Det sker några saker under resan i östra Tyskland som jag alltid kommer att minnas. Uppgiften om att guider i vissa koncentrationsläger inte vill ta emot skolklasser från östra Tyskland på grund av olämpligt beteende, som historiens mest välkända armrörelse. Organisationen som arbetar med demokratifrågor gentemot skolungdomar, som inte ville träffa ett svenskt kulturmagasin på grund av oro för finansieringen om AFD tar över. De erfarna public service-journalisterna som inte vill medverka i reportaget eftersom de inte är talespersoner för hela företaget, samtidigt som det uppenbara skälet stavas oro för nedskärningar och uppsägningar.
Fast allra starkast intryck gör Heinz-Josef, som säger att han nog kan förklara östra Tysklands utmaningar om jag har en timme över och arton euro på fickan. Samt unge Max, som har en stark vädjan.
Väster om Rostocks centrum ligger universitetets statsvetenskapliga institut, en blandning av röda tegelhus och byggarbetsplats. Från slutet av 1800-talet till 1992 var tegelbygget en militärförläggning, som nu kompletteras med en biblioteks- och seminariebyggnad. Dr. Jan Müllers tjänsterum är fullt av böcker och kartor och en utmärkt startpunkt för att få en bild av det politiska läget.
Dr. Müller beskriver två delstatsval där AFD kan bli största parti, men där partiet visar olika ansikten. I Mecklenburg-Vorpommern är programmet mer återhållsamt och AFD saknar en tydlig och populär frontfigur. I Sachsen-Anhalt förespråkar AFD mer tydligt en genomgripande förändring av samhället – och toppkandidaten Ulrich Siegmund är ung, medievänlig och ett fenomen i sociala medier.
Som den statsvetare han är understryker Dr. Müller själva regeringsbildandet.
– Det mest oroande är tidsfristen. Efter valet har parlamentet bara åtta veckor på sig att välja ministerpresident.
Två månader motsvarar ungefär vad det tog att bilda minoritetsregeringar i delstaterna Sachsen och Thüringen nyligen. Om ingen lösning uppnås kan en kandidat till slut väljas med enkel majoritet – och då öppnas en reell möjlighet för AFD att avgöra vem som styr.
På nationell nivå är den så kallade brandmuren mot AFD fortfarande någorlunda intakt: de etablerade partierna avvisar formella regeringssamarbeten. Men muren har fått sprickor. I januari 2025 drev kristdemokratiska CDU igenom ett migrationspolitiskt förslag i förbundsdagen med hjälp av AFD. I Europaparlamentet startade den svenske SD-ledamoten Charlie Weimers en chattgrupp i vilken tyska kristdemokrater och AFD förhandlade.
Dr. Müller ser samma förskjutning i lokalpolitiken, och berättar om ett exempel där AFD föreslog att asylsökande skulle tvingas arbeta. CDU återkom med ett bredare förslag som även omfattade personer med försörjningsstöd – och fick igenom det med AFD:s röster.
– Det är så lokalpolitiken förändras just nu. Inte genom AFD:s förslag, utan genom CDU-förslag som ligger mycket nära.
Dr. Müller har just besökt SPD:s regionala kongress. Den stora tillgången är ministerpresidenten Manuela Schwesig, som alltjämt har starka förtroendesiffror. Efter valet ser Dr. Müller en minoritetsregering med SPD och CDU, tolererad av vänsterpartiet Die Linke, som den troligaste utvägen. Men CDU fortsätter att avvisa samarbete med Die Linke med hänvisning till partiets historiska rötter i DDR:s kommunistiska maktparti. Dr. schelleeeeMüller menar att bilden är föråldrad.
– Die Linke är det parti som har förändrats mest på senare tid. Många unga har gått med och fört in frågor om mångfald, hbtqi-frågor och psykisk hälsa.
Partiernas medlemsbaser är samtidigt mycket små: SPD styr delstaten med färre än 3 000 medlemmar. Alla känner alla i delstatspolitiken som bara bevakas av ett knappt tiotal politiska reportrar numer.
– Kanske är den verkliga frågan vad som händer om ytterligare fem år, säger Dr. Müller.
