FÖNSTRET: Personligt möte med Lawen Redar

Text: Ola Liljedahl Foto: Anna-Lena Ahlström

Solen skiner på en bänk utanför Andersbergs centrum i Gävle våren 2025. Bänken är perfekt när man väntar. En tonårskille sätter sig bredvid. Tre kvinnor går in på biblioteket. En polisbil rullar förbi. Vi pratar ishockey. Förstås. Stadens stolthet Brynäs IF är i SM-final och alla pratar hockey.
Fast den här killen har aldrig sett någon match.
Det är lite oklart om det beror på att han växt upp och bor där i ett av stadens mest socioekonomiskt svaga områden – eller om han bara struntar i ishockey.
Han undrar vad jag gör i Andersberg.
”Väntar på en politiker som heter Lawen Redar.”
”Varför då?”
”Hon ska göra typ ett studiebesök här.”
”Är hon känd?”
”Ganska. Om hennes parti, Socialdemokraterna, vinner nästa val kanske hon blir minister.”
”Vilken star! Säg till henne att hon borde fixa en mataffär hit.”
Killen reser sig och går. Några minuter senare kommer en bil med riksdagsledamoten Lawen Redar och några lokala partikollegor. Det är dags för det första stoppet på ett tio timmar långt besök i den del av den så kallade verkligheten som heter Gävle.

Från Rinkeby till riksdagen – en snabb resa in i politiken

Googlar man namnet ”Lawen Redar” dyker det upp epitet som ”framtidshopp” och ”socialdemokratisk fixstjärna”, och eftersom hon är partiets kulturpolitiska talesperson ”nästa kulturminister”.
Man hittar dessutom en artikel i tidningen Arbetet från 2012.
I ett annat socioekonomiskt svagt område, nationellt kända Rinkeby, intervjuas i september det året en 22-årig Lawen Redar som pluggar juridik och jobbar på Rädda Barnen med projekt som riktar sig till ungdomar i Stockholms fattigaste och mest utsatta områden.
Hon är dessutom fritidspolitiker.
På fotot står hon mitt i torghandeln och får frågan om sin egen framtid. Hon berättar att hon ”känner sjukt många som är arbetslösa” och hoppas själv ”att bli etablerad på arbetsmarknaden före 30”.
Hon skrattar nu och konstaterar:
– Sade jag så? Ja, ibland händer saker fort. Jag sattes upp på en riksdagslista inför valet 2014 och SSU drev mig stenhårt som Stockholmskandidat. Stefan Löfven blev statsminister och jag blev hans ersättare i riksdagen – och dessutom yngst.
Och på den vägen är det.

Det är naturligtvis ingen slump att vi träffas i ett område med hög arbetslöshet, låg levnadsstandard och många utrikesfödda. Att bryta segregationen är en av Lawen Redars stora politiska hjärtefrågor.
Det är ingen högoddsare att det beror på hennes bakgrund.
– Mina föräldrar är kurder, flydde från Saddam Husseins och ayatollah Khomeinis regimer och kom som politiska flyktingar på 1980-talet. De anlände till ett samhälle med mycket låg arbetslöshet, fick snabbt jobb och lärde sig svenska. Språket är en nyckel. Mamma har arbetat inom barn- och äldreomsorgen, pappa i det kommunala fastighetsbolaget i Sundbyberg.

I det nya livet i Sverige föddes Lawen 1989, och några år senare hennes syster.
– I början bodde vi i ett betonghus i Rissne, men blev senare de första invandrarna i ett villaområde i Vällingby. Efter två veckor satt parabolen på taket och grannarna undrade väl vad som hade hänt, haha. Politik stod i centrum vid vårt matbord. Det var rena parlamentet med diskussioner och debatt. Nyheterna stod alltid på, minns hon.

Säg så här: samhällskunskap behövde hon inte plugga.
– Klart man känner av att vara de enda invandrarna i ett område. Jag visste att jag inte var som alla andra, hade inget svenskklingande namn, såg inte ut som andra, pratade kurdiska hemma. Dessutom hade jag modersmålslärare.
Marinerad i politiska diskussioner blev hon själv politiskt intresserad och ”bara längtade till den dag jag fyllde tretton år och fick gå med i SSU”.
– Jag förstod faktiskt inte varför inte precis alla ville gå med i ett ungdomsförbund.
Diskussionerna hemma gav mig övertygelsen att politik är viktigt, att integration går att få till. Mina föräldrar, som lämnat allt och kämpat hårt, var bevis på det.
Området i Vällingby var bevis på det.
Och inte minst Lawen själv.
– Det jag fick i Vällingby är den samhällsgemenskap jag vill skapa i hela Sverige, för det var det svenska civilsamhället när det är som bäst. Vi fick möta föreningslivet och idrottsrörelsen, fotboll, hockey, basket, scouterna… Barn gick i den gemensamma skolan. Det var stora krav på oss som hade annan bakgrund, aldrig låga förväntningar. Hängde man inte med fick man kämpa hårdare.
Om hon gnällde eller klagade fick hon höra ”ni har ju allt, du ska veta hur kurdiska barn växer upp”.
– Det var tufft ibland, men i dag inser jag hur bra det var. I skolan måste barn få det svenska språket. Identiteten i det svenska samhället bygger på det svenska språket. Ju starkare språk du har, desto mer svensk blir du. Omgivningens uppfattning av dig bygger på vilket språk man har. I dag har vi en etnisk och klassmässig segregation som är avgrundsdjup. Det är sjukt

