FÖNSTRET – ”Jag fick ta otroligt mycket skit”

Text: Ola Liljedahl

Foto: Anna-Lena Ahlström

På en trädgårdsscen i Falkenberg sjunger Py Bäckman låten Stad i ljus som är Tommy Körbergs stora paradnummer och ibland kallas landets nya nationalsång.

Då sker den första av tre saker som sker på varje spelning hon gör.

Man hör någon viska:

”Va, har Py Bäckman skrivit den låten?”

En stund senare är det dags för Gabriellas sång, som är Helen Sjöholms stora låt från den Oscarsnominerade filmen Såsom i himmelen, och då är det dags för nästa aha-upplevelse. Py Bäckman börjar på scenen intill ån Ätran sjunga:

”Det är nu som livet är mitt,
jag har fått en stund här på jorden.”

Då lutar sig någon mot sin bänkgranne och säger:

”Va, har Py Bäckman skrivit den låten?”

Bara en minut in i den sången sker det tredje som händer varje spelning. Det är när andra versen börjar, Py sveper med blicken över publiken och sjunger orden:

”Jag har aldrig glömt vem jag var,
jag har bara låtit det sova.”

Hos flera i publiken, främst kvinnor men även några män, börjar tårarna rinna. En flicka framför oss knyter näven. En man skruvar lite besvärat på sig. Och det kanske inte är så konstigt. Gabriella i filmen är en på alla sätt misshandlad kvinna som till slut tar mod till sig i sången och lämnar både man och misshandel. Den texten har gjort Py Bäckman till en kvinnoikon i Sverige.

Handlar om mobbning

Egentligen följer det en röd tråd i hennes liv. Klart att en kvinna som uppfostrades av mormor och mamma, som senare var frontfigur i ett av landets första tjejrockband och som sällan varit rädd för att ta strid i en mansdominerad bransch till slut byggs upp till en kvinnoikon.

Efter extranummer på den vackra trädgårdsscenen hos ABF Halland pratar vi om Gabriellas sång.

– Jag läste filmmanuset och förstod vem Gabriella var. Hon är misshandlad av sin man men hittar kraften att bryta sig loss. Många kvinnor känner igen sig i detta. Jag själv känner igen mig i det. Man glömmer inte vem man är men ibland var det bäst att låta det sova. När jag skriver hämtar jag ju känslan från mitt eget liv, så för mig handlar den texten om mobbning.

Hon låter det sjunka in och konstaterar:

– För som kvinna, med ett liv i musikbranschen, har jag blivit både förminskad och mobbad. Ta bara när jag…

Vi återkommer till det.

Fader okänd

Några veckor tidigare träffar vi Py Bäckman i Stavsnäs i Stockholms skärgård. Hon tar med oss på en promenad för att visa byn och vill bjuda på fika på byns hembageri innan vi går hem till henne.

Vi trycker på rewind i kassetten om Py Bäckmans liv och hamnar på Karlbergs slott utanför Stockholm en sommardag 1948 – samma år som barnbidraget införs och den hypermoderna LP-skivan lanseras. Där föds Py den 5 juli.

Fast det låter kanske lite finare än det är. Karlbergs slott är då Kungliga Krigsskolan, i dag Militärhögskolan, och hennes unga mamma från Hälsingland jobbar i köket där. Bebisen ”fraktas hem till mormor och morfar i en mangelkorg, mamma måste ju fortsätta jobba, så det är i Iggesund i Hälsingland hos mormor och morfar som jag växer upp”.

Fader är, som det brukar heta, okänd. Py frågar mamma Inga många gånger ”och hon visste ju vem det var men varje gång jag frågade genom livet sa hon alltid ’skit i honom, du har ju mig’, så jag utgick alltid från att det var någon officer på Karlberg”.

Det skulle dröja hela 72 år innan hon genom ett dna-test hittade sin pappa. Vi återkommer till det också.

