Eva Dahlgren fick en fråga om att sjunga i samband med att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson skulle tala i Almedalen. Dahlgren sa tack men nej tack.
– Musiken är min konst. Den vill jag inte blanda ihop med politik, inte blanda in i Socialdemokraterna. Nu vet jag inte om folk kan skilja på konst och person, men för mig är det en viktig skillnad, berättar hon när Fönstret intervjuar i en fotostudio på Kvarnholmen i Nacka.
Men skam den som ger sig. Socialdemokraterna kom med en ny fråga någon månad senare: Skulle Eva Dahlgren kunna tänka sig att låta bli att sjunga och bara prata i samband med att Magdalena Andersson skulle hålla sitt valvinnartal på Mosebacketerrassen på Söder i Stockholm? Eva Dahlgren behövde inte fundera länge. Hon sa inte ”vad vill ni att jag ska prata om?” utan bara ja tack.
– Det var helt outtalat att jag fick prata om vad jag ville. Och det var väl det, att jag kände deras förtroende, som gjorde att jag tackade ja, säger hon.
Ingen bad henne att skicka in och få sitt manus godkänt av partiapparaten.
– Att få en möjlighet att i en mikrofon säga vad jag vill, nej, det hade varit förmätet att tacka nej till det.
Dessutom ingick det att hon skulle presentera nästa talare på scenen som var, just det, Magdalena Andersson.
– Bakom kulisserna stötte jag ihop med Magdalena och sa ”vad modig du är som låter mig hålla tal utan att veta vad jag ska säga”. Hon kontrade med ett ”vad modig du är som gör det”.
Så Eva Dahlgren kliver upp på scenen på Mosebacketerrassen och inleder med att säga: ”Sedan 1978 har jag varit i musikens tjänst. Jag har turnerat och rest från norr till söder, från öster till väster, om och om igen och sjungit mina sånger. Jag har bott på alla hotell i hela Sverige så man kan verkligen säga att jag har legat runt…”
Vi spolar tillbaka till 1978-79. Eva Dahlgren har hoppat av gymnasiet i Nynäshamn efter årskurs två för att satsa på sin musik. Mamma och pappa Dahlgren noterar det, kanske lite förvånat, men uppmuntrar henne med att ”det blir nog bra med det där”. Möjligen vet de att det är otaktiskt att säga till en tonåring vad den ska göra. Och det blev ju bra med det där.
I februari 1979 sitter hon därför som artonåring i kruspermanent på en pall i alla Sveriges vardagsrum och sjunger sitt bidrag i Melodifestivalen. En egenkomponerad låt som heter Om jag skriver en sång. Efter generalrepetitionen säger tv-producenten att hon ser sur ut, hon borde le och se lite gladare ut. Möjligen vet han inte, tvärt emot hennes föräldrar, att det är otaktiskt att säga till en tonåring vad den ska göra.
My Emilsson, som sminkar Eva Dahlgren medan vi intervjuar, stannar upp med kajalpennan i attackläge och konstaterar att ”men så kan man ju inte säga, det vet väl alla att en tonåring gör precis tvärtom då”. Eva Dahlgren skrattar och säger:
– Det var exakt det som hände. Det var ju en seriös protestlåt, jag ville se seriös ut, och efter den uppmaningen såg jag förstås tvärtom jättejätteseriös ut.
Eller jättejättesur om man så vill.
Hon blir hur som helst trea efter Ted Gärdestad (Satellit) och Tomas Ledin (Det ligger i luften), men slår rutinerade rävar som Magnus Uggla, Ola Håkansson och Py Bäckman. Juryn i Göteborg och Örebro ger henne sina tolvpoängare, men det blir bara en tvåa från Luleå. Det är hennes stora genombrott och nära femtio år senare kallas hon både ikon och en av svenskt musiklivs stora giganter – och håller alltså tal när den alla opinionsmätningar spår som Sveriges nästa statsminister håller sitt valvinnartal.