Hennes svenska är förstås helt perfekt – men kurdiskan däremot är någon form av 1980-tals kurdiska.
När kompisar hängde med hem pratades det svenska.
– Kulturer möttes och det var inget konstigt. Min bästa vän heter Angelica, för många som växer upp i dag är det inte naturligt att ha vänner med olika bakgrunder. Det är ett stort misslyckande i vårt samhälle.

Hon blir allvarlig och slår fast:
– Mina föräldrar hade tur, och därmed även jag, eftersom de kom innan det skifte som tyvärr har hänt i det svenska samhället. De kom när offentlig sektor styrdes gemensamt. Riskkapitalister hade inte etablerat sig, tagit över, segregerat och profiterat på välfärdsvinster. Men, och det här är viktigt, så var invandringen till Sverige betydligt mindre i relation till befolkningen i stort. Om det 1990 var 200 000 födda med utomeuropeisk bakgrund är motsvarande siffra trettio år senare 1,2 miljoner.
– Inget land i västvärlden har samma accelererande utveckling av befolkningssammansättningen. Det betyder att folk har med sig språk, kultur, värderingar som inte alltid är likställt med normerna i Sverige. Sverige som mottagarland har inte heller planerat bosättningen av alla nyanlända, utan snarare låtit det gå lite som det vill. Det är de kapitalsvaga bostadsområdena som har tagit det största ansvaret, och det liberala synsättet har ökat segregationen.

Hon både ser, läser och hör hur segregationen har ökat.
Hennes Vällingbydröm är allt oftare bara en dröm.
– Nu har vi haft tjugo år av segregationens avarter. Det säger sig självt. Om man samlar människor som inget annat har gemensamt än kapitalfattigdom, i ekonomiskt, kulturellt eller socialt avseende, kommer barnen att börja betrakta det sociala arvet som ofrånkomligt. När det här går för långt kommer man att göra avkall på integrationen. Man är inte längre delaktig i samhället. I de utsatta områdena är normen att majoriteten av de vuxna går utan arbete, mellan 10 och 30 procent lever på försörjningsstöd, och bara en tredjedel av barnen tar sig vidare till gymnasiet.
Hon skakar på huvudet och säger med eftertryck:
– Klart det blir ett hopplöst samhälle att växa upp i.
Men hon skulle inte vara Lawen Redar om hon inte ser lösningar.
Vi återkommer till det.

Gävle på schemat – vardagligt besök med politisk agenda

Tillbaka till Gävle. Besöket tar avstamp i Lawen Redars två hjärtefrågor som hon menar hänger ihop: integration och kultur. Tre punkter står på programmet. I stadsdelen Andersberg träffar hon Shergo Xano och Amelie Othén som i olika satsningar kämpar för sin del av staden. I centrum får hon se det nya kulturhuset Agnes som på några månader fått rekordmånga besökare och blivit ett vardagsrum i staden. Och som avslutning möter hon Rodin Hajo och två unga killar i Shanazi hjältar, som är en lyckad satsning för att få pojkar att förstå och bli förebilder i kampen mot hedersvåld.
Lawen Redar reser extremt mycket i landet och konstaterar:
– Områden som till exempel Andersberg känner jag mig väldigt hemma i. Jag såg liknande problem där jag växte upp, och under mina resor i landet har jag hört personer på olika platser uttrycka samma frustrationer kring samma frågeställningar. Jag får överallt höra att det inte finns jobb, att många inte kan svenska, att butiker försvinner…
Eller för att citera killen på bänken när vi väntade: ”Hälsa henne att hon borde fixa en mataffär hit.”