Mormor var navet i familjen

Musik och konst finns med tidigt i hennes liv. Morfar i Iggesund målar tavlor och är en bra tecknare, inkomsterna kommer främst från alla möjliga reklamjobb. Mamma Inga är också konstnärlig när hon hinner för jobben, hon har gått konstskola i Stockholm. Liten Py går ABFs målarkurs och får när morfar textar kransband till begravning fylla i bokstäverna med guldbläck.

Mormor är hemmafru och navet i familjen och för henne är kyrkan viktig. Mormor lär Py alla religiösa sånger. Flickan har ju sångröst och, ja, då är det bra att kunna sjunga religiösa sånger och psalmer. Amen.

Tillbaka till nutid och Stavsnäs. Py berättar lätt och ledigt. Man anar att Iggesund verkligen påverkade henne på många plan.

– Mormor var en stark kvinna! Vi var inte fattiga men hade ingen bil och åkte inte på semestrar och sådant. Men mormor såg alltid till att det fanns mat. Hennes moster var så kallad storsömmerska som sydde åt herrskapsfolk och det hjälpte oss på klädfronten, säger hon.

Hyland hörde av sig

En dag 1957 dök några kändisar upp i lilla bruksorten Iggesund. Det var Simon Brehms orkester som med unga stjärnskottet ”Lill-Babs” åkte runt och letade talanger i radioprogrammet Snurran.

– Jag lekte där vid Folkets hus. Någon frågade om jag skulle vara med och sjunga. Och, jo, det kunde jag väl, så jag sjöng i radion och strax efter hörde Lennart Hyland, tv-stjärnan, av sig och så fick jag vara med i hans program Stora famnen i teve, berättar hon.

Då var hon nio år. Och underbarn. Jo, det stod så i tidningarna. Men bor man i en liten ort som Iggesund är det lätt att det stannar vid det. Inte minst med en beskyddande mormor som tycker att det där med musiklivet kanske inte är det bästa för en liten flicka – även om hon som treåring med mormors välsignelse gjorde scendebut när prästen i Nianfors kyrka lyfte upp henne på predikstolens kant för två solosånger.

Men Py hade egentligen inte så stora drömmar. Hon kan inte komma på någon nu i alla fall. Stora drömmar kanske var för andra? Men hon sjöng mest hela tiden. För sig själv, i skolan, i kyrkan…

Liftade med Hep Stars

Efter skolan fick hon jobb på kartongfabriken.

– Jag visste att jag inte vill fortsätta där, men hade ingen aning om vad jag ville. En dag när jag var 17–18 år stod min kompis Marie och jag och liftade på E4an för att ta oss till Hudiksvall, en dryg mil bort.

Då stannade en turnébuss. Hep Stars!

I mångas liv finns ett antal avgörande händelser. Turnébussen som stannade är en sådan i Py Bäckmans liv. 1960-talets stora svenska band, med bland annat Svenne Hedlund, Benny Andersson och Lelle Hegland, bromsade in och gav Hälsingetjejerna skjuts till stan.

– De var jättetrevliga och, hur ska jag säga, när jag klev in i den bussen insåg jag att det finns en annan värld. Jag bestämde mig nog där och då för att jag måste flytta till Stockholm.

Mormor? Nja, hon tyckte inte det var så bra idé. Men så fick det bli.

Vred ned rösten

– Jag sökte till Borgarskolans dramatiska linje och kom in. Jag träffade i den vevan Lelle Heglands brorsa Bengt och blev ihop med honom. Jag bodde hemma hos familjen Hegland och fick jobba i en klädbutik och en skivaffär som de ägde, minns hon.

– Vi startade band och fick använda Hep Stars gamla sånganläggning, haha. Jag hade ju sjungit i princip sedan jag föddes men rock var en helt annan sak, jag var tvungen att vrida ner rösten.

