Amanda Jansson snurrar på en ring. Hon har kontorstid och sitter hemma i lägenheten i Gävle och gör en showreel, en kort presentation av sin skådespelarkarriär. Den ska hon ta med till ett möte med filmfolk från Tyskland, England och Norge som är intresserade av den nya svenska stjärnan. Och då har de ändå inte sett henne som Jana Kippo i SVT:s stora julsatsning Jag for ner till bror efter Karin Smirnoffs succéroman.
I ringen står det ”Du ska inga va rädd för någe” och det ska helst läsas på den åländska som man pratade på 1850-talet. Hur det nu låter. I den prisbelönta finska jättesuccén Stormskärs Maja säger Janne de orden till den livrädda Maja, sjutton år, när de två gift sig och ska flytta till Stormskäret i den åländska skärgården.
Amanda Jansson spelade Maja och belönades med Finlands finaste skådespelarpris. Det är den rollprestationen, lite i kombination med rollen som Sara i den hyllade svenska tv-serien Tunna blå linjen som ligger bakom den utländska nyfikenheten för, what’s her name again, Jansson something.
Ringen fick hon i present efter inspelningen. ”Du ska inga va rädd för någe”. Tänk om någon sagt det till Amanda sju år, tretton år, sjutton år hemma i Skärplinge i norra Uppland. Det var där allt började, det var där hon växte upp ”och jag var lite ängslig som typ”. Hon tar en klunk av kaffet i lägenheten i Gävle och säger:
– Skärplinge är ett sådant där samhälle där det finns en av allt. Vi ses på affären, ska du till macken, jag väntar vid banken. Ett typisk litet svenskt samhälle med 700 invånare.
Ja, banken la förresten ned 2021. Även det är numera typiskt för ett litet svenskt samhälle.
– Vem jag var då? Ja, vem fan var jag då? Vi var många som gick tillsammans från förskolan ända till nian. Familjen bodde i ett hus men mina föräldrar separerade när jag var tolv år. Jag spelade fotboll i Hållnäs/Skärplinge IF och var back med bra skott för åldern. Men jag brann inte särskilt för fotboll. Jag gick på aerobics för barn och gillade det mer. Vad jag ville bli? Skådespelare. Det fanns inget annat.
Så hon spelade förstås barnteater och…
– …nej, nej, nej. Det fanns inga teatergrupper i Skärplinge och att åka till Gävle eller Uppsala för detta var inte aktuellt. Men jag mimade mycket framför spegeln, på fritids var vi ett gäng som satte på Spice Girls och showade, i mellanstadiet valde jag drama som elevens val.
Hon tror att hon vet när skådisdrömmen föddes.
– I ettan, när jag var sju år, fick vi åka på en Stockholmsresa med skolan för att se Mio min Mio på Dramaten. Jag har alltid varit lite smårädd av mig och ville inte, vågade inte, så sådant där var jobbigt för mig. Men till slut löste det sig genom att jag fick sitta bredvid IngBritt, min kompis Marias mamma, och minns att Dramaten var så häftigt.
Besöket satte stora spår. Men tänk om Amanda Jansson, sju år, hade valt tryggheten och inte följt med på skolresan. Hade hon varit vinnare av Såstaholms film- och scenkonstpris 2024 då? Och fått priset för Årets huvudroll på Jussigalan, Finlands motsvarighet till Guldbaggegalan, 2025? Och nominerats till pris på en filmgala i Amsterdam och… ”Du ska inga va rädd för någe”. Det kanske är det som är hemligheten. Amanda Jansson skrattar till och konstaterar:
– Eller hade jag jobbat på Forsmark, kärnkraftverket, några mil från Skärplinge? Pappa jobbade på driften och mamma på arkivet med dokumentation. Min lillebror Martin arbetar med säkerhetsutbildning där nu. Och jag jobbade där, med administration, innan jag fick min första skådespelarroll.
När vi träffas pratar hela Gävle fortfarande om en skjutning på stadens restauranggata där sex skottskadades och en trettonåring greps som misstänkt.
– Det är förstås sorgligt på alla sätt. Och overkligt! Jag har ju varit precis där massor av gånger. Tänk att ena sekunden sitta på en pub och ta en bärs och sekunden senare är du mitt i en mardröm.
När hon hörde om skotten for hon i tanken åtta år tillbaka i tiden.
– Vid terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 hade jag änglavakt. Jag var där och har ett kvitto från en butik klockan 14.56, tre minuter efter att larmet kom in till polisen. Jag märkte inget, gick ner i tunnelbanan och åkte till en kompis på Gärdet. Men tänk om jag hade gått ut på gatan i stället!
– Den där kvällen i Gävle hade jag promenerat förbi där det sköts någon timme tidigare. Det är hemskt att så många tvingas leva med att de var där just då, det måste vara traumatiserande.
