennes generation så låter de inte det vara. De vet, sedan mellanstadiet, att så får man inte göra. Det är en utveckling på riktigt.

Hon konstaterar att skådespelare ofta arbetar fysiskt nära varandra och ”då bjuds det tillfällen och känner man inte gränserna kan man glida”.
– Men jag tror inte att manliga skådespelare har varit mer gränsöverskridande än män i andra yrkesgrupper, men de kvinnliga skådespelarnas manifestation innebar en stor exponeringsyta. Vi använde vår röst och plattform. Men den feministiska kampen är inte över, säger Ingela Olsson och man tänker igen på recensionsorden – att hon är ”… alla kvinnors, mödrars och döttrars kärlek och vrede”.

Tillbaka till Kalmar och sent 1970-tal. Ingela är äldst av tre syskon. Teaterdrömmen ligger begravd. Hon pluggar hårt, är intresserad av språk och väljer på gymnasiet humanistisk linje med både franska och spanska och lite latin. Varför vet hon inte riktigt. Hon känner en dragningskraft mot den franska kulturen och litteraturen och maten, ja, allt franskt egentligen.

Mamma och pappa kommer från landet, från Blekinge, men har sökt lyckan i stora Kalmar. De driver speceriaffär och kafé och när Ölandsbron öppnat tar de över och driver sedan Ekerums camping på Öland. Ingela jobbar extra i familjeföretaget.
Hon tycker att Kalmar är mysigt, snällt och fint.
Men något saknas.
– Redan på högstadiet visste jag att jag måste vidare, säger hon och får det att låta som en överlevnadsfråga.

Många människor kan peka på en livsförändrande period i sina liv. Ett lumparår? Ett utbytesår? För Ingela Olsson var den perioden ett år som barnflicka i Paris. Hon hann knappt lämna Stagneliusskolan med sina toppbetyg innan hon satt på tåget mot Frankrike.
– Paris stod för allt jag tyckte att jag saknade i Kalmar. Det var ett totalt omvälvande år. Jag började gå på teater i massor, såg utställningar, var på museer, träffade en fransk kille, blev bra på franska och bla bla bla.

Efter ett år var det dags att vända hemåt. Stockholm fick bli Sveriges eget Paris.
– Vad jag skulle ha de fina betyg jag pluggat mig till visste jag inte. Jag började planlöst läsa franska men hade teaterdrömmen malande i huvudet, men det vågade jag nästan inte uttala för mig själv ens. Ännu mindre för andra.

Men till slut gick det inte att stå emot. Pippi Långstrump som tolvåring i Kalmar fick inte vara både början och slutet på skådespeleriet.
– Jag betalade för en teaterkurs där man gick tre timmar per dag medan jag undervisade i franska på kvällarna. Det var en förberedande utbildning, men det viktigaste var kanske att jag träffade massor av människor, bland annat Rickard Günther som skapade Teater Galeasen. Vi började jobba ihop och jag kände direkt att jag hade landat rätt.

Det var som att barndrömmen blivit vuxen. Efter det fanns ingen återvändo.
– Jag var med i fria teatergrupper i många år med Rickard och flera andra. Vi var liksom punkare, vi ville inte vara som till exempel de på Dramaten var, vi var något annat tyckte vi.
– Vi var alla ganska jämnåriga och ingen bestämde över någon annan. Jag slogs med killar som Micke Persbrandt, Leif Andrée, Stefan Larsson på jämna villkor. Och det fanns ingen manlig regissör som sa ”nu lilla gumman ska jag lära dig…” som man ju har hört att det fanns, och vet att det finns, på andra håll.

Hon skrattar åt frågan om det var som hon trodde.
– Nej, eftersom jag trodde ingenting. Jag visste ju inget. Var jag än kom, med en helt annan klassbakgrund än de flesta, var det …
Ingela Olsson ändrar rösten lite lätt, blir drygt tjugo år och tittar sig omkring i rummet med stora ögon medan hon lutar sig fram i soffan.
– … oj, kan livet vara så här?