Vad mormor i Iggesund tyckte? Py skrattar:

– Hon tyckte inte att det lät bra. Skrammelmusik, var hennes kommentar. Det tog faktiskt lång tid innan hon gillade en endaste låt, haha.

Barnbarnen i publiken

Någon riktig hitlåt blev det aldrig då. Men en annan typ av hit.

– Jag blev gravid och vi fick vår dotter Äwe när jag var nyss fyllda tjugo.

Mormors tankar kring det? Hm.

Hur som helst. Förhållandet tog slut, dottern Äwe växte upp och blev dockmakare och Py och Bengt är i dag goda vänner och hörs ofta.

Medan vi pratar ringer för övrigt hennes telefon. Det en av Äwes två söner, Harry, som ringer från Venedig. Han är ute och tågluffar och vill helt enkelt bara kolla hur läget är med mormor. Pys ögon ser lite tårfyllda ut när hon lägger på.

– Jag har två barnbarn. Harry och Otto som är 20 och 26 år. Jättefina killar!

Hon skrattar åt minnet när de fick veta att mormor Py sjunger rock.

– Det trodde de förstås inte. För dem var jag ju en mormor, inte en artist. Äwe tog med dem på en spelning och de sa efteråt ’vad bra du var mormor’.

Jag vet inte om de tyckte det eller bara var väluppfostrade.

– När Otto senare pluggade i Linköping berättade han att krogarna avslutade kvällen med Stad i ljus, det har ju blivit en grej inte minst i studentvärlden. Jag frågade om han hade berättat för sina kompisar att det är jag som skrivit den. Men, nej, det hade han inte gjort. Där gick väl skämsgränsen.

Träffade Mandela

Musik och politik hör ofta ihop. Kombinationen går i vågor och Py Bäckman har varit med både när politik varit hett bland artister och när intresset varit svalare.

– Jag har aldrig varit partipolitisk, men klart att jag tagit ställning i frågor. Som mot apartheid i Sydafrika. Jag var med på ANC-galan i Göteborg 1985 och åkte efter den med Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Dan Hylander och andra på en turné två år i rad till Tanzania, Zambia, Zimbabwe…

– Långt senare träffade jag Nelson Mandela i Stockholm. Han var då president i Sydafrika och jag tänkte att, ja, något litet bidrog man kanske med där. Det går ju att trycka på regeringar om man gör det på rätt sätt.

Däremot har hon aldrig skrivit politiska texter. Eller, ja, det beror på hur man ser det. När hon pratar om en teater som hon snart ska se i Stavsnäs blir det tydligt vilken fråga som engagerar henne.

– Det finns en stor sammanhållning här i byn. Jag gillar det. Jag kan känna igen lite av det från min bakgrund. Till den årliga teaterföreställningen i Stavsnäs går alla mangrant. Vänta, vilket jävla ord förresten, varför säger man inte kvinnogrant?

Fula och fulla gubbar

Det där är ganska typiskt. Py Bäckman brinner ofta till när kvinnofrågor och jämställdhet kommer på tal. Då blir hela hon politik.

– Som kvinna i den här branschen har jag ofta blivit förminskad. Få saker gör mig så förbannad. När en kille gör en bra låt eller text geniförklaras han, när en tjej gör det är hon duktig. Duktig flicka! Det säger man väl möjligen till ett litet barn.

Hon var tidigt med om en händelse som satte spår.

– Det var en spelning i Polen på en Östersjöfestival. Jag representerade Sverige. På kvällen gick jag ner till baren på hotellet. Plötsligt kom en massa fula och fulla jävla businessnubbar och ställde sig som i en ring runt mig. De började ta på mig, kladda på mig både här och där. Fattar du? Jag lyckades ta mig upp på rummet. Sanne Salomonsen, den danska rocksångerskan, fick veta vad som hänt. Hon drog ner till receptionen och förklarade på sin danskengelska att ingen jävel skulle antasta någon tjej. All heder åt en sådan kvinna!

