FÖNSTRET: ”Om Elvis dök upp i radion bytte mamma och pappa kanal.” – JANNE SCHAFFER

Text: Ola Liljedahl
Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur man skulle räkna in en intervju?
Janne Schaffer tittar först frågande. Han har räknat in otaliga låtar genom åren. Ni vet hur musiker låter. ”Tre, fyr…” och så börjar de lira eller ”en, två, tre…” och så drar de i gång.
Schaffer funderar högt.
– Alltså, det handlar ju om vilken ton man ska komma in på. Ofta är det trumslagaren som räknar in. Men en intervju? Hm. Då är det ju ett ord man ska in på. Jag skulle nog säga ”en å två å tre å fyr…”
Tack. Då kör vi. Och varför inte börja med att kliva in i en villa i Nockeby, utanför Stockholm, en kall vinterdag 1971. Janne Schaffer är 26 år och börjar bli ett stort namn i Sverige. Alla som behöver en gitarrist vill ha den där Schaffer.

FOLK SOV ÖVERALLT

Så när musiken till en långfilm som heter ’Vill så gärna tro’ ska spelas in i Europafilms studio anlitas Schaffer. Christina Schollin har den kvinnliga huvudrollen. Amerikanske musikern Johnny Nash har den manliga.

– För att spara pengar har filmbolaget hyrt villan till Johnny Nash och ett gäng amerikanska musiker. Där träffas vi och känner på låtarna som vi ska spela in i studion, minns Janne Schaffer.

De flesta av amerikanerna har dessutom ”träffat vackra svenska flicka” så det är rena kollektivet där. Folk sover överallt. Det röks allt möjligt och knapras piller. Janne Schaffer är därför glad som får åka hem efter sina arbetsdagar. Han får betalt per timme så för honom är det ett jobb bland många andra. Lägga några ackord, spela några solon, stadga upp låtar…

”HEJ – JAG HETER BOB MARLEY…”

En dag undrar Johnny Nash om Schaffer är sugen på att spela en ny sorts musik. Ja, varför inte? De flyger in en ung låtskrivare och Nash lovar att den killen ska lära Schaffer den där nya musikstilen.

Nu är ju huset så fullt så killen som anländer till Stockholm en sen kväll får sova i pannrummet, 6 kvadratmeter, på en madrass. Inga problem. Han är van vid enkla förhållanden. Grabben kommer ju från Jamaica eller var det nu är.  Nästa morgon dyker Schaffer som alltid upp i tid och ser hur det från källaren smyger fram en smal kille, jämnårig med honom, i vit skjorta och slips. Han kryssar sig fram bland de sovande och skakar lite blygt hand med den svenska gitarristen.

”Hi, Bob Marley!”

53 år senare skrattar Janne Schaffer åt minnet.

– Bob Marley lärde mig spela reggae som var en ny musikstil då. Många år senare hittade jag den här inspelningen. Lyssna!

Han startar musiken.

Man hör Marley som ensam på en gitarr försöker lära Schaffer sina egna låtar. Rösten är nasal när han sjunger ”Stir it up…little darling, stir it up.”

Janne Schaffer stänger av bandspelaren och konstaterar:

– Tänk om man då anat att det skulle bli en världshit. Två år senare såg jag honom på en bild i en tidning. Va, det är ju grabben från pannrummet!

Filmen som spelades in? Den sågades monumentalt och togs ner efter en vecka.

KULTUR ÄR SÅ VIKTIGT – DET ÄR FOLKSJÄLEN

I Vadstena några veckor innan den här intervjun är det en strålande sommarkväll. Janne Schaffer ska tillsammans med Jonas Gideon på sång och piano uppträda med Schaffers eget koncept My Music Story – där han berättar om sin karriär, spelar låtar och är noga med att ingen föreställning är den andra lik. Lokalen Shakespearefabriken är slutsåld. Det blir stor succé. Gitarrspelandet anade väl alla att det skulle vara bra, men efteråt hör man många prata om hur rolig han var på scenen, vilken tajming han hade. Arrangören Pontus Plænge är jättenöjd. Fullsatt betyder en välbehövlig inkomst ”eftersom kommunen i år drog ner sitt bidrag med 40 procent”.

Fyrtio procent! Det innebär att ännu en kulturinstitution är hotad. Janne Schaffer suckar när han hör det.

– Kultur är så viktigt! Musik är så viktig! Det är folksjälen, en identitet. Musik är glädje, sorg, tröst, stämningsskapande. Tyvärr finns det krafter som vill decimera detta nu. Ta bara kommunala musikskolan som är hotad lite överallt. Drar man ner på den förstår man inte kopplingen mellan den och att Sverige är nummer tre i världen, efter USA och England, när det gäller att exportera musik. Det kan vi förstås tacka Abba, Roxette, Avicii och många andra för…

Han gör en konstpaus.

