FÖNSTRET: Personligt möte med Tarik Saleh

En journalist sätter sig i soffan hemma hos en hyllad filmregissör på Södermalm i Stockholm. De säger något om den fantastiska utsikten där han bor med fru och två döttrar. Regissören hämtar två glas vatten.

Om det här skulle vara första scenen i en film …
– … så skulle det krävas ett spänningsmoment. Inte falsk dramatik av typen att du skulle komma från egyptiska underrättelsetjänsten med en bomb i väskan, säger Tarik Saleh.
Det är alltså hos honom vi är.

Tarik Salehs film Boy from heaven var en av femton filmer som klarade första gallringen och shortlistades till en Oscar. Han har fått guldbaggar i Sverige och prestigepris i Cannes. Nu tittar han upp i taket och funderar några sekunder innan han fortsätter:
– Jag skulle nog bygga scenen på att regissören har något att dölja, något som precis har hänt. Regissören skulle få svara motvilligt så att tittaren ska ana en konflikt.

Nu är det inte första scenen i en film utan första minuterna av en intervju. En konflikt skulle i och för sig kunna ligga och pyra eftersom Tarik Saleh där i soffan med utsikten konstaterar att den här intervjun görs när han är mitt i en privat skrivarperiod då han egentligen inte ger några intervjuer alls.
Ändå sitter vi där. Han förklarar:

– Det beror faktisk bara på en sak. ABF. För mig är ABF något viktigt, inte bara som en politisk idé, jag har en personlig relation till ABF som förändrade mitt liv.

Man frågar förstås ”hur då?” Och svaret kommer. Så småningom. Att intervjua Tarik Saleh är nämligen lite som att se hans filmer. När man minst anar det överraskar ett stickspår. En fråga får ofta en lång omväg fram till svaret.

Här börjar omvägen i barndomen så soffan med utsikten blir för en stund terapisoffa.
– Min uppväxt var väldigt kaotisk. Mamma är svensk, pappa kommer från Egypten. Jag bodde med mamma tills jag var sexton år men hade kontakt med pappa. Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt. Utom kreativitet. Mamma och pappa var präglade av en hippieattityd, regler gäller liksom inte dem. De var, eller rättare sagt är, extremt konsekventa i att vara egensinniga.

Känslan var att han flyttade hela barndomen.
– Vi bodde andrahand. Innan nian hade jag bytt skola fem gånger. Jag har lovat att aldrig utsätta mina barn för det. Jag hittade en sorglig gammal önskelista som jag skrev. På förstaplats står det ”en lägenhet” och på andraplats ”en cykel”. Ett barn i ett av världens rikaste länder ska inte behöva önska sig en fast bostad.

Han skrattar högt åt minnet att han som sjuåring gick i demonstrationståg och skanderade ”shahen av Iran är en rutten banan”.
– 1970-talet var en väldigt idealistisk tid med starka värderingar. Det fanns en sorts idé om rättvisa, men jag minns också en enorm rädsla för kärnkraft. Jag var åtta år när kärnkraftsomröstningen var. Jag trodde verkligen att vi skulle hamna i ett kärnvapenkrig eller i en stor kärnkraftsolycka där vi skulle äta jodtabletter och gömma oss …
Han funderar en stund.
– Det finns en psykologisk övning där frågan är om man skulle vilja ha någon annans uppväxt eller någon annans föräldrar. Jag känner en del som skulle svara ja på den frågan. Då vet man att deras uppväxt, i en dålig lägenhet eller i en stor fin villa, var jävligt tuff. Men jag själv skulle inte svara ja på den frågan. Min uppväxt var ett spännande kaos. Fast det kunde gått åt helvete.

Han väger orden och sammanfattar:
– Mitt inre liv, min fantasi och min associationsförmåga är väldokumenterad vid det här laget. Den har lett till stora internationella framgångar men, tro mig, det kunde lika gärna ha lett till psykisk ohälsa.
-Att förvandla trauman till kreativitet är inget man kan rekommendera. Man kan inte ge rådet ”utsätt barnen för total ovisshet så får ni fram en regissör som vinner pris i Cannes”. Det är ett högriskspel, men jag landade på fötterna.

Man tänker precis påminna om frågan om hans personliga ABF-koppling när svaret kringelikrokar sig vidare.