Inför vårt möte slås man av att hon ringer och mejlar själv för att styra upp tider, platser och transporter – inte via någon pressmänniska eller kommunikatör vilket brukar vara vanligt.
Under besöket blir två andra saker uppenbara: hon kollar inte i sin telefon hela tiden, och hon har lätt för att ta människor. Som när Shergo Xano visar Mötesplatsen i Andersbergs centrum. Lawen Redar hälsar och småpratar innan hon tar kaffe och kaka som Razia som jobbar där har bakat och dukat upp för den prominenta riksdagsledamoten.
När den lilla delegationen går vänder Lawen Redar tillbaka till Razia.
”Vad kostar kaffet?”
”Jag bjuder!”
”Absolut inte. Har du bakat den här! Supergod! Och är det så gott måste man betala. Jag swishar!”
”Okej. Tack så mycket!”
När jag senare tar upp att jag noterade detta, och skämdes över att jag själv inte betalade, säger hon:
– För mig är det självklart. Jag är uppvuxen i föreningsliv och studieförbund och vet att möten utan fika sällan blir bra. Det hela bygger på att man betalar sin tiokrona eller tjuga och ger tillbaka. Hon har inte bakat i onödan.

Shergo Xano har den där typen av engagemang som gör att han är på plats sju dagar i veckan, ofta till sent på kvällen, och alltid finns tillgänglig. Han har drivit restaurang i stadsdelens centrum, men är nu samordnare på Mötesplatsen. Alla känner honom. Någon berättar om ett möte för invånarna som annonserades på anslagstavlor. Knappt någon kom. Inför nästa möte bad de Shergo sprida budskapet. Då räckte stolarna inte till.
Lawen Redar lyssnar och slår fast att lokal förankring är A och O, och sätter sedan in just den här stadsdelen i Gävle i ett större sammanhang.-

En välfärdsstat, vår välfärdsstat, ska inte ha utsatta eller fattiga områden. Fattigdom koncentrerad är farligt! Om både vuxna och barn börjar ge upp kommer det sedan till uttryck i områdena som blir smutsigare, bostadsbeståndet sköts inte, man renoverar inte, papperskorgar blir överfulla…
Hon fortsätter:
– I Andersberg har man genom politiska beslut tagit tag i de materiella förutsättningarna. Därför mår ett sådant område bättre än många andra utsatta områden i landet, och finns inte med på Polisens lista. Här är det rent, polisen har kontroll och föreningslivet bidrar. Men sedan måste vi lösa arbetslösheten, att många inte kan svenska, och i förlängningen måste en bättre socioekonomisk blandning åstadkommas.
Lawen Redar betonar att det stora projektet framöver borde bli, fel, måste bli språkinsatser och arbetsmarknadsinsatser. Och att bostadspolitiken måste åstadkomma mer blandade bostadsområden.
– Vi kan inte ha det så här!

”Vi kan inte ha det så här” – kampen mot segregation och för folkbildning

Som riksdagsledamot, och kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna har hon långa arbetsdagar.
– Jag går upp klockan 06.00 och tränar, antingen i grupp eller springer, alltid med nyheterna i öronen. Vad som har hänt är avgörande för hur min arbetsdag blir. Det kan bli ett nytt fokus snabbt, säger hon.
Något som man förstår vid lunchen i Gävle. Hon sitter med en laxsallad i nya kulturhuset och pratar med partikamraterna från staden, när allas telefoner börjar glöda. Liberalernas partiledare Johan Pehrson har oväntat meddelat att han avgår.
Lawen Redar kollar ner och säger ”oj oj oj, nu är det High Chaparral i mobilen” men fokuserar sedan på det lokala besöket igen. Man slås flera gånger under dagen av att hon lyssnar när någon berättar, och sedan gör en analys på några sekunder och kommer med två, tre specifika frågor om det hon fått höra.
Kommer ni i nästa steg att…
Hur gjorde ni med…
När ska…
Möjligen är det juristen i henne som visar sig då. Tisdag till torsdag är fasta dagar i Stockholm med mycket riksdagsarbete. Måndag, som den här dagen, och fredag är lite friare för att kunna resa ut i landet.
– Jag skulle säga att jag sällan är hemma före 21.00, berättar hon.
Och 06.00 nästa dag ringer klockan igen.

– Söndagar brukar det bli en del jobb eller resa för att vara på plats någonstans måndag morgon. Lördagar försöker jag hålla heliga. Hur det går? Nja, det funkar sådär, men jag har lovat min man Uffe att ha fem helt lediga dagar i månaden. Jag missar tyvärr många släktmiddagar och träffar med vänner, men jag tänker att jag gör detta en period i livet, inte forever. Och folk omkring mig stöttar upp fantastiskt…
Hon sneglar ner på ett sms som precis kommer.
-…som nu när min baba och daya skriver att de har ställt mat i min kyl.