–…men någonstans börjar alla.

De första trevande blockflöjstonerna tas ofta i kommunala musikskolan. Band som låter både fantastiskt och, ja, även mindre fantastiskt repar i studieförbundens lokaler. Talanger gör utvecklande år på folkhögskolornas musiklinjer.

NÄR HÅKAN HELLSTRÖM FICK NEJ…

Janne Schaffer pratar om hur viktigt det är att det skapas förutsättningar för unga musiker – oavsett om de förblir hobbymusiker eller som han själv blir yrkesmusiker.

Han drar sitt strå till stacken genom att vara initiativtagare och drivande i tre av landets stora musikstipendier. Gärdestad-stipendiet sedan 1999, J:son Lindh-stipendiet sedan 2013 (fast i år blir det sista) och från 7 december i år det nyinstiftade alldeles egna Schaffer-stipendiet.

Prissumman i alla tre är 50 000 kronor.

– Björn J:son Lindh och jag spelade ihop i 43 år. Han var otroligt upprörd när kommunala musikskolan i Nora, där han bodde, lades ner. På slutet när han var sjuk bestämde vi att skapa ett stipendium till hans minne för unga musiker i Nora. Men Björns betydelse för svensk musik är så stor, så det fick bli ett nationellt stipendium i stället som inleddes med tre minneskonserter för att samla in pengar, bland annat en i Berwaldhallen som sändes i teve, berättar Janne Schaffer.

Numera vill han inte sitta i någon stipendiejury. Inte ens när det gäller hans eget Schafferstipendium.

– Det är viktigt att ha en fristående jury. Jag ser till att samla in pengar. Det får räcka, säger han.

Och apropå det. Inför en stor hyllningskonsert för att uppmärksamma Gärdestad-stipendiet ringde Schaffer runt och raggade artister. Håkan Hellström fick frågan. Självklart ville han vara med.

– Jag frågade Håkan om han kände till stipendiet. Han berättade med ett skratt att han sökt det ett av de första åren men fick nej av juryn…som jag satt i då.

Vilken låt Håkan Hellström ansökte med? ’Känn ingen sorg för mig Göteborg’.

– Det blev ju hans solodebut och stora genombrott så, nej, det är inte lätt det där med juryarbete. Men stipendier är viktiga. Musik bygger mycket på att lära av varandra. Jag tycker att det känns fint att kunna hjälpa unga musiker.

GITARREN VÄRD NÅGRA MILJONER

Om han själv blivit rik på sin musik?

– Det har aldrig varit målsättningen men, jodå, hyfsat med pengar har jag tjänat. Min bästa investering är huset jag bor i, 162 kvadrat i Bromma. Jag hade träffat min dåvarande fru och köpte det 1974 för 330 000 kronor, kontant, pengar jag tjänat på min första soloplatta. Vi bodde där, fick vår son Fredrik men gled sedan ifrån varandra så sedan många, många år bor jag där själv. Men värdestegringen på det huset har varit bra.

Och apropå värdestegring.

– Jag köpte en elgitarr, en Gibson Les Paul 1959, samma år som jag tog studenten. Den har jag spelat med på alla Abbalåtar, Gärdestadlåtar och en massa annat, så den så kallade proveniensen är stor. I dag är den värd några miljoner kronor. Nej, jag tänker inte sälja den.

Kanske är det bäst att betona att han inte förvarar den hemma.

AUKTORITÄR UPPFOSTRAN

Janne Schaffer växte upp i Blackeberg. Där, i en förort som byggts i tidstypisk folkhemsarkitektur, bodde han och lillebror Bo tillsammans med pappa Tage som bland annat ansvarade för utskänkningstillstånden i Stockholm och mamma Berit som var pianopedagog. Andra världskriget var slut, Sverige andades hopp och platser som Blackeberg var framtiden.

– Mamma och pappa träffades på Kungliga Musikaliska Akademien. Han spelade fiol, hon piano. Det var en ganska stel och kylig miljö hemma. Det var en sträng och auktoritär uppfostran som var ganska vanlig på den tiden.

Han beskriver sig själv som blyg, tyst, tillbakadragen. Han skötte läxor och fick diplom i ordning och uppförande. Lite kan man kanske ana den sidan fortfarande.

STJÄRNA PÅ SLOTTET

Han har inför den här intervjun bokat ett rum i en lokal på Östermalm där vi kan prata ostört. Han sms:ade dagen innan och dubbelkollade så att jag hade koll på dag och tid. Samma sak gjorde han några veckor tidigare i samband med spelningen i Vadstena. Han har tagit med ett gäng LP-skivor ”för att det kan ju vara kul att kolla lite medan vi snackar”.

– När jag säger ja till något går jag in för det med själ och hjärta, så då är jag nog ganska noga, funderar han.