Det är min tid – nu också

Hon skakar på huvudet åt minnet.

– Eller ta det där med utseende. För en manlig rockartist är det lättare att hålla på hela livet. En kille som sjunger rock kan se ut hur som helst, gammal och rynkig och skäggig, men en tjej som sjunger rock får det tuffare med åren.

Hon slår fast att utseende recenseras tidigt på unga tjejer och att det bara fortsätter.

– Jag hoppas att det är bättre för tjejer nu, än på min tid, men jag är inte säker på att det är så. Vänta…

Py Bäckman är noga med ord både när hon skriver och när hon pratar.

–…vad säger jag? På min tid! Det låter som stenåldern. Nu är det jag som förminskar mig själv. Jag har ju spelningar året runt över hela landet och nyligen var jag i tyska Wittenberg och uppträdde i samband med att Stad i ljus valdes in som ett av Sveriges bidrag i The Global Songbook, en verklig ära. Så det är min tid nu också. Punkt.

Raj Montana Band

Själv var hon 25 år när hon på allvar klev in i branschen. Hon togs in som sångerska i NQB, en av landets första tjejrockgrupper

– Det var åttio jobb i folkparkerna. Vi flögs ner till Bern för att uppträda med det då jättestora brittiska bandet Uriah Heep, bland annat. Vi åkte på turné i England. Innan den gick jag för övrigt en ABF-kurs i talad engelska and that was very good for me…

Med NQB kände hon att det plötsligt var på riktigt.

– Där någonstans insåg jag att jag nog skulle kunna leva på det här.

Hon träffade sångaren Dan Hylander, de blev ett par, och gjorde på 1980-talet braksuccé med kompbandet Raj Montana Band. Året 1984 dominerade de den svenska musikscenen. Folkparksturnén var ett segertåg landet runt och den övergick i ett triumftåg under hösten med utsålda hus i princip överallt när hela landet sjöng med i ’Jag lever, jag lever’.

Turnerandet och bråken slet

Men framgången hade en baksida.

– Jag behandlades illa av en del i bandet. Redan när jag kom ner som en rocktjej med svarta skinnbrallor till det gänget i Skåne kände jag att några inte tålde mig. Vår publik släntrade in på konserterna med blockflöjten i bakfickan i sina afghanpälsar, plättar på huvudet, näbbstövlar och väldigt, väldigt dålig attityd mot mig. Jag skulle helst inte ta någon plats alls. Föreslog jag något musikstycke till killarna i bandet hånskrattade de bara åt mina idéer, jag är övertygad om att det var för att jag var kvinna.

Hon hänvisar till Gabriellas sång igen.

– Min enda chans för att stå ut var att aldrig glömma vem jag var, bara låta det sova. Men missförstå mig inte nu, jag tycker inte synd om mig själv men vill bara säga sanningen. Och vårt album ’Sista föreställningen’ handlar nästan bara om mobbning. Den sålde guld. Så ur den aspekten var det ju bra att jag blev mobbad.

Till slut orkade hon inte sova längre. Konflikterna blev mer och mer öppna. Hon skrattar rått.

– Och mina skinnbrallor blev bara svartare och tajtare när jag till slut mötte dem med typ långfingrarna i luften.

Turnerandet och bråken slet.

– Mitt och Dans förhållande smulades sönder. Det var en besvikelse som gjorde att man blev lite småbitter. Det tog några år att bli kompisar igen. Men nu är vi vänner och jag är gudmor till hans son.

Från älskad till hatad

Rocklivet kan vara hårt med sprit, droger, kaos – och stor press.

Py Bäckman var en del av detta. Hon har i intervjuer pratat om att hon inte var den bästa mamman när Äwe var liten samtidigt som hon själv var en del av inventarierna på Café Opera, om stressen när man uppträder så mycket att rösten försvinner men man inte får ställa in, om att gå från älskad till hatad.