Även om Eva Dahlgren inte sjunger politiska sånger är hela hon, hela hennes förhållningssätt till livet, på något sätt politik. Hon sjöng så att hela Sverige grät på den mördade utrikesministern Anna Lindhs minneshögtid. Hon lämnade USA, där hon bodde i New York, när Donald Trump blev president. Hon demonstrerar utanför Rysslands ambassad mot kriget i Ukraina. Hon tar upp barnens situation i Gaza, stöder Läkare utan gränser och pratar ofta om miljöfrågor.
Och hon anses inte minst, tillsammans med sin fru Efva Attling, vara det par som kanske har betytt mest för hbtqi-rörelsen i Sverige. En liten anekdot som delvis bekräftar det är att en tid innan Eva och Efva registrerade partnerskap 1996, så gjorde jag en stor intervju med Eva Dahlgren för Expressen.
När jag nu berättar det för henne minns hon, förstås, inte den intervjun bland alla andra. Själv minns jag att vi åt lunch på en restaurang som hon valt men inte vad hon pratade om – men däremot att jag av en äldre redaktör fick som medskick när jag skulle åka till intervjun: ”Få henne att erkänna att hon är lesbisk!” Lite som att det var ett brott. Nu skakar hon på huvudet och säger:
– Ja, jävlar…
Hon suckar och säger igen.
– Ja, jävlar. Sa han så? Ja, även om det är mörkare tider har det väl blivit bättre trots allt, det måste man väl säga.
Att Eva Dahlgren och Efva Attling och deras registrerade partnerskap och senare giftermål bidragit ifrågasätter nog få. Och apropå Efva Attling. Den vi träffar i fotostudion i Nacka är Eva Attling. Nej, inte Efva Attling. Det här är Eva Attling utan f och inte Efva med f. Frun och formgivaren Efva Attling med f är nämligen hemma och funderar på nya smyckeskreationer. Förvirrat? Vänta bara.
Eva Dahlgren berättar:
– När vi reste mycket när barnen var små la jag till namnet Attling också. Jag ville ha en mer laglig förankring i familjen om det skulle hände något.
På scenen är hon därför Eva Dahlgren. Men i passet är hon Eva Dahlgren Attling. Det kan bli lite förvirrande i kontakter med vården eller på Apoteket där man inte får ha dubbelnamn. Då blir hon Eva Attling men framför läkaren eller apotekaren står ju Eva Dahlgren.
– De tittar ner, tittar upp och får liksom inte ihop det. Det blir lite trassligt ibland men ganska roligt. Jag tänker ju privat aldrig på mig själv som Eva Attling, haha. Men nyligen var det en helt ny men jättegullig variant. Jag var till en läkare som inte visste vem någon av oss var. Han tittade snabbt ner i min journal och kontrollerade med mig, ”jaha, är det Eva Allting…”. Vilket blev lite fel – men bättre än Eva Ingenting.
Tillbaka till hennes tal.
– Det finns så många frågor som är stora och viktiga, inte minst i dag. Men jag kände att på den där scenen måste jag välja något som jag i alla fall har god insikt i så det blev kulturpolitik. Jag tror faktiskt inte att de hade förväntat sig det, säger hon.
– Jag har ju levt i kulturlivet hela mitt vuxna liv och sett hur den hamnar i bakvattnet, att få pratar om vikten av den, att många inte förstår den. Vi har haft kulturminister på kulturminister, från olika politiska håll, och jag tycker att det är få som verkligen förstår vad kultur är för något.
Man tittar lite frågande och hon fortsätter:
– Kultur är lika mycket en människa som ben, kött och blod. Kulturen är vårt varande, vem vi är.
Hon berättar om Gunnar Bjursell, en professor på Karolinska institutet som forskar om kulturellt engagemang och dess påverkan på hjärnan.
– På Karolinska har de något de kallar för ”den kulturella hjärnan”, där de konkret kan se vad som händer i olika delar av hjärnan när man utsätts för musik, dans, bild och så vidare. De kan mäta och därmed se att det inte är något flummigt vad kulturen gör med oss utan något högst mätbart och påtagligt, säger hon.