Det gör att han är selektiv vad han säger ja till.

– Jag sa ja till ’Stjärnorna på slottet’ som kommer kring nyår på SVT. Där pratar jag om mitt liv och yrke. Det var väldigt roligt. Musikprogram som ’Så mycket bättre’ skulle jag gärna vara med i. Däremot har jag tackat nej flera gånger till Let’s Dance, Fångarna på fortet, Masked Singer, Hela Sverige bakar och sånt som inte handlar om mitt jobb och liv.

För hans jobb och liv är musik i allmänhet och elgitarr i synnerhet.

GJORDE GITARR – PÅ SLÖJDEN

Hemma i Blackeberg var det ständigt musik – på föräldrarnas villkor. Pappa spelade sin violin och mamma satt vid sin flygel. Om Elvis Presley dök upp i radion bytte de kanal. Själv drömde Janne, 12, om en gitarr.

Någon sådan fick han inte – men byggde en själv. Efter att ha gjort ljusstake, nattduksbord och annat på träslöjden lyckades Janne övertala läraren att få göra en, just det, akustisk gitarr.

– Jag höll på ett år. Den dagen jag fick bära hem den, i ett tygfodral, var en magisk dag.

MÅDDE INTE BRA UNDER PANDEMIN

I alla människors karriärer finns ett antal avgörande bära eller brista-ögonblick. Situationer som gör att man ger upp eller biter ihop. I Janne Schaffers långa karriär finns förstås flera. Två av dem är väldigt tydliga – en från ungdomen och en från senare år.

1)Sparken från bandet
”Jag var med i ett band i tonåren, några år efter den där elgitarren på träslöjden, men fick sparken. Med en klump i magen visste jag inte vad jag skulle göra. Men i dag är jag tacksam för det eftersom det blev någon form av vägval. Antingen lägger jag av eller väljer jag att öva, öva, öva för att bli bättre. Jag valde det senare.”

2)Pandemin
”Under pandemin mådde jag inte bra. Vad skulle jag göra när jag inte kunde vara ute och spela? Det var deprimerande. När alla evenemang ställdes in hade jag en bokad spelning på kulturcentret Teater Klämman i Mellösa. De körde enligt rekommendationerna. Bara 50 personer och stort avstånd mellan alla. Det visade sig att statsminister Stefan Löfvén och hans fru Ulla var två av gästerna. Jag hade ju följt honom i teve under pandemin och tyckte att han gjorde ett bra jobb. Lite landsfader, sådär. Efteråt pratade vi länge. Han visade sig verkligen förstå vikten av kultur i ett samhälle och lovade att, bara pandemin är över, skulle han bjuda in till en middag i Harpsund. Men sedan förlorade han ju valet… Pandemin lärde mig hur viktig, på allvar viktig, musiken är för mig.”

POLITISKT INTRESSERAD

Är man född 1945 var man 23 år 1968 och ung under en ytterst politisk tid.

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och politik, men jag stod inte på barrikaderna då. När alla skrek slagord om kapitalism blev jag mer nyfiken på vad det egentligen innebar. Jag pluggade samhällsvetenskapliga ämnen, sociologi, statskunskap, statistik, företagsekonomi, nationalekonomi. Inte för att jag tänkte mig en sådan framtid, jag skulle ju bli musiker, utan bara för att jag var intresserad.

Om det inte hade blivit musik? Han funderar en stund.

– Samhällsvetare, kanske?

Sin studentuppsats skrev han om marinbiologen Rachel Carsons bok ”Tyst vår” om miljögifter som hot mot djur och natur.

Intresset för politik och samhällsfrågor har fortsatt följa honom.

– Miljöengagemanget finns kvar, inte minst har det kommit fram i samarbetet med Lasse Åberg i Electric Banana Band. Det är häftigt att vi fortfarande turnerar och att det blir allsång i låtar där Lasses texter ofta tar upp miljöfrågor på ett smart sätt, säger han.

Där ser han musik som en kraft som kan påverka.

– Jag följer politiken både i Sverige och i världen. Men det var sorgligt att se Joe Biden, som är tre år äldre än jag, innan han hoppade av sin presidentkandidatur. Det borde finnas en övre åldersgräns för den typen av uppdrag.

INGA KRÄMPOR

Och på tal om ålder: Spelar Janne Schaffer lika bra nu som förr?

– Jag har utvecklat gestaltningen som man lite fint säger. En period ville jag bara spela snabba låtar. Jag vet faktiskt inte om jag skulle klara alla i dag, de flesta tror jag faktiskt, men jag hänger mer på toner numera och spelar med en annan teknik och på ett annat sätt.

Ålderskrämpor?

– Nej, faktiskt inte. Många gitarrister får ont i ryggen men jag har klarat mig. Och läderhud på alla fingertopparna får man väl snarare se som ett plus.

