Från folkpark till hårdare klimat – Winnerbäcks bild av Sverige
Det står ”Winnerbäck” på skylten som taxichauffören på Arlanda håller. Två fyrtioplusmän i snarlika businesskostymer går förbi som affärsvärldens Bill och Bull.
”Winnerbäck”, läser Bill.
”Åh, Winnerbäck?”, säger Bull.
”Hinner vi stanna och kolla?”
”Vi måste stanna och kolla.”
Några minuter senare har planet från Oslo tagit mark och Winnerbäck släntrar ut i ankomsthallen. Bill och Bull smygtar bilder. Det är ju ändå The Winnerbäck som har landat, han som i succélåten Granit och morän en gång inledde med raderna: ”Jag flyger över ett land, det mesta är skog, och byggvaruhus och miljonprogram.”
Han är efternamn, Winnerbäck, för Bill och Bull och alla oss andra. Men det skulle vara konstigt att kalla honom det i taxin som vi kliver in i. Ska man säga Lars eller Lasse? Han säger att det är oftare Lars i Norge där han numera bor och mer Lasse här i Sverige, välj själv. Han har 25-30 framgångsrika år bakom sig med låtar som skulle kunna vara soundtrack till det svenska folkhemmet.
Häromåret kom låten ”Själ och hjärta” – där han kallar sig ett barn av fritidsgården, av folkpark och förening – som inleds med orden: ”Jag är en enkel sång- och dansman i ett trasigt sosseland.” Är det trasiga sosselandet vad han ser när han har flugit över sitt Sverige nu och landat på Arlanda? Han funderar några sekunder, liksom väger orden, innan han säger:
– Det är så mycket som har förflyttats i värderingar. Det har blivit ett mycket ytligare, och faktiskt lite dummare, samhälle. Där tror jag bristen på tidiga satsningar inom bland annat kulturen spelar in, även om vi inte fysiskt ser den fulla effekten av alla nedskärningar ännu. Har man studiecirklar, föreningar, aktiviteter för unga kan vi skapa en klok generation. Från regeringshåll får man känslan att det finns ett motstånd mot kultur, jag tror många känner sig motarbetade i dag.
Han blir tyst en stund innan han fortsätter:
– Vi har fått ett så mycket hårdare klimat. Allt är mer polariserat. Det finns på många håll en hård attityd som jag kan förstå. Jag känner den själv, en frustration över all dumhet som är med och styr i världen.
”Bra kultur” bär sig inte själv
Som gammal Linköpingsbo prenumererar Lars Winnerbäck på Östgöta Correspondenten. Häromåret öppnade han som vanligt sin Corren och läste med stigande förvåning att Moderata ungdomsförbundet i en debattartikel skrev att styret i Linköping behövde banta kulturbudgeten.
Det kan och får man förstås tycka, även om han inte gör det.
Men.
Han var tvungen att läsa fortsättningen några gånger, eftersom Lars Winnerbäck i debattartikeln tas upp som ett exempel på bra kultur som bär sig själv.
– Det var så märkligt att Muf tog upp mig som ett exempel i sin argumentation. Det är en så konstig tanke att musik ska vara självförsörjande. Kulturlivet och den bredare idrotten är ju det som kan ge folk ett sammanhang. Man ska nog inte underskatta faran i att inte ha något intresse och någon delaktighet i samhället. Det blir farligt när gängen blir coolare än det samhället har att erbjuda. Det märker vi nu.
Frågan var så viktig för honom att han nästan överraskade sig själv med att skriva ett svar för att ge sin version av sin egen framgångssaga. I svaret, som snabbt spreds långt, långt utanför Östgöta Correns upptagningsområde, skrev han bland annat:
”Man kanske tänker att jag, efter mina studier, en morgon startade aktiebolaget Winnerbäck, plitade ihop några trudelutter och så var framgångssagan ett faktum? Bra kultur. Men jag hade inte varit där jag är i dag utan den kommunala musikskolan, Skylten, Arbis, fritidsgårdarna, Rockkarusellen, Studiefrämjandet, föreningen Rock D’amour, en rad eldsjälar och en ännu längre rad tillgängliga scener.”
Själv bidrar han sedan tio år till nästa generation genom Lars Winnerbäcks stiftelse som varje år delar ut kulturpriset Nyponet, 100 000 kronor till någon eller några eldsjälar som berikar kulturlivet i Linköping.
– Runt oss som var unga då fanns de där människorna som man tog för givet. Det var de som ständigt sökte anslag för att göra stan levande för en långt ifrån köpstark målgrupp. De drev den lokala rockföreningen, de fanns hos studieförbunden, skapade lokalbandstävling, stod för scener där både lokala och även band från Stockholm eller Jönköping kunde dyka upp…
Han letar orden en stund och sammanfattar:
– …och de gjorde det, kort sagt, stort och coolt för oss unga.