– Själv drabbades jag av musik när jag var sex år och fick en singel med The Beatles, Strawberry Fields forever. Den fick mig att förstå att musik var så mycket mer än bara en låt och ljud, att musiken kunde förflytta mig. Och det gäller förstås fortfarande. På några sekunder kan en stark låt eller en annan kulturupplevelse förflytta oss i tid och rum. Och det kan fantastiskt nog mätas med Bjursells maskiner på Karolinska!
Talet på Södermalm möttes av applåder när hon slog fast:
”Med konstens språk kan vi tala över alla gränser. Konstens språk är magiskt. Men det är inte magi. För forskarna vet numera när de tittar in i våra hjärnor att det är så vi är vi människor. Vi är kultur. Vi är konst. Lika mycket som vi är ben, kött och blod. Min del av kulturen kallas underhållningsbranschen. Vi underhåller själens ryggrad så att du ska kunna gå upprätt. Vi är som kirurger, vi skär oss in i ditt innersta och lagar din själ.”
Hon förklarar:
– Jag brukar tänka att det finns en verklighet här ute och en här inne.
Hon knackar på skallen under det blekta håret.
– Här inne är jag min egen människa. Hela mitt liv finns i mitt huvud. Jag tänker mig att jag är en ballong, jag är inuti den, och på väggarna i ballongen sitter bilder från hela mitt liv. Jag kan sträcka mig efter dem bilderna, minnena. Några kan vara täckta av varandra, då får jag leta lite. Men alla är nästan lika lätta att nå. Barndomsminnen och ungdomsminnen är lika nära som gårdagen.
Men för att Eva och själens andra kirurger ska kunna laga oss andras stukade själar behövs platser för kultur där de först kan utbildas och sedan arbeta.
– I dag hotas och stänger folkhögskolor, studieförbund, replokaler, folkparker, gallerier, museer. Hela folkbildningen hotas och det har gått fort de senaste åren. Fotostudior som den vi är i nu försvinner en efter en. Dramaten tvingades bort från scenen på Elverket på Östermalm, där det har varit fantastiska föreställningar, för att hyran är för hög. Medelhavsmuseet, och andra museer, har inte råd att vara kvar. Och då går Statens fastighetsverk ändå i vinst med 800-900 miljoner kronor varje år. Delar av de pengarna skulle kunna rädda massor av kultur om man omfördelar. Där folk rör sig i en stad ska kulturella mötesplatser finnas och vara lättillgängliga.
Själv fick hon sina första replokaler genom ABF i Nynäshamn.
– Om man var minst fem kunde man bilda band och få en plats att repa på. Det var helt avgörande för mig. Helt avgörande! Och det finns ju hur många exempel som helst på artister som blivit framgångsrika som börjat inom folkbildningen, och ännu fler där musiken kanske inte blev yrket men något deras själar mår bra av. I dag har unga det mycket svårare att hitta den typen av platser. Eller ta Folkuniversitetet som ett annat exempel. När min fru Efva tog upp silversmide efter många år gick hon en kurs på Folkuniversitetet och det gav ju henne ett helt nytt yrkesliv.
Med många, många anställda bör tilläggas.
– Och jag har själv gått en kurs i skulptur på Folkuniversitetet.
Vad det blir av den kursen återstår att se. Hon har rätt fullt upp med musiken. I somras släpptes hennes sextonde studioalbum, Revalution club, som fick strålande kritik. Dagens Nyheter skrev:
”Uppvuxen som ’barn till barn efter det stora kriget’ har hon de senaste decennierna tvingats se ondskan bubbla upp på nytt. ’Vi trodde det var klart/vi slappnade av/vi trodde vi var födda att bara leva’ sjunger hon och konstaterar att välfärdsbygget mest blivit en ständigt pågående renovering, med rotavdrag, som aldrig får chansen att sätta sig.”