PINK FLOYD I ABF-HUSET

Janne Schaffer är en institution i svenskt musikliv. Inte bara för att han jammade i ett pannrum med Bon Marley 1971. Hans första soloskiva två år senare sålde guld. Efter det har det blivit 26 album till – plus tio med Electric Banana Band. Han har skrivit 200 låtar. Han har medverkat på 5 000 låtar – 46 av dem är Abbas och när de vann Eurovision med Waterloo spelade han i orkestern. Och när Pink Floyd gjorde sin första spelning i Sverige var det som förband – till Janne Schaffers Sleeptones. På Gyllene Cirkeln, i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Han minns ännu datumet.

– Det var den 10 september 1967. Det har ju blivit en snackis på grund av det här med Pink Floyd. Men det var många stora namn som spelade på Gyllene Cirkeln. Det var en viktig scen för den tidens mest spännande musiker och band.

TED GÄRDESTADS DEBUT

Janne Schaffer har också spelat med Tina Turner, Stan Getz, Neil Sedaka, Georgie Fame, Dizzie Gillespie, Phil Collins… Och så vidare.

– Till och med Christina Aguilera har samplat en låt från min första platta till sin senaste skiva, berättar han.

Men det går inte att prata med Janne Schaffer utan att komma in på Ted Gärdestad.

– Jag hörde honom första gången på Polarkontoret när han var femton år. Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som anställts som producenter, viskade ”vad tycker du?” Jag sa att det kort sagt var otroligt bra, det skrevs kontrakt med Ted och jag fick spela gitarr på debutskivan Undringar. Sedan följde jag honom genom hela hans musikaliska karriär. Jag spelar på 69 av hans 91 låtar. Vi inte bara jobbade ihop utan blev verkligen kompisar. Jag var typ tio äldre och han kom ofta över och satt och snackade, vi gick på idrott ihop och umgicks helt enkelt.

…OCH TRAGISKA SLUT

Janne fick lite av en storebrorsroll och märkte, som många andra, efter en tid att Ted hade accelererande problem.

– Han började grubbla mer, betedde sig underligt ibland. Jag glömmer aldrig när han en kväll långt senare, lite överraskande, ringde och ville äta middag. Han berättade skulle resa bort nästa dag, till Oregon i USA, på ett hemligt projekt. På natten insåg jag att det kunde vara Bhagwanrörelsen han var på väg till. Jag ringde honom men han svarade inte, berättar Schaffer.

Ted bytte namn och försvann in i sektlivet.

– När han många år senare bad mig om hjälp att göra det som blev hans sista skiva var det svårt att hantera. Han var så personlighetsförändrad. Han hörde i perioder röster, såg syner och både medicinerade och självmedicinerade. I dag pratas det öppnare om psykisk ohälsa och det är jättebra.

EN SVÅR TID

För Janne Schaffer var den typen av problem, tyvärr, inget nytt.

– Min fyra år yngre lillebror Bo mådde psykiskt dåligt i många, många år. Han missbrukade och var i perioder arg och självdestruktiv. För mig gick livet och karriären bra medan han hade det svårt. Jag försökte på många sätt hjälpa honom att få vård men han vägrade.

Det var polis och psykakut i en ständigt nedåtgående spiral.

– Vid nåt tillfälle, när han var någorlunda nykter och jag frågade om han inte hade något mål i livet, sa han att ’mitt enda mål i livet är graven’. Det gör förstås ont att höra sin lillebror säga så. Men samtidigt hade jag en egen familj och ett yrkesliv som måste sköttas. Det var en svår tid.

Lillebror tog till slut livet av sig 1983.

– Musiken, både att skriva och att spela, hjälpte mig när det var som jobbigast och även i sorgearbetet. Musik är fantastiskt på det sättet!

INTE RÄDD FÖR PSYKISK OHÄLSA

Möjligen spelade brorsans öde in i Schaffers stora engagemang i Ted Gärdestad senare?

– Människor med psykisk ohälsa är inget jag söker upp, den styrkan har inte jag, men jag är inte rädd för det. Min brorsas svåra kamp gav ju mig stora erfarenheter vare sig jag ville det eller inte. Däremot känns det tragiskt att det slutade på samma sätt för honom och Ted.

Han vänder liksom blicken inåt och blir tyst en stund.

– Men jag är tacksam att vi ändå lyckades få ihop Teds sista skiva. Kenneth, som var Teds storebror och textförfattare, menade att det förlängde Teds liv med tre år. Det är ju svårt att avgöra men det kändes bra att Kenneth ansåg det.

– I Sverige finns en musiktradition inom jazz, pop och rock – men inte minst visan. Evert Taube, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk. Jag tycker att Ted Gärdestad ska räknas dit också.