Han betonar sedan:
– Men målet med den här typen av kulturverksamhet, precis som med ungdomsidrott, är inte att få fram stjärnor som ska leva på musik eller idrott. Det andra vinsterna är viktigare.
– Varje så kallad problemunge som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal eller tränar i en idrottsförening är en stor vinst för samhället. Jag vet många som det här var helt livsviktigt för. Många som hade halkat utanför helt om den alternativa musiken och scenen inte funnits där.
Svaret till Muf var inte hans första politiska markering. Inför valrörelsen 2018 fick han ett överraskande samtal. Dåvarande statsministern Stefan Löfven, som visade sig vara ett stort Winnerbäck-fan, hörde av sig och undrade om han kunde tänka sig att sjunga i samband med Löfvens tal i Almedalen.
– Det var verkligen en oväntad fråga. Jag hade egentligen aldrig engagerat mig partipolitiskt tidigare, och hade inga planer på att göra det heller, men kände att det kanske var dags. Jag är inte hundra procent sosse, men av alternativen som fanns då kunde jag bara se honom som statsminister.
Han tar in frågan om han vägde in att vissa fans kanske skulle lämna honom men svarar snabbt:
– Nja, jag tror inte att det förvånade så många var jag står på vänster–höger-skalan. Och skulle någon sluta lyssna på mig därför så…
Han rycker på axlarna.
– Löfven bad att vi skulle träffas innan, en fika i Rosenbad. Det var ovanligt, men roligt, att lämna repet innan en stor turné för att dra till Rosenbad och dricka kaffe med statministern. Senare samma sommar spelade jag även när han pratade i Norrtälje.
Och i januari i år var det dags igen.
Utøya fick Olof Palmepriset 2025 med motiveringen ”att de genom ett enträget arbete gjort sig till Norges viktigaste klassrum för demokrati, dessutom med en global räckvidd.” Vid ceremonin på Konserthuset i Stockholm talade Stefan Löfven i egenskap av ordförande i Olof Palmes minnesfond.
Allt inramat av musik av, just det, Lars Winnerbäck.
Numera är de dessutom kompisar.
– De kommer på konserter ibland och vi hörs en del. Vem som bjöd på middag först? Haha, det var Löfvens, medan de bodde på Sagerska. De är väldigt trevliga och han är trovärdig som politiker.
Från barndomens nyponbuskar till hela Sveriges scen
Linköping på 1980-talet. Det går bra för staden. Universitetet och sjukhuset växer. Staden fyller 700 år. Saab och Ericsson är naven i företagssfären som får ett jättelyft när storsatsningen på företagsparken Mjärdevi drar i gång, och självaste statsminister Olof Palme inviger.
Och inte minst passeras grannen Norrköping i befolkningsmängd.
I det lilla livet staplas brandgula stolar på varandra, det luktar från bespisningen och är tandläkarväder när lille Lars på väg mot tonåren vandrar runt bland nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar, för att bli den han är nu. I alla fall om man får tro hans tolv verser långa folkhemsskildring Söndermarken, en låt som blivit stor, större, störst för att i Dagens Nyheter nyligen beskrivas som en av de låtar som skapat den moderna nationalkänslan – i sällskap med Ulf Lundells Öppna landskap och Astrid Lindgrens Idas sommarvisa.
Man ser en glad glöd i blicken när han pratar om den tiden.
– Jag hade väldigt unga föräldrar. Pappa jobbade med data, vilket var en chansning på tidigt 1970-tal, och mamma pluggade på kulturvetarlinjen och jobbade sedan på HSB. Det var mycket musik hemma. Mormor, mamma och min moster sjöng mycket i stämmor, typ, när de lagade mat. Och det var klassiska hemmafester där gitarren åkte fram och jag låg och lyssnade.
– I fyran började jag i musikklass och jag och min kompis Staffan började skriva låtar. Så småningom bildade vi ett band med Tomas och Anders (Anders ”Ankan” Johansson, i dag känd komiker med utpräglad Linköpingsdialekt, reds. anm.). Ett studieförbund hade replokaler, Bullerbyn i Tannefors center, där man bildade en förening av sitt band och fick instruktioner hur det funkade med instrument och förstärkare och sådant. Musikscenen i Linköping var väldigt levande.
Snoddas, som bandet hette, lyssnade på ”obskyr punk från ställen som Köping och Trollhättan” men spelade någon sorts gladpunk. År 1991 vann de den stora lokala musiktävlingen Rockkarusellen där man ”spelade på olika fritidsgårdar i kommunen, ja, till och med ända borta i grannkommunen Kisa”.
