I ABF:s lokaler i Kramfors samlas deltagare med olika erfarenheter av måleri. Några har målat länge, andra är nybörjare. Gemensamt är viljan att utvecklas och prova nytt. För Lena Wallin handlar akvarellcirkeln inte om prestation, utan om att skapa ett sammanhang där människor vågar utforska sitt eget bildspråk.
Ett intresse som följt med genom livet
Hemvändaren Lena Wallin flyttade hem igen efter ett antal år på annat håll. Till vardags jobbar hon som lärare i matematik och svenska men har under åren utbildat sig inom bland annat grafisk design och illustration. Men måleriet har funnits med hela tiden.
– Jag har målat under mer eller mindre hela livet, berättar hon.
När hon flyttade tillbaka till Kramfors märkte hon att många i hennes omgivning ville måla mer, men inte riktigt visste hur de skulle komma vidare.
– Många var intresserade men kände att de fastnade eller behövde hjälp för att utvecklas. Då började jag fundera på att starta en kurs. Det blev början på de akvarellcirklar som idag samlas i ABF:s lokaler i Företagarnas hus.
Att utvecklas tillsammans
Kurserna utgår från deltagarnas egna önskemål. Vissa vill lära sig måla landskap, andra vill utveckla porträtt, hus, norrsken eller mer berättande motiv. Lena planerar övningar utifrån gruppens intressen och visar sedan steg för steg hur teknikerna kan användas.
– Jag frågar vad deltagarna vill lära sig och bygger kursen utifrån det.
Ett exempel är negativt måleri, där bilden byggs upp lager för lager genom att vissa ytor lämnas omålade.
– Det är en teknik som kan vara lite krävande, men den ger väldigt spännande resultat.
När alla lär av varandra
Även om Lena är cirkelledare beskriver hon inte sig själv som den enda läraren i rummet.
– Deltagarna kommer ofta med idéer och önskemål som gör att jag själv får prova nya saker. Jag utvecklas också genom kurserna.
Just erfarenhetsutbytet är något hon återkommer till flera gånger.
– För mig handlar folkbildning mycket om att vi lär av varandra. Det är lika mycket ett lärande för mig som för deltagarna.
Utan krav på prestation
I grupperna finns deltagare från gymnasieåldern upp till omkring sjuttio år. De flesta är mellan fyrtio och sjuttio och kommer från många olika bakgrunder. En del har tidigare arbetat med akryl, oljemålning eller keramik, medan andra målat hemma på egen hand. Gemensamt är att ingen förväntas prestera.
– Vi pratar mycket om att det inte handlar om prestation utan om att det ska vara roligt att måla och att prova olika tekniker, färger och material.
Hon hoppas att deltagarna ska känna att de får utvecklas i sin egen takt.
– Det ska vara kravlöst och inspirerande.
När modet växer
I våras såg Lena ett tydligt exempel på vad studiecirkeln kan leda till. Som engagerad i Kramfors Konstförening var hon med och arrangerade en utställning. Tre deltagare från akvarellcirklarna valde då att ställa ut sina egna verk.
– Det krävs mod att visa upp det man skapar. Det har aldrig varit målet med kursen, men det var väldigt roligt att se att de vågade ta det steget.
För Lena blev det ett kvitto på att cirklarna ger mer än bara nya tekniska färdigheter.
Om möjligheten försvann
Lena funderar ibland på vad som skulle hända om verksamheten inte längre fanns.
– Jag tycker att det vore katastrofalt om den offentliga finansieringen försvann, säger hon.
Hon lyfter att studiecirklar idag är ekonomiskt tillgängliga för många människor.
– Om verksamheten skulle drivas helt privat tror jag att det skulle bli betydligt svårare för fler att delta. Det handlar inte bara om måleri, menar hon.
– Folkbildningen fyller en viktig demokratisk funktion.
Det fortsätter i höst
Efter sommaren fortsätter både nybörjargruppen och fortsättningsgruppen.
– Tanken är att verksamheten ska komma igång igen i början av september.
Längre fram finns också idéer om nya cirklar.
– Det skulle vara roligt att kanske starta kurser i teckning och skiss också.
För Lena handlar det om samma sak som från början: Att ge människor inspiration att prova något nytt, utvecklas tillsammans med andra – och ibland kanske våga visa upp det de skapat.