Ett kvarter söder om Rostocks gamla stadskärna, mitt emot det populära gatuköket Pesto Peter, ligger DGB-huset. Här samlar den tyska motsvarigheten till LO en rad fackförbund under samma tak. Fabian Scheller är regional DGB-chef. Han bjuder på kaffe och godis från tyska S-kvinnor.
Läget för den gamla varvsstaden Rostock för tankarna till ambivalensen i Elvis Costellos låt Shipbuilding: Nu skapas åter industrijobb i regionen, men en stor del av beställningarna har militära ändamål. En annan paradox – baserad i extremhögerns kulturkrig – handlar om de goda förutsättningarna för havsbaserad vindkraft. I delstaten tillverkas både fundament och andra komponenter, men AFD vill stoppa vindkraften och satsa på kärnkraft och rysk gas.
– Vi säger till arbetarna: AFD vill stänga er fabrik och ta era jobb. Men de tror kanske inte på det, säger Fabian Scheller och beskriver stålrören som behövs – uppemot sextio meter långa och så vida att en buss kan köra igenom.
Han beskriver en region där minnet av 1990-talets massarbetslöshet och utflyttning fortfarande sitter djupt. Samtidigt väcker stigande priser på energi och bostäder en oro för att ännu en omställning ska sluta illa. På arbetsplatserna har extremhögern blivit synligare och mer högljudd. Facket och SPD försöker förklara komplicerade samband, medan AFD erbjuder enkla svar.
– När vi tar upp en ny fråga kommer vi med fyra sidor papper. Högern kommer med en stor bild och två meningar, säger han självkritiskt.
På en anslagstavla hänger en halsduk med texten You’ll never work alone. Fabian Scheller ger flera exempel på hur AFD:s politik skulle drabba delstatens arbetare: De motsätter sig kollektivavtalsenliga löner vid offentliga upphandlingar och den gröna omställning som kan skapa nya industrijobb. AFD-sympatisörer finns likväl brett bland medlemmarna, och högerkrafter har försökt få inflytande genom egna listor i valen till företagsråden. Ännu har försöken inte fått något större genomslag. På sikt oroar han sig för att ett parallellt nationalistiskt fack kan växa fram.
Under vårt samtal om hur AFD:s framgångar kan förklaras återkommer Fabian Scheller till känslan av att besluten fattas någon annanstans. Företagens huvudkontor finns i västra Tyskland eller Österrike, medan östra Tyskland får stå för produktionen.
– Människorna känner att de bara ska producera här, medan de stora besluten fattas långt borta, säger han.
Fabian Scheller avvisar föreställningen att AFD enbart är ett protestparti. Rasismen är inte ett bihang, utan en del av kärnan. Men han vägrar ge upp hoppet.
– Vi befinner oss inte mitt i Tredje riket. Vi har lagen på vår sida, vi har makt att förändra och möjlighet att organisera oss. Jag har tre barn, så jag måste vara hoppfull.
Om du vill veta mer om dagens högerextrema miljöer i östra Tyskland är det en god idé att lyssna till Oliver Kreuzfeld, chefredaktör för researchplattformen Endstation Rechts. Sedan 2008 har han bevakat extremhögern och följt hundratals demonstrationer.
Kreuzfeld har särskilt studerat hur den högerextrema miljön har förändrats. Han framhåller att AFD dels har samlat upp väljare från äldre högerextrema partier, dels har de har lärt av etablerade nationalistiska partier i andra europeiska länder och blivit mer professionella – både som parti och i sociala medier. De är också bra på att synas i miljöer och landsändar som de traditionella partierna missar, ofta genom snabba, välregisserade möten som annonseras i sociala medier och som inte bygger på traditionell partiverksamhet.
Den utveckling som Kreuzfeld särskilt vill varna för är den militanta högerextremismens kraftiga föryngring. Han beskriver grupper med aktivister mellan 14 och 20 år som har radikaliserats mycket snabbt efter pandemin. De står AFD nära ideologiskt och är i flera fall barn till 1990-talets högerextremister.
– De är fjorton, femton eller sexton år och har redan tänt eld på hus och försökt döda invandrare. Det oroande är att de har radikaliserats mycket snabbare än de äldre högerextrema grupperna.