Priset: spela in en cd-singel.
– Det var stort. Samma år som vi vann tävlade jag även ensam med egna låtar och en helt annan musik. För det fick jag ett specialpris och fick åka och spela…
Han ler och avslutar meningen:
– …på Skara Sommarland, ja, herregud. Det var en fantastisk tid! Det var de sista åren då det fanns fritidsgårdar till varje skola, varje område. Sedan lades de ju de ner en efter en. Vår gamla fritidsgård i Skäggetorp brände någon ner.
Det märks hur han i hjärtat på allvar är orolig för att unga i dag inte får uppleva den uppbackning av samhället som många fick när han och hans kompisar navigerade mot vuxenvärlden.
Snoddas höjdpunkt var Hultsfreds-festivalen 1993.
– Det var hur stort som helst även om vi spelade på den allra minsta scenen, faktiskt samma år som Bob Hund uppträdde på den scenen och fick sitt genombrott. Vi hade backstagepass en av dagarna, bara en sådan sak, och jag såg en massa kända människor men vågade inte prata med någon.
Året efter gick de ut gymnasiet och bandet gick i graven. Lars Winnerbäck drog till vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv för att ta de första stegen i marschen mot att bli Winnerbäck med Bill och Bull och halva svenska folket.
Familjelivet bortom rampljuset
Vi svänger förbi hans lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han springer upp för att hämta lite kläder till Fönstrets fotografering i en studio utanför stan. I hallen hänger en grönvit Hammarbyhalsduk och mitt emot hans skrivbord står ett svartvitt porträtt av Cornelis Vreeswijk, som för att stirra på den arbetande Winnerbäck.
– Cornelis var femtio år på den bilden när fotografen Elisabeth Ohlson tog den. 71 dagar senare dog han. Jag fyller själv femtio i år. Det ger perspektiv på hur tidigt han försvann, säger han.
Femtioårskris?
– Ja, en liten kanske. Fyrtio var en fin sak att fylla och perioden från fyrtio till nu har varit en bra tid. Jag gillar vänskapen med vänner som är fyrtioplussare, den fördjupas och det blir lite mindre attityd.
Några år innan han fyllde fyrtio träffade han Agnes Kittelsen, hyllad norsk skådespelare, och de fick dottern Edith för sex år sedan.
– Det innebär att jag nu bor permanent i Norge. Innan hon föddes åkte jag mer fram och tillbaka. Jag är förtjust i Oslo men gillar Stockholm också. Jag är ju här regelbundet för jobb och förstås för att träffa min son Ebbe, som är 21 år, så mycket jag kan. När jag bor i Oslo njuter jag numera av Stockholm på ett helt annat sätt när jag är i stan.
En lång karriär har gjort honom känd och igenkänd, även om han aldrig syns i program som Hela kändis-Sverige bakar eller Let’s dance och är väldigt sparsam med att ge intervjuer. Vi är nog rätt många som à la Bill och Bull på Arlanda tittar en gång extra om han passerar.
Själv bryr han sig inte om det – längre.
– För länge sedan var jag lite mer medveten om det, men nu tänker jag inte på det. I takt med att man blir lite vithårig blir det inte samma grej heller. Definitivt inte i Stockholm, ute i landet blir man kanske mer en sevärdhet. Men det är verkligen inget problem. Om jag är mer igenkänd i Sverige än i Norge? Absolut.
I Norge ”vinner” hans fru den matchen.
När vi träffas spelar hon Gengångare av Henrik Ibsen på teatern i Kristiansand nästan längst söderut i Norge, drygt trettio mil från Oslo. Därför passar det bra att han har en lugnare period nu.
– Den här sommaren hade jag bara en spelning, på Rosendal Garden Party på Djurgården i Stockholm. Den var jätterolig. Annars är jag mest hemma nu. Vår dotter har precis börjat skolan så det passar bra.
Hemma ägnar han dagarna åt alla sociala medier: Tiktok, Linkedin, Facebook…
Skojar bara.
Lars Winnerbäck är inte så överraskande lika sällsynt på sociala medier som han är i lekprogram på tv – bortsett från ett ofta vilande Instagramkonto som han använder som skyltfönster inför spelningar, och som ett tack därefter.
– Det känns allmänt som att sociala medier inte gör folk bättre, den där självupptagenheten känns osund. Ja, det är i och för sig lätt för mig att säga, jag är ju bortskämd med att ha andra sätt att nå ut på, på ett sätt minst lika självupptaget som allt annat.
Han skrattar till lite.