Hon lutar sig bak i soffan, rösten blir vanlig igen och hon förklarar:
– Jag blev tillsammans med en kille vars pappa var stor, känd regissör och bodde i en stor våning på Östermalm. Det var omtöcknande, och skrämmande, för att jag inte kunde koderna. I det hemmet var det kandelabrar och klassisk musik, rött vin till middagen och hur många böcker som helst.

Långt, långt från skit och ingenting. Men alla bakgrunder ger sitt.
– Mormor var hemsömmerska, det vill säga satt hemma och sydde åt de rika bondkärringarna i Blekinge. På 1960-talet sydde hon väldigt fina kläder till min barbiedocka och jag minns än i dag exakt hur de såg ut. Ljuvliga små kreationer! Min mamma sydde alla mina och mina bröders kläder under vår uppväxt och jag brukade få bestämma hur de skulle se ut. Ritade teckningar och klippte ut bilder ur tidningar. Jag minns med värme också alla dessa plagg, även om man då längtade efter köpta kläder. Jag minns fortfarande när jag fick mina första köpta jeans …

Där föddes ett stort intresse för kläder
– Jag är intresserad av kläder som uttrycksform. Jag har väldigt många och väldigt tydliga minnen av specifika plagg som jag har burit. Jag minns ofta exakt vad jag har haft på mig vid olika tillfällen, både plaggen i sig men även färg, material, struktur och så vidare. Kläder, och skor, är också en viktig del när man arbetar fram en karaktär och man blir väl medveten om hur de påverkar.

Ingela Olsson landar ofta i klassfrågan. Och jämställdhetsfrågan. Och rättvisefrågan. Och solidaritetsfrågan. Kort sagt: hon är en politisk typ – fast inte politiskt aktiv.
– Jag var mer politiskt aktiv som yngre. Nu kan jag vilja demonstrera ibland, som nu när människor som har bott här i tio år, pratar svenska och jobbar plötsligt ska utvisas. Min kamp gör jag med det jag berättar på scenen. Jag är bättre på det.

Hur mår det Sverige hon ser i dag?
– Ganska uselt. Det politiska är minst sagt deprimerande. Nu står det internationella och globala i fokus men även här …

Hon gör en riktig teatersuck.
– Jag bävar för valet i höst, vad ska det leda till? Jag tänker på mina barnbarn som är elva, åtta och några månader. Hur ska deras samhälle se ut? Klasskillnaderna ökar igen, bostadssituationen är tokig. Det finns såklart många saker som har blivit bättre men det är något med det oerhört individualistiska samhället, där vi hela tiden konsumerar utan stopp, som inte tar fram det bästa ur oss.

– Hur ska man orka processa alla dessa bilder, alla dessa texter, när man är en ung människa? Jag sa nyss hur det var en väldigt fri tid i en flickas liv att vara elva, tolv år. Är det så fortfarande?

Det räcker att säga ordet ”kulturpolitik” så slår hon fast:
– Det finns ingen kulturpolitik i Sverige. Varken kulturministern eller någon på kulturdepartementet verkar se det som sin uppgift att formulera en kulturpolitik. Vad ska kulturen vara i samhället? Varför behöver vi den?

– Och titta på studieförbund, folkhögskolor, kommunala musikskolan … hur allt dras ner. Trots att det är så viktigt, framför allt för dem som inte kommer från en bakgrund där man har det hemifrån. Jag kan hamna i diskussioner om klass men sedan förstår jag att, hallå, jag bor här i en stor lägenhet på Söder i Stockholm. Det måste jag ju erkänna. Och har gjort någon sorts bostadskarriär bara på ren jäkla röta. Men jag hoppas att jag inte sätter mig över människor och uppför mig anständigt.

På Dramaten har hon i femton år delat loge med Lena Endre.

– Vi säger att vi är sambor, men vi får nästan aldrig vara med i samma pjäs.

Men nu är det dags. De möts i pjäsen I bomullsfältens ensamhet som har premiär den 28 februari – faktiskt på Ingelas födelsedag.

– Jag fyller 68 år. Rent tekniskt är vi ju pensionärer båda två, men jag vill jobba så länge jag erbjuds och bereds möjlighet att göra det. Vad ska jag annars göra?

Ja, vad ska hon annars göra?
Hon är ju ändå Olsson.