Oliver Kreuzfeld följer flera rättegångar för att bättre förstå radikaliseringen och vilka individer det handlar om. Han nämner en attack i Berlin där fyra unga högerextremister angrep ett medelålders par eftersom de bar röda SPD-mössor. Mannen fick motta slag och sparkar, även mot huvudet, och poliser som ingrep attackerades också.
– Enligt min mening är det aktivister i de här miljöerna som löper störst risk att gå vidare till terrorism.
Ett genomgående tema i Oliver Kreuzfelds resonemang är dels normaliseringen av det som vi tidigare ansåg vara högerextrema åsikter, dels hur utvecklingen bland unga förändras – till exempel i skolor på landsbygden.
– I nästan varje klass finns numera tre eller fyra högerorienterade killar som öppet visar sitt stöd för AFD. De är självsäkra och aggressiva och kan styra vad resten av klassen vågar säga.
När det som oroar sätter agendan är det lätt att glömma alla goda krafter. På Newcomer Café öppnas dörren av Nora Schreiber från Rostock hilft som stöder migranter och flyktingar genom rådgivning, gruppverksamhet och trygga mötesplatser. På kaféet möts nyanlända för att öva tyska, laga mat, sjunga i kör, ha dansklasser eller starta egna aktiviteter.
– Det är som ett andra vardagsrum. Alla är välkomna.
Verksamheten drivs nästan helt ideellt. Bidragen från delstatens integrationsfond, som bland annat betalar hyran, har halverats och väntas minska ytterligare nästa år. Trots att Mecklenburg-Vorpommern styrs av SPD och Die Linke misstänker Nora Schreiber att nedskärningen till viss del är en positionering inför valet.
– Vi tror att man vill kunna säga: Vi lägger inte pengar på flyktingar.
Nu finns inte längre någon anställd, och volontärerna ska både hålla verksamheten i gång och försöka hitta nya bidrag. Ändå fortsätter fredagsmiddagarna och språkträningen, och nätverken med jurister och anställda inom sjukvården som erbjuder hjälp.
– Jag lägger min energi här och gör det jag kan, säger Nora Schreiber.
En skillnad mellan Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt är att i den senare delstaten har säkerhetsmyndigheten Verfassungsschutz klassat hela AFD:s delstatsorganisation som högerextrem. I den förra delstaten är klassificeringen mindre långtgående. En ytterligare skillnad är att AFD har en superstar i Sachsen-Anhalt, nämnde Ulrich Siegmund. Att han deltog i ett uppmärksammat möte i Potsdam 2023, där högerextrema strateger diskuterade remigration (återvandring), påverkar inte opinionssiffrorna. Bland AFD:s förslag i delstaten märks just remigration, nedmontering av såväl public service som klimatarbete, samt att ryskundervisning och elevutbyte med Ryssland ska utökas.
Dessutom är situationen i de etablerade partierna turbulent i Sachsen-Anhalt. CDU:s ministerpresident avgick i vintras, gruppledaren fångades på bild i en kamratlig omfamning av AfD:s Siegmund, och rykten säger att interna krafter vill montera ned brandmuren mot AfD.
Även Sahra Wagenknechts BSW har öppnat för ett nytt politiskt landskap genom att avvisa brandmuren och acceptera lösningar där AFD:s röster kan få avgörande betydelse. Vidare saknar SPD en regional valmagnet likt Manuela Schwesig i Mecklenburg-Vorpommern. AFD lär bli största parti i båda delstaterna, men i Sachsen-Anhalt kan partiet få majoritet på egen hand.
I det pampiga borgarhuset Ernst-Reuter-Haus i Sachsen-Anhalts delstatshuvudstad Magdeburg har SPD – som bara ligger kring åtta procent i mätningarna – sitt regionala partikansli. SPD:s Skady Herkenrath, 27 år, har näst mest följare på Instagram av kandidaterna i delstatsvalet – efter Ulrich Siegmund.
– På sociala medier får jag hundra kommentarer om dagen om hur usel jag är, bara för att jag är SPD. Folk kan tycka om det jag säger, men ändå säga att SPD är hemskt.
Hon framhåller att många väljare inte gör någon skillnad mellan SPD:s impopulära regeringssamarbete med CDU i Berlin och partiet i Sachsen-Anhalt, trots att delstatsorganisationen driver en egen kampanj. Hon skulle vilja ha draghjälp av ett populärt namn på nationell nivå, och menar vidare att SPD trängs mellan en radikal vänster och en radikal höger.