– Men det är också osunt hur alla ska anpassa sig till sociala medier och tvingas vara någon sorts experter på det. Ta bara politikernas anpassning, i alla partier. En del gör det ju väldigt naturligt, men för många ser det bara ansträngt och jobbigt ut. Det är synd att det tar så stor plats och är så viktigt, för det påverkar alla på ett negativt sätt tycker jag. Och det har gått så fort. En sådan som Stefan Löfven, till exempel, är därför oförstörd av det.
– Det vore ju en sak om det bara var en kul grej, lite förströelse, men det är ju inte så längre. De som styr de där plattformarna har en obehagligt stor makt och konstiga agendor.
Han suckar:
– Vi sitter i knät på techmiljardärerna och jag tror inte att det är bra. Det är svårt att se att de gör något gott för samhället.
Skrivandets tidiga start
Redan för tolv år sedan analyserades Lars Winnerbäcks texter i en 41-sidig C-uppsats vid Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet. Uppsatsen heter Metaforernas man – en stilistisk undersökning av Lars Winnerbäcks texter. Just texterna, ofta personliga och nästan dagboksaktiga, är det som ofta lyfts fram när det gäller honom.
Låtskrivandet föddes extremt tidigt, långt innan bandet Snoddas, och är en gullig historia.
– Jag var väl sju åtta år när min pappa en dag tog ner en gammal rullbandspelare från en hylla. Han och en kompis hade som unga i Svärdsjö i Dalarna skrivit låtar och spelat in. Någon hade till och med spelats i radion. Han visade mest hur bandaren funkade och spelade sedan upp några låtar. Jag fattade ingenting. Va? Har ni hittat på de sångerna? Själva?
– Det var som att jag hade trott att man behövde ett körkort eller licens för att skriva låtar. Nu förstod jag att det inte fanns några regler utan, nej, det var bara att sätta i gång. Så jag sprang in på mitt rum och började skriva direkt. Den första som blev klar handlade om min undulat som dött…
Och på den vägen är det.
Eftersom han inte har turnerat på ett tag nu borde han kanske vara i full gång med skrivandet av nya låtar, men njaa…
– Skrivandet sitter långt inne ibland. Jag har ingen plan. Nu väntar jag på lusten och har förmånen att kunna låta tiden gå. Förr var skrivandet det roliga, stå på scenen mer ett nödvändigt ont. Nu har de bytt plats. Det där som är mer socialt, att spela och repa, känner jag mer lust till och, ja, verkligen längtar efter.
– Men jag vill förstås uppdatera mig också genom att skriva nytt. När det lossnar i skrivprocessen är det lustfyllt. Och motsatsen förstås, ganska plågsamt när det inte lossnar. Jag vet att det kräver att man sitter de tråkiga timmarna och får de där halvbra idéerna som kanske, kanske kan bli något.
Han vrider och vänder, uppfinner egna ord och rim som ”jag var mer som konfetti” med ”en stulen Chevrolet med en Springsteenkassett i”…
– …då blev jag glad, då var det lustfyllt. Jag hade jobbat i många dagar mot en liten deadline, en studiodag bokad för att spela in två låtar, men jag hade bara en. Dagen innan, en kvart innan jag skulle hämta vår dotter på dagis, kom den där idén och de första verserna till det som blev låten Nåt som verkligen är bra. När hon lagt sig på kvällen tog jag ett glas vin och fyllde på texten, lekte med raderna.
Annars utnyttjar han den lugnare perioden till att måla.
Nej, någon utställning är inte planerad.
Även om många önskar det.
– För länge sedan illustrerade jag en ungdomsbok och en barnbok. Jag har alltid ritat och målat mycket. Jag gör det utan krav, bara för stunden, för att det är härligt att hålla på med. Det är uppslukande och lite meditativt. Skillnaden från när jag gör musik är att jag medan jag målar samtidigt kan lyssna på musik och poddar.
Medan Anna-Lena Ahlström tar bilderna till reportaget visar en skrollning i telefonen att Donald Trump sparkat vaccinförespråkare, fler har dött i Ukraina, och att en friskolekoncern i Sverige vill dra in på smör för att maximera vinst och, ja, det känns lite deppigt.
Vad hände egentligen i världen? I det trasiga sosselandet? Och finns det hopp? Jodå, i alla fall om man får tro de sista raderna i en av Lars Winnerbäcks senaste succélåtar, den där i vilken han kallar sig ett barn av fritidsgården, av folkpark och förening:
”Vi hade nånting tillsammans som rann ut i sanden
Över höghusblock och radhus i ett sosseland
Jag tror att själ och hjärta
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.”
Text: Ola Liljedahl
Foto: Anna-Lena Ahlström
