FÖNSTRET: Äntligen fri! – Elaf Ali bröt sig loss från uppväxtens hedersförtryck

Text: Ola Liljedahl
Foto: Anna-Lena Ahlström

Vi stämmer träff i en hotellobby i Stockholm.

En 37-årig kvinna och en drygt tjugo år äldre man. Inget konstigt med det. Hotell är bra mötesplatser för intervjuer. Elaf Ali är framgångsrik journalist, författare och tv-stjärna och ska intervjuas och fotograferas för det här magasinet.

Men… Ibland är det självklara inte alltid så självklart. Några meningar ur hennes självbiografiska bok ’Vem har sagt något om kärlek – att bryta sig fri från hedersförtryck’ har etsat sig fast.

Första frågan blir därför om det här mötet med mig – en man – överhuvudtaget skulle ha varit möjligt för ett antal år sedan. Då levde Elaf Ali fortfarande i ett hedersförtryck. Det ska erkännas att svaret man väntar är nej, nej, nej absolut inte, men det säger kanske mer om hur lite vi som inte växt upp med hedersförtryck vet.

Från Bagdad till Fjälkinge

Elaf Ali funderar lite innan hon svarar. Vänta, vi återkommer till det.

Innan hon kommer till vårt möte har jag småpratat med en man där i hotellfoajén. När han får veta att Elaf Ali ska intervjuas säger han att han känner igen namnet men inte kan placera henne. Han googlar och läser med monoton röst högt att Elaf Ali är född i Bagdad 1987, att hon växte upp i lilla byn Fjälkinge och i Kristianstad, att hon varit krönikör i Expressen och nu i Svenska Dagbladet, att hon medverkar i SVT i humorprogrammen Svenska Nyheter och IFS – invandrare för svenskar…

Där, vid Svenska Nyheter och IFS, trillar polletten ner och han börjar skratta och säger att, just ja, hon är ju hur kul som helst och har du sett det här klippet där hon frågar män vad