Tarik Salehs pappa är konstnär och hans kompisar var kulturelit som tecknaren Jan Lööf, komikern och författaren Hans Alfredson, konstnären Carl Johan de Geer, fotografen Lennart Nilsson …
– Det var självklart inspirerande att träffa dem. Själv målade jag graffiti hela skoltiden. Jag drömde om att gå Konstfack, Konsthögskolan, Beckmans eller Berghs. Konstfack och Konsthögskolan kom jag inte in på och Beckmans och Berghs kostade pengar så det var uteslutet.

Målet var att jobba med grafisk formgivning.
– Jag hittade en kurs i layoutprogrammet Quarkxpress på ABF. Jag glömmer aldrig lektionerna i ABF-lokalen på Sveavägen i Stockholm och hur jag efter kursen kontaktade mina favoritformgivare för att fråga om råd för att ta sig vidare.

Sagt och gjort.
– Jag drog till Alexandria i Egypten och gick en konstskola ett år och startade en tidning där med några kompisar. Utan ABF hade jag inte kunnat göra det. Fortfarande när en ny kurskatalog från ABF kommer bläddrar jag i den och fantiserar om kurser jag skulle vilja gå. För mig är folkbildningstanken bland det finaste vi har. Det finns en plats för alla, den ger en andra chans, den ger möjlighet att bli klokare och våga drömma.

Vad han är sugen på just nu?
– Trummor skulle vara kul!

Sedan tjugo år har han en stående halvdag som föreläsare på Berghs.
– Då berättar jag alltid den här historien och det paradoxala i att jag, som står där och pratar, lärde mig jobbet på ABF och inte på Berghs.

Och där landar till slut svaret på frågan om varför han sa ja till intervjun i Fönstret trots att han inte gör några intervjuer nu ”eftersom den film jag ska sälja i intervjuer, Eagles of the republic, så att säga redan är såld”.

– ABF är något jag tror på, ABF förändrade mitt liv, ABF står därför över min agenda.

Karriären tog fart när han fick jobb på Sveriges Television som grafisk formgivare, blev programledare för samhällsmagasinet Elbyl i slutet av 1990-talet och var involverad i en rad program och serier.

Han blev känd för en större publik, tyckte till, intervjuades och började göra egna filmer. Det finns en historia om när han gjorde den, förstås, prisbelönta animerade filmen Metropia år 2009. Han hade kört fast lite i skrivandet och fick frågan av producenten hur de skulle kunna lösa det. Tarik hade en idé om att författaren Stig Larsson var den bästa skribenten – som han dessutom gärna skulle ta hjälp av. Tänk om de skulle våga fråga …

Stig Larsson sa ja. De två möttes. Tarik var förkyld och hade med en flaska av den receptbelagda hostmedicinen Cocillana. Stig Larsson ville smaka, svepte ett halvt glas och kom på den briljanta idén att ”vi måste åka till Madrid och bo på Reina Victoria, där finns en bra känsla om vi ska skriva”.

Vi lämnar terapisoffan med utsikt och går mot hans bil, som skulle kunna ha rollen som stökig bil i en film om småbarnsföräldrar, för att åka till fotograf Anna-Lena Ahlströms studio. Två killar, påverkade av någon substans, kommer emot oss. Den ena känner igen Tarik från medierna, gratulerar till alla framgångar och vill ta en selfie. Tarik håller om honom och ler in i kameran. Den andra frågar vem han är.

Killarna drar vidare. Tarik berättar att det händer ganska ofta att folk kommer fram och vill prata, ta en bild eller få en autograf. Han säger att i princip alla är trevliga.
– Roligast är nästan när det kommer en överklassgubbe på Östermalm och vill tacka. Då kan jag känna att, yes, han har lite oväntat tagit till sig min film.

Donald Trump i USA har den här morgonen gjort något nytt utspel som får världen att skaka. Vladimir Putin i Ryssland har sagt något som håller Europa på tårna. Tarik Saleh suckar lätt.
– Världen styrs just nu av gubbar som är tjugo år äldre än vad jag är. De försöker desperat att vrida tillbaka klockan men det har ju historiskt aldrig gått. Vi kommer ofrånkomligt att hamna i framtiden. Den goda nyheten med det är att de här gubbarna kommer att dö. Tror man på Gud så kommer de att hamna i helvetet och tror man inte på Gud så kommer de att ruttna i jorden.

Han låter det sjunka in och slår fast.
– De som nu är barn kommer att växa upp och ha helt andra idéer om möjligheterna i världen. Utvecklingen går så snabbt. Skiftet från industrialism till nätverkssamhälle är så grundläggande för människan att våra hjärnor förändras biologiskt. Jag märker hur mina barn, sju och tio år, redan ser på världen på ett helt annat sätt.