– Vi är i mitten. Därför lyckas vi inte längre fånga de unga.
Samtidigt försvarar hon partiets ansvarstagande.
– SPD gör alltid det rätta för landet, men inte det rätta för partiet, säger hon med hänvisning till samarbetet med CDU på nationell nivå som av vissa anses mala ned partiet.
Skady Herkenraths kärleksfulla men raka resonemang om SPD och Sachsen-Anhalt återkommer till behovet av ett slags reptrick: modernare och tydligare tilltal, baserat på de gamla rötterna. På en fråga om de tre viktigaste vallöftena lyfter hon en fördubbling av buss- och tågtrafiken samt fler lärare i skolor och förskolor, men frågar sedan retoriskt vad löftet om ”bra arbete” egentligen innebär. Mot bakgrunden av hennes uppväxt på landsbygden, där de flesta vännerna lämnade för Berlin, Leipzig och Hamburg, efterlyser hon mer självkritik kring den samhällsservice som utarmas.
– Man kan inte hela tiden säga att vi har gjort ett väldigt bra jobb de senaste fem åren. Människor måste märka att man ser vad som är fel.
Trots sin kärleksfulla kritik tror hon stenhårt på den socialdemokratiska grundidén. Hon har nyligen lyssnat på en podd om SPD:s historia och berättar om den med stolthet.
– Kanske måste vi fokusera mer på vår historia och våra rötter och åter bli partiet för arbetarna, inte för människor med mycket pengar.
På Arbeit und Leben på Stresemannstraße i Magdeburg är det lätt att känna sig hemma. Organisationen grundades 1948 i den brittiska ockupationszonen när den humanistiska folkbildningstraditionen fördes samman med fackföreningsrörelsens utbildningsarbete.
– Det här är demokratins frontlinje, säger den regionale verksamhetschefen Maximilian Schmidt och berättar hur konkursen var nära för sex år sedan. I dag är läget finansiellt starkt, antalet anställda uppgår till 54 och de erbjuder allt från yrkesutbildning, kurs- och kulturverksamhet till språkkurser och rådgivning åt migrantarbetare.
– Vi ser utbildning som frigörelse. Kunskap är makt.
Verksamheten har många finansieringskällor: EU-projekt, förbundsregeringen, delstater, kommuner, arbetsförmedlingen och ibland företag. Bredden är medveten.
– Vi fungerar som en stormarknad för utbildning. Det finns utbildningserbjudanden för alla. När en del av verksamheten utsätts för ekonomisk press kan vi stärka en annan.
En angelägen verksamhet handlar om att ge råd till migranter som inte känner till sina rättigheter och riskerar uteblivna löner, olagliga uppsägningar och undermåliga bostäder. Därefter är det hotet mot folkbildningen som präglar samtalet. Arbeit und Leben har tillsammans med ett stort antal andra utbildningsorganisationer skrivit under ett upprop för en fri, pluralistisk och demokratiskt förankrad vuxenutbildning. Om AFD tar över makten i delstaten är en administrativ batalj att vänta: indragna bidrag, skatteprocesser, statusen som ideell organisation.
– De kommer att använda byråkratin för att angripa oss. Därför har vi juridisk hjälp och en arbetsgrupp som förbereder oss.
För att få ett ytterligare perspektiv på utbildning och utmaningarna i Sachsen-Anhalt blir campuset för Otto-von-Guericke-Universität nästa anhalt. Mer än hälften av studenterna är internationella – de kommer från Indien men även Pakistan, Bangladesh, Kina och Turkiet. Ute Hellwig och Jennifer Beder arbetar för Studierendenwerk som ansvarar för studentbostäder, restauranger och allmän studentrådgivning.
De beskriver att språkbarriärer, bostadsbrist och svårigheter att hitta extrajobb leder till att många internationella studenter umgås i sina egna grupper – och lämnar Magdeburg efter examen.
– Vi vill vara en bro mellan studenterna och stadens invånare, säger Ute Hellwig och beskriver olika aktiviteter för att främja integrationen.