Även om hon i högsta grad är mitt i karriären tittar hon både framåt och bakåt.
– Jag hade en massa ströjobb tidigt. Plockade jordgubbar, satt i kiosk och sådant. Senare arbetade jag i Stockholms stadsmission och med barnfattigdomsfrågor på Rädda Barnen. Just nu är jag politiker, men tänker absolut att jag ska göra andra saker senare. Vad? Jag pluggade på juristprogrammet för att bli domare, så när jag kom in i riksdagen fick jag byta plan. Nu inser jag däremot att jag aldrig kan bli domare eftersom jag skulle anses vara partisk.
Hon skrattar till:
– Så det får bli något annat.

Men först ska du väl bli statsråd? Kulturminister, kanske?
– Stopp, stopp. Jag tänker inte så. Ju äldre jag blir, desto mer säger jag till mig själv: Ta det lugnt! Det handlar inte om att jaga en titel. Som statsråd ansvarar man för nationens portfölj. Då måste man vara väl förberedd, veta hur man åstadkommer förändring, och veta vilka verktyg man har för att förändra. Frågan är mycket större än en titel.
– Politik är allvarligt. Det handlar om samhället och människors liv. Tar man inte titeln på allvar och bara blir någon med en snygg kavaj på filmpremiärer så missbrukar man ämbetet. En minister och en regering har makt att bestämma i vilken riktning samhället ska gå. Politik har alltid varit viktigt, men är nu viktigare igen eftersom…
Hon letar orden någon sekund:
– …vi har en allvarlig ojämlikhetsutveckling och stora skillnader i samhället. För inte så länge sedan var det arbetare och kvinnor som var andra klassens medborgare i Sverige. Man sade att arbetarna bara super, att kvinnor är odugliga och både arbetarna och kvinnorna saknade språk och kunskaper för att få leda och fatta beslut.
Hon suckar djupt.
– Vi är på väg dit igen, men nu med de nya svenskarna. Om de fattigaste i vårt samhälle i dag har invandrarbakgrund kommer utpekandet av den gruppen att vara konstant och bli samhällsfarlig. Vi måste därför alla tänka på vår retorik, men det kommer inte att räcka. Vi måste förändra de materiella villkor människor lever under. De som inte har språket svenska måste få hjälp att få det – men också krav på sig att lära sig språket.

Hon ser folkbildningen som en del av lösningen.
– I dag skärs det ner drastiskt på kultur och folkbildning. I Sverige har det varit viktigt att alla får tillgång till kultur, inte bara en viss grupp i samhället. Det skedde genom att sänka trösklarna på den etablerade kulturen, och framväxten av folkkultur genom folkrörelserna. Folkets hus, folkparker, folkhögskolor, studieförbund, Riksteatern, Riksutställningar…
Hon pekar på att detta gör Sverige unikt.
– De största nationalskatterna åker på turné, och du kan se utställningarna på ett lokalt museum i Jämtland eller Blekinge. Du kan hos ABF, Vuxenskolan eller något annat studieförbund sitta mitt emot din favoritförfattare, en känd politiker eller en av världens största filmskapare och lyssna och ställa frågor. Det är inte många länder i världen som erbjuder denna närhet.
Hon menar att neddragningarna på både kultur och folkbildning begränsar antalet mötesplatser där inte minst barn och unga får möjlighet att utveckla sitt språk och sin analysförmåga.
– Då begränsar man den frihet jag tror på. Ibland håller man med den man lyssnar på, ibland inte. Man kan gilla eller inte gilla ett konstverk eller en konsert. Men det är samtalen och diskussionerna som symboliserar den yttrandefrihet som demokratin står på.

När besöket går mot sitt slut tar Lawen Redar upp något Shergo Xano sade som förklaring till sitt stora engagemang i Andersberg. ”När jag kom till Sverige trodde jag att jag skulle flytta tillbaka igen. Nu inser jag att mina barn och barnbarn kommer att bo här. Vi blir kvar här. Då måste man kämpa!”
Lawen Redar säger:
– Väldigt klokt. I början tror många att freden ska komma snart och att man ska återvandra till hemlandet. Men sällan är det så. Människor återvandrar inte från ett demokratiskt samhälle. Man blir kvar. Integrationen måste därför bygga på att man kommer i kapp, språkligt, kulturellt och materiellt. Att man över tid blir en del av en ny samhällsgemenskap.
Hon skyndar sedan för att hinna vara med på ett lokalt medlemsmöte innan hon tar tåget hem.
Vad baba och daya, pappa och mamma, hade ställt i kylen?
Den kryddiga risrätten biryani.