– Ta bara rörlig bild, det jag sysslar med och har lärt mig i vuxen ålder. Barnen har kunnat filma från de var två år gamla och har ett helt annat sätt att se på rörligt material. Eller ta konceptet ”privat”. För min generation var privat allt utom det man valde att göra offentligt. För mina barn är privat en setting, allt annat är så att säga in public, allt annat sker på en scen. Samma sak med konceptet ”vän”.

När han var i sina barns ålder hade han några få vänner. De på gården där han bodde, en kusin kanske, någon han lärt känna på förskolan …
– I dag har en av mina döttrar två av sina närmaste vänner i Malaysia. De har aldrig träffats, men hon pratar med dem varje dag och de delar kärleken till popstjärnan Sabrina Carpenter och plattformen Roblox. Och när jag säger pratar menar jag att de verkligen pratar i telefon, inte bara chattar. Det är häftigt och sådant kommer såklart att få betydelse för framtiden.

Kairotrilogin – filmerna The Nile Hilton incident, Boy from heaven, Eagles of the republic – har det regnat priser över. Han har gjort serier och filmer i USA och har sin kanske mest trogna publik i Frankrike.
Tarik Saleh är, kort sagt, internationell.
– Jag reser mycket i världen och ser därför att vi i Sverige lever i ett otroligt land med otroliga möjligheter. Och att Europa är en fantastisk kontinent med fyra, fem civilisationer under bältet. Titta på museerna, konsten, kulturen, alla fantastiska huvudstäder. Ändå pratar vi så mycket om USA, men they could only dream of what we have.

Han kastar ofta in engelska uttryck när han pratar.
– Man pratar om ”the American dream” där vem som helst kan lyckas. Men det är ju en historia, en saga, som man berättar för att skapa inspiration. Ofta om immigranter, ibland svenskar, som kom dit utan någonting men lyckades. Den drömmen är verklighet här hos oss i Sverige. Man kan komma från ingenstans och gå hela vägen. Jag är själv ett bevis på den drömmen. En kille som knappt gått ut med fullständiga gymnasiebetyg, hade tvåa i svenska men har vunnit pris för bästa manus i Cannes.

Han understryker det fina i att det finns ett system som gör det möjligt. Han hyllar avgiftsfri utbildning generellt – ”även om jag önskar att jag själv hade pluggat mer på gymnasiet och sedan läst på universitet” – och kommer tillbaka till hur folkbildning och folkhögskolor kan ge människor en andra chans.
– Det var möjligt tack vare det Sverige som jag föddes i. Det är sorgligt att de politiker som tagit över arvet att bygga det samhället nu står helt utan ord när ett litet gäng före detta nazister vill montera ned det samhället. Varför de vill montera ned? Jo, för att de egentligen hatar Sverige. Jag och Jimmie Åkesson är i ungefär samma ålder. Vi växte båda upp i ett Sverige präglat av solidaritet, jämställdhet, öppenhet, nyfikenhet, innovation …

Han sänker tempot och pratar sakta och tydligt.
– … så han och hans gäng drömmer om ett Sverige som de aldrig själva har upplevt. De tycker inte om den amerikanska drömmen när den faktiskt finns i verkligheten i Sverige. De är i stället fantasilösa och drivna av rädsla.

När Tarik Saleh pratar låter han som en politisk agitator från förr. Inte särskilt förvånande brinner det till lite extra när kulturen och kulturpolitiken kommer på tal.
– Politiken mår inte så bra. Sverige och Europa har, i någon mening, inte kunnat presentera en vision som människor blir inspirerade av. Nu får de som snackar skit om det vi har byggt upp prata ostört.
– Men kulturutövarna i Sverige är fortfarande starka, även om Jimmie och hans gäng gör sitt bästa för att förstöra det. Sverigedemokraterna är de enda som är intresserade av kulturen, men de är det för att ersätta den fantastiska vi har med någon sorts Ultima Thule-version.

Kulturminister Parisa Liljestrand, moderat, är den som kulturvärlden ofta skäller på. Inte minst efter hennes uppmärksammade invigningstal av Göteborgs filmfestival 2025. Talet möttes av buanden och i debatten efteråt kallades hon ”okunnig, föraktfull och livsfarlig”.
– På ett privat plan gillar jag Parisa Liljestrand och har träffat henne några gånger. Hon har sagt att hon älskar mina filmer och det har känts väldigt genuint. Hon har rötter i den delen av världen som filmerna utspelar sig i och förstår säkert dem. Men som kulturminister …

Han letar ord.
– … är hon en fullständig katastrof.
– Ett problem är att jag inte har sett Socialdemokraterna presentera någonting som gör att jag känner tilltro. Men det blir svårt att inte göra jobbet bättre än Parisa Liljestrand och den regering vi har nu. Målet är öppet. Bollen ligger på straffpunkten. Sparka in den nu! Sparka den inte åt andra hållet! In med resurser till kommunala musikskolan, folkbildning, folkhögskolor, kulturen.