Hon funderar lite och konstaterar:
– Det måste finnas skyddsnät. Där kan kulturen spela en roll. En del människor förstår inte värdet i att jobba konstnärligt, i grupp, uttrycka känslor. För mig är skådespeleri en ventil för känslor. Barn ska få vara barn och ha vuxna omkring sig inom kultur, idrott och andra områden där de kan fångas upp. Där måste stora resurser finnas.
Hon är själv en del av folkbildningen.
– I högsta grad. Jag har gått makramékurs på Medborgarskolan, när jag gick teaterlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne gick jag även en ABF-kurs. För ett par år sedan var jag på väg att skapa en sommarteater i Gävletrakten genom just ABF. Det är sorgligt att studieförbund har det ekonomiskt tufft nu. Många vet inte vilket utbud det finns inom folkbildningen, nästan oavsett intresse kan du hitta sammanhang.
Hon konstaterar att folkbildningen inte löser alla samhällsproblem, men att den är en del i det skyddsnät hon menar måste finnas. Några veckor efter vår träff skjuts en ung pojke ihjäl i en park i stan. Livet är fullt av tillfälligheter. För barn som hamnar snett, för offer som är på fel plats, för Amanda Jansson som gick höger mot tunnelbanan i stället för vänster mot Drottninggatan och för alla oss andra. Överallt. Hela tiden. I stort och smått.
I filmen Sliding doors visas vad som händer/hade hänt om Gwyneth Paltrow i huvudrollen precis missar respektive precis hinner hoppa på ett tåg innan skjutdörrarna, sliding doors, går igen. Amanda Jansson funderar på sina sliding doors. Vad hade hänt om hon hade följt sin första känsla och inte åkt med till Dramaten som sjuåring? Vad hade hänt om hon inte kommit in på estetiska programmet med teaterinriktning på Vasaskolan i Gävle? Om hon inte hade gått teaterlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne? Om Teaterhögskolan i Luleå hade sagt att hon var bra, men inte tillräckligt bra? Eller om hon inte fått rollen som Sara i Tunna blå linjen?
”Tunna blå”, som Amanda Jansson säger, blev hennes stora genombrott. Mer eller mindre över en natt pratade alla om SVT:s serie om poliser i Malmö och inte minst om henne. Men tänk om hon inte hade fått rollen? Hon skakar lätt på huvudet.
– Det är verkligen en sliding door. Så här var det. Serien spelades in 2019 och 2020 och visades 2021. Men redan 2016 provfilmade jag, Oscar Töringe och Gizem Erdogan för den. På min examensdag från Teaterhögskolan fick jag ett sms från den som castade om att de ville presentera mig i rollen som Sara. Då var det mest för att pitcha och skicka till potentiella finansiärer. Våren 2017 gjorde jag, Oscar och Gizem en pilot. Hösten 2018 fick vi grönt ljus och det kändes hur härligt som helst. En dag ringde min agent och sa att det här var det värsta samtal hon hade ringt, men SVT ville testa en annan skådespelare just för rollen som Sara.
Amanda tittar sig runt i lägenheten i Gävle som för att visa hur hon kände sig då.
– Jag var ensam hemma här. Jag tittade på väggarna och kände mig bara så ledsen. Det var inget prat om att de andra två skulle provfilma en gång till. Jag var den som de var osäkra på.
Hon skrattar till och säger:
– Då blev jag Amanda från Skärplinge igen.
Men hela teamet ville ha henne, de filmade därför ytterligare några scener för att visa lite mer bredd och uttryck och hon fick sedan snabbt rollen.
– Men, säger hon, tänk om jag inte hade fått den! Vad hade jag gjort nu? Jag jobbade på bemanningsföretaget Clockwork då och gjorde deras NKI, nöjdkundindex.
Det hade varit ett annat jobb, ett annat liv. Nu blev det i stället ”Tunna blå”, och redan under inspelningen av första säsongen kändes det bra.
– Men i Sverige är vi ju stora konsumenter av crime. Det här var poliser, absolut, men det var inte crime. Måste det kanske vara mord och fall som man löser? Så gick mina oroliga tankar. Kanske lite typiskt?
Serien har hyllats inom poliskåren som trovärdig.
– Min bonusbrorsa är polis och berättade att de använde scener ur ”Tunna blå” som diskussionsunderlag i polisutbildningen. Det är klart att det är enorm skillnad på tv-poliser och riktiga poliser, men vi hade konsulterande polis på plats vid alla scener. De kunde stoppa oss och förklara att så där skulle en polis aldrig säga. Och många av statisterna är poliser på riktigt.
Vi som inte är skådespelare undrar ibland, när man ser trovärdiga roller, om skådisen tar till sig rollens kunskaper – eller om det bara försvinner när uppdraget är klart. Amanda funderar lite.