Samtidigt är befolkningen i Sachsen-Anhalt Tysklands mest ålderstigna med en betydande utflyttning västerut – både för studier och jobb. Att locka studenter från västra Tyskland, behålla studenter från delstaten, och attrahera utländska studenter lär bli en utmaning om Sachsen-Anhalt blir känt som Tysklands AFD-fäste.
Den partipolitiskt obundna delstatsmyndigheten Landeszentrale für politische Bildung arbetar med utbildningar i demokrati, hågkomstresor, Europafrågor och det nya medielandskapet. Matthias Stübig är biträdande direktör och berättar att 187 skolor nu är med i nätverk mot rasism och för civilkurage. Ett mål – som i dag uppnås till tre fjärdelar – är att varje elev någon gång ska besöka en minnesplats från nazismens tid. Om AFD får makten vill partiet ersätta myndigheten med ett institut för ”statspolitisk bildning och kulturell identitet”.
Under vårt möte blir Stübigs kollega Heinz-Josef Sprengkamp angelägen om att jag verkligen ska förstå utmaningarna i Sachsen-Anhalt och det gamla Östtyskland. Han frågar om jag har en timme över, och arton euro på fickan. Vi ska gå en guidad tur i Magdeburg som förklarar det östra Tysklands historia. Därefter ska han bjuda på glass och visa vilken bok jag ska köpa.
Heinz-Josef förklarar begrepp som Aufstiegsversprechen – löftet om socialt avancemang, att hårt arbete och utbildning ska ge människor möjlighet att få det bättre, vilket inte längre upplevs som lika självklart. Sedan följer Erwartungsmanagement – förväntningshantering, att politiker har problem att förklara vad som faktiskt är möjligt i en värld med pågående krig och olika kriser. Altparteien är ett nedsättande ord om de etablerade partierna, som upplevs sitta i Berlin med planer på höjd pensionsålder, besparingar i sjukvården och hårdare villkor för arbetslösa. Grünpfeil var en trafikskylt i DDR som tillåter högersväng vid rött och som efter återföreningen infördes i hela Tyskland – ett litet men symboliskt exempel på att inte allt gick från väst till öst, utan att också något östtyskt faktiskt förändrade det gamla Västtyskland.
Vi går runt i Magdeburgs solsken bland romanik, gotik, barock, modernism, DDR-betong, en bit av Berlinmuren, och ett modernt, grönt kvarter. Boken är skriven Steffen Mau och på svenska blir titeln ”Förenade men ojämlika – varför östra Tyskland förblir annorlunda”. Rundturen visar sig ge en förklaring till östra Tysklands historia och utmaningar i bilder – Steffen Mau ger den akademiska sammanställningen till min reportageresas grundfrågor (se faktaruta).
Innan tåget hemåt avgår ska jag hinna med ett sista digitalt möte med Michael Wolters som arbetar på IGBCE, industrifacket för gruv-, kemi- och energibranscherna. Jag har fått låna ett rum i SPD:s hus, Wolters berättar att Tyskland förlorar upp emot 15 000 arbetstillfällen i månaden inom industrin. Under sommaren fortsätter vi att höras om Volkswagens kris.
På våningsplanet träffar jag Max Schubert som är 27 år och politisk sekreterare åt SPD:s Europaparlamentariker Sabrina Repp. Han är nyfiken på min reportageresa, ser på mig och vädjar: var inte för pessimistisk. Att förlora ett val är inte slutet, det blir snart uppenbart att AFD inte har lösningarna. Därefter kommer en beskrivning av hans Sachsen-Anhalt: om byar, volontärer, gräsrotsinitiativ och en optimistisk motståndsrörelse som redan formerar sig – kombinerat med en förhoppning om ett starkare europeiskt samarbete.
Jag skyndar mot tåget, hinner gå en bit längs med Elbe och lyssnar på låten Irgendwas bleibt med bandet Silbermond. Heinz-Josef menade att den skulle ge mig sista biten i mitt kunskapspussel om östra Tyskland. Han skrev ned frasen jag skulle lyssna efter: Gib mir ’n kleines bisschen Sicherheit in einer Welt, in der nichts sicher scheint.
Med hjälp av mobilen får jag snabbt upp översättningen: ”Ge mig lite trygghet i en värld där ingenting verkar säkert.”