– Det som skrämmer mig som kulturutövare är att, hallå, om politiker är så här dåliga på kultur, gäller det även de andra områdena också? Jag misstänker det. För Sverige är ett av världens rikaste länder med enorma naturresurser, stor intelligentia i landet, bra och fri utbildning och så vidare. Ändå har vi så hög arbetslöshet, så låg tillväxt, så mycket som går åt fel håll. Jag tror att politiken i Sverige behöver en ny generation med nya idéer, ny inspiration och ny vision.

Han kanske själv borde ge sig in i politiken?
– Nej, nej, nej. Den främsta anledningen är att mitt jobb är så roligt. Stig Larsson, författaren som på allvar lärde mig skriva, sa en gång att ”om folk visste hur kul det vi gör är så skulle det vara förbjudet”.
– Så, nej, det skulle vara frustrerande att byta det arbetslivet mot att sitta och diskutera med en snubbe från Sölvesborg som inte har sett världen, inte vet något om andra kulturer och religioner.

Han suckar.
– Du måste ta diskussionen, säger en del. Måste jag det? Det är inte min uppgift att utbilda en människa som inte vill lära sig, inte vill förstå.

Många politiker, från alla partier, hör av sig till Tarik och vill träffas över en lunch.
– Jag säger ofta ja. Det är intressant att höra hur diskussionerna går. Jag tycker mig däremot se att de flesta som jobbar med politik också ser politikens begränsningar. De begränsningarna finns däremot inte i konsten. Den är helt gränslös. Du kan förändra hur människor ser på världen genom ett enda konstverk.

Även om han inte tycker att han behöver ta diskussionen är det svårt att låta bli.
– Jag såg en debatt på tv mellan Moderaternas migrationsminister Johan Forssell och Miljöpartiets migrationstalesperson Annika Hirvonen. Johan Forssell ville utvisa människor som hade demonstrerat och stöttat Hamas. Jag sa till mig själv att, Tarik, stäng av debatten nu för den jävla skitstövlen Forssell väcker känslor som du inte vill gå och lägga dig med.

Men han kunde inte låta bli.
– Forssell var värre än vanligt. Han pratade nedlåtande mot henne. Hon höll fattningen och framförde bara argumenten, att vi bor i ett land och samma sak måste gälla för alla. Antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi inte det. Jag minns att jag tänkte, vad är det som gör att du Johan Forssell vill utvisa barn och att du står där i tv och försöker förminska någon? Jag tänkte skriva något jävligt elakt på sociala medier.

Men …
– Något kändes inte bra. Vad var det jag inte såg? Jag funderade och kom på det. Jag såg ju inte henne när hon står där och försvarar vår yttrandefrihet och vår demokrati medan han försöker förminska henne.
– Så i stället letade jag upp henne på Facebook och skrev vad bra hon var. Jag insåg att det är nyckeln. Ger man de korrupta skitstövlarna motstånd använder de det som bränsle. Fokusera i stället på dem som är bra, bygg upp dem, det är vägen framåt.

Nu, många månader efter den tv-debatten, konstaterar han:
– Senare kom det ju fram att Johan Forssells son har varit med i högerextrema kretsar. Då ville jag säga att, Johan, det är tufft att vara förälder ibland. Du kanske borde ha varit mer närvarande hemma i stället för att ge dig på andra föräldrar.

Och apropå att vara förälder. Efter fotograferingen, där man slås av hur lätt Tarik Saleh har att småprata med alla involverade, skyndar vi mot hans bil. Han kollar klockan och är lite sen. Barnen, frun och soffan med utsikt väntar. Plötsligt slänger han ur sig:
-Det skulle vara kul att leda en ABF-kurs i hur man gör en film, jag tänker kanske tre inspirationsträffar med tre teman; manusskrivande, hur man gör själva filmen, post production.

Han? Frivilligt? Världsregissören?
Man hinner tänka att han kanske skojar när han vänder sig till chefredaktör Eric Sundström:
-Vore inte det kul? Jag ska fundera på ett upplägg. Hör av dig om ett par veckor så kollar vi på datum. Det är ju ändå ABF.
Stay tuned.