– Det finns ju massor av taktik hur poliser ska prata och agera och det fick vi lära oss. Jag kan ju se en polisserie nu och se att, nej nej, så där skulle bältet aldrig sitta, man kan ju inte ha radion rätt i ryggen, det gör skitont om man ska åka bil.
För en tid sedan fick hon konkret nytta i sin vardag av rollen.
– Jag hämtade ett paket på Coop i Gävle. En person i kön mådde uppenbarligen inte bra, han kunde inte betala, någon var snäll och betalade åt honom, han satte sig ner och drack grädde ur en halvliterstetra, han blev upprörd, pratade om psyket, ville inte gå dit ensam, ville inte leva…
Hon tittar upp i taket och funderar högt.
– …så utan erfarenheter av ”Tunna blå” hade jag nog varit rädd då. Nu visste jag vad jag skulle säga till honom och kände att det var Sararösten jag använde. ”Jag förstår att du känner så nu men det kommer att bli bättre, ska jag hjälpa dig att ringa polisen så att de kan följa med dig till psyk?” Polisen kom och hjälpte mannen.
Sedan blev hon Amanda igen och gick hem och grät.
Hemma hos henne syns tydliga tecken på en kreativ person.
– Jag tycker om hantverk. Mycket av det på väggarna har jag gjort. Den där tavlan, den där hyllan, det där collaget, de där lamporna av kräppapper, de där blommorna av kaffefilter…
Fast ett par fina tavlor på väggen gjorde mormor, som körde buss, när hon började måla någon gång efter femtio.
Möjligen kommer kreativiteten därifrån.
– Ibland funderar jag på om jag ska ha en hantverksverksamhet vid sidan av. Du vet, för att sälja. Men samtidigt blir jag direkt kluven bara den tanken kommer. Vad ska vara profession och vad ska man bara göra för att det är kul?
Hon känner sig själv efter 35 år.
– Därför vet jag ju att om jag ska sälja, då blir det en tävling för mig. Då vill jag vinna. Det här med pyssel kanske just därför bara ska få vara kul? Utan prestationskrav.
Och därmed utan prestationsångest.
– En del av mig är att jag är prestationsinriktad och baksidan av det är prestationsångest. På allvar, alltså. Jobbet med Stormskärs Maja lärde mig mycket om mig själv. Innan den hade jag en kris med jättemycket ångest och ifrågasatte varför jag höll på. Orkar och vill jag det här?
– Jag hade sagt ja till rollen men när det var dags stod jag knappt ut med tanken att åka till inspelningen i Finland och stå med den här jävla ångesten på en klippa. Men jag gjorde det, trots mycket ångestpåslag, och fick be om hjälp och stöttning av kolleger och vänner.
Hon betonar att man, när man väl har ångest, lätt känner sig väldigt ensam.
– Jag har ofta, kanske alltid, känt att jag är ängslig och lite rädd. Inte så modig. Men nu kan jag faktiskt se att det var modigt, en annan sorts mod kanske, att våga säga att det här tycker jag är jätteläskigt, kan ni heja på mig nu, lyssna på mig och framför allt vara snälla mot mig.
Kanske hjälpte rollfiguren Jannes ord till den livrädda Maja också. ”Du ska inga va rädd för någe”. Insikten att våga visa sig sårbar gör att hon sakta vågar börjar tänka på ångest i en annan bana.
– Om jag skulle fronta varor på Ica skulle jag säkert känna prestationsångest även då. Jag behöver jobba med mig själv, och tro mig – det gör jag massor, men jag inser också att prestationsångesten är en del av mig, det måsta jag nog acceptera. Men jag tänker nu att den ju också har bidragit till att ta mig dit jag är. Det är en kraftfull drivkraft.
I hennes nyfunna mod finns också modet att säga nej.
– Jag for ner till bror var en trygg, positiv och rolig inspelning. Men hård också. Vi spelade in med Luleå som bas, det var långa dagar, ofta 13-14 timmar per dag, så efter den…
Hon skakar på huvudet.
– …tog krafterna slut. Det var som att flera år med kombinationen prestationsångest och dålig självkänsla tillsammans med flera stora roller kom i kapp mig. Jag kände mig helt slut och trött. Jag vet att jag alltid går all in när jag ska göra något och insåg då att jag måste bromsa upp. Jag vågade därför tacka nej till ett stort teaterjobb, som jag hade sagt ja till, när jag insåg att det skulle innebära ett flängande mellan olika städer som just då schemamässigt skulle ha varit brutalt för min hjärna.
Vi tar på oss ytterkläder för att gå och käka lunch, när Amanda plötsligt avbryter ett resonemang om teater jämfört med film och säger:
– Har du förresten hört något om Kopackas skada?