Under hösten ger hon sig ut på en Skandinavienturné med uppåt trettio spelningar på platser som Helsingfors, Karlstad, Umeå, Trollhättan, Stockholm, Göteborg, Gävle, Köpenhamn, Lund…
– Albumet var fantastiskt att göra. Nu blir det jätteroligt med turné. Två härliga månader men med paus för höstlovet. Varför? Jo, eftersom många i mitt band och crew har skolbarn bestämmer jag att de måste få vara hemma på lovet. Jag kan mitt Sverige, mitt Skandinavien, men det tråkiga är att på en turné hinner jag nästan inte uppleva någonting av städerna vi besöker.
– På plats i en stad är det fullt upp. Det är soundcheck och hela min tid går åt till att förbereda mig för kvällens konsert. Men jag älskar att sitta i turnébussen och titta ut genom fönstret. Ah, vilket fint hus! Vilken vacker bro! Vilket fantastiskt land! Eller ta en fotbollsplan i november…
Inte för att hon har spelat fotboll ”mer än i plugget där jag alltid fick vara målvakt för att jag var lång” men ljuset på en fotbollsplan som väntar in våren föder många känslor hos henne och tar plats i den där ballongen.
Hennes turnéer börjar alltid i Finland (!).
– I början av karriären fick jag få spelningar i Sverige men av någon anledning många i Finland. Därför turnerade jag mycket där och sedan dess låter jag alltid Finland börja, nu i Åbo, förklarar hon.
Som ett litet tack, kanske.
Två låtar finns med på a l l a konserter. Ängeln i rummet och Vem tänder stjärnorna.
– Om jag tröttnar på dem? Nej, och på en turné spelar jag för publiken, inte för mig själv. Jag får faktiskt ofta höra från människor som invandrat till Sverige att de lärde sig svenska genom just de två låtarna. Det är stort och fint. Som låtskrivare och popstjärna känner man sig ofta, i alla fall jag, inte så nyttig när man egentligen skulle vilja vara Läkare utan gränser.
Efter ny skiva och nu turné kan man tänka att Eva Dahlgren, pensionär om hon skulle vilja, kanske tänker sig lugn och ro efter den för att…
– …nej, nej, nej. Jag har fortfarande en stor nyfikenhet. Jag är liksom redan vid skogsbrynet och undrar vad det är för låt som ligger och väntar där borta. Jag vet att ett tag efter turnén kommer jag att dra mig mot studion igen. Där ligger mina grejor och liksom ropar ”hej Eva, är du tillbaka nu” och då börjar jag jobba. Jag älskar verkligen att gå till studion på morgonen efter frukost och inte veta vad som kommer att hända.
– Det jag vet är att jag kommer att tycka att det är lite trögt och jobbigt i början, för då letar jag och mycket blir fult. Jag kommer att promenera Tantolunden upp och ner och fram och tillbaka. Jag kommer att nynna och tänka. Jag skriver inte ner saker under promenaderna. Är det tillräckligt bra kommer jag ihåg det. Tror jag. Och plötsligt dyker det upp något som sticker ut, det brukar inträffa efter två på eftermiddagen, det är av någon anledning min bästa tid.
Hon och Efva Attling har ett favorituttryck, lånat av Clint Eastwood, 96 år: Don’t let the old man in. Clint Eastwood förklarade den livsfilosofin med att man ska vakna, fortsätta vara produktiv och vägra låta den fysiska eller psykiska nedgången ta över.
-Vi tycker att den är så jävla bra. Den ska man leva efter. Om man kan, förstås.
Om Magdalena Andersson blir statsminister och ringer och frågar om Eva Dahlgren vill bli kulturminister…
– …då skulle jag tacka nej. Det kräver kvalifikationer som jag inte har. Det kanske är det som är problemet, att man tror att en kulturmänniska är bra på kulturpolitik.
Men om frågan skulle komma om att bli sakkunnig i kulturdepartementet…
– …då skulle jag kanske tacka ja i någon form. De får alltid ringa och fråga mig om de vill få en del goda råd.
Hur Eva Dahlgren slutade sitt tal på Söder?
”Ett samhälle överlever inte utan sina kulturarbetare. Ni överlever inte utan mig. Jag är er ryggrad.”