– När jag lämnade Raj Montana Band var det som att dra ner en persienn. Jag fick ta otroligt mycket skit. Jag hånades för mina kläder, det kom massor av hatbrev och det fanns en ”Vi-som-hatar-Py”-klubb.

Skrev superhit anonymt

Men en revansch väntade. På samma sätt som när hon hjälpte morfar att fylla i bokstäver på begravningskransar med guldbläck fyller hon sina texter med guld. På ett par dagar skrev hon låten Stad i ljus och den skickades in till Melodifestivalen under pseudonymen Laykaf Ap.

– Jag kände ju att jag var ute i kylan i branschen då. Bättre att skicka in den anonymt för att få en ärlig chans.

Vad Laykaf Ap stod för?

– Baklänges i mitt huvud betyder det Peace and Fuck You All, haha. Det är kanske inte är så uppenbart men skulle inte vara det heller.

Producenten Billy Butt gick igång på den som möjligen bara Billy Butt kunde gå igång. Tommy Körberg, då stor på musikalscenen i London, måste sjunga den.

Py skrattar åt minnet:

– Billy fick tag på Tommy som var på väg till Arlanda och London. Han skrek att han hade en superhit och körde i kapp Tommy. Så i snö och regn lyssnade Tommy på den i bandspelaren i Billys bil. Tommy sa ja och drog till London. Billy ringde mig och grät av lycka.

Anade hon då hur stor den låten skulle bli?

– Jag tänkte att om Tommy säger ja blir det här stort för han säger inte ja till vad som helst. Och den har ju verkligen fått vingar. Om jag känner honom? Självklart, fast han hälsar alltid med ”hej, din gamla skata”, haha. Ska den gubben säga! Han är en dag äldre än jag är.

Stad i ljus är definitivt den enda melodifestivallåt som finns i svenska psalmboken.

Om hon blir rik på sin låtskatt? Hon pekar på huset där i Stavsnäs.

­– Jag skrev texterna till de flesta av Nordmans låtar under många år, bland annat Vandraren. Det här köpte jag för pengar från de låtarna. Cash.

Hittade pappa – efter 72 år

Och så var det då gåtan med pappa.

– Jag ville se om det gick att spåra min pappa genom ett dna-test. Jag fick en jätteträff med någon som hette Veronica. Jag tog kontakt, vi gjorde fler tester och det visade sig att hennes mamma Maria-Lena, som för övrigt var barnbarn till finansminister Gunnar Sträng, och jag var halvsystrar, berättar Py.

De hade dessutom träffats på en konsert i just Falkenberg bara några år tidigare.

– När jag gick ut från toaletten hade vi stött ihop. Då sa hennes kille ”hon där är en av dina största fans”. Vi bytte väl några ord. Är inte det helt osannolikt? Vi hade ju ingen aning om att vi var systrar. Jag är oerhört glad att jag fick en syster men tyvärr gick hon bort i cancer bara nåt år senare.

En halvbror i Trollhättan, i princip lika gammal som Py, dök också upp genom testet.

Men inte minst fick hon efter 72 år svaret på vem hennes pappa var. Hon visar en bild på en ung, snygg Arne Axelsson…

-…som tydligen var begåvad. Han fick stipendium till fina skolan i Sigtuna men kom där i kontakt med droger och kom aldrig ur det. En slarver som gick till sjöss och levde ett oerhört hårt liv och dog tandlös och mager när han var 72. Han finns med i en dokumentär som heter Ett förgiftat liv. Men han hade väl sina demoner.

”Vill känna att jag levt mitt liv”

Tillbaka till Falkenberg. Under konserten som gör tillsammans med gitarristen Janne Bark säger hon plötsligt i mikrofonen att hennes systerdotter Veronica med sin lilla dotter sitter i publiken. Hon vinkar och ber sin manager ”fixa lite godis till barnet” och så sjunger hon:

”Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans.

Jag vill känna att jag levt mitt liv.”