Eh, sa hon Kopacka? Hockeyspelaren i Brynäs? En Brynäskeps på hatthyllan tyder på att det kanske var det. Vi är visserligen i hockeystaden Gävle men den frågan såg man ändå inte komma.
– Alltså, fortsätter hon, han skadade sig ju i samband med målet i senaste matchen. Jag har kollat på den sekvensen flera gånger men fattar inte vad som hände.
Hon visar sig följa hockeyn noga.
– När jag tittar på Brynäs matcher tänker jag att laget är som en ensemble. Mycket i min bransch påminner om idrott. Pressen att prestera, att bli bedömd, finns hela tiden. De är på sin scen, vi på vår scen. Det handlar om att leverera, vara öppen för impulser, både i en match och i en teaterföreställning. De och vi jobbar konstiga tider och är borta hemifrån mycket, säger hon.
– Dessutom finns en likhet i att de är en tajt grupp där det byts ut och förändras, precis som i min värld. Det tycker jag kanske är det jobbigaste med mitt yrke. Ute på set, inspelningsplatsen, blir man som en familj. Vi får en vardag i två eller tre eller kanske sex månader. Sedan är det slutfest. Alla åker hem till sitt. Jag till mitt. För mig är det alltid en utmaning att komma hem och hitta rutiner.
Apropå ishockey var hon länge speaker när SHK Hockey (Skärplinge Hållnäs Karlsholm) spelade sina matcher ”och det kan jag längta efter ibland”.
Och då är vi tillbaka i Skärplinge. Det är lätt att hamna där. I sin bakgrund.
– Jag har i min skådespelarvärld ofta känt mig modgsen just för att jag kommer från landet, inte hade ett kulturellt kapital som jag upplevde att många hade. Det har varit ett mindervärdeskomplex. Det började redan på teaterlinjen på gymnasiet, jag var den som pendlade med buss en och en halv timme varje dag i tre år, kände mig tråkig, struntade i en massa fester och annat för att ta bussen hem.
– På Fridhem, folkhögskolan, upplevde jag det ännu mer som att andra hade kontakter, var en del av den här världen redan. Någon hade en kompis som gick på en teaterhögskola. Det var jag inte i närheten av att ha. En gång hälsade Asta August på hos någon som gick på skolan.
Amanda ändrar rösten och blir sig själv där och då i Skåne, sjuttio mil hemifrån. Trots att hon var en av alla sökande som kommit in kände hon sig som kusinen från landet. ”Va! Det är ju Pernilla Augusts dotter. Hur är det ens möjligt att känna en sådan?”
Hon tar fram sin vanliga röst igen och säger med eftertryck:
– Känslan att det var ett nederlag att jag kom från landet följde med även till Teaterhögskolan i Luleå. Jag upplevde att andra kunde prata konst, prata litteratur, prata teater på ett sätt som jag inte kunde. Jag kan fortfarande få den känslan ibland även om jag nu, som 35-åring, har gjort någon form av kulturell klassresa.
Amanda teatersuckar och berättar:
– Jag kan fortfarande placera mig under folk i nya sammanhang, oj, den där har jag ju sett på tv.
Ändå skulle hon ju kunna titta sig själv i spegeln och säga samma sak: ”Oj, den där har jag ju sett på tv.”
– Det är svårt att styra det där. För ett tag sedan var jag med en kompis på ett ställe i Stockholm och bastade. Då kom två av bröderna Skarsgård in. Vi pratade och… fel… min kompis och de pratade. Jag blir helt tyst en sådan gång och blir så förbannad på mig själv. Varför sitter jag som en mussla? Varför kan jag inte delta?
Nu vore Amanda Jansson inte Amanda Jansson om hon lät Mindervärdeskomplex bli hennes mellannamn. Hon har, som med ångesten, jobbat med sig själv. Bakgrunden är en del av framtiden.
– Jag försöker tänka att jag har blivit den jag är just för att jag kommer från landsbygden, från en av många orter i Sverige som folk åker igenom på väg någon annanstans. Det finns en styrka i det också. Det har gjort saker med mig som är värdefulla.
Hon resonerar kring ord och begrepp som ”inte ska väl jag, överdriven ödmjukhet, jantelag” och vad det gör med oss. När hon träffar unga teaterelever försöker hon förmedla något hon själv, tjejen från lilla Skärplinge, hade mått bra av att höra.
– Man måste våga vara dålig, allt kan inte kan vara bra på en gång. Men, och det här är viktigt, man måste också våga vara bra, våga stråla, våga ta det utrymmet.
Hon snurrar lite på ringen.
”Du ska inga va…”
Ja, ni fattar.
Text: Ola Liljedahl
Foto: Anna-Lena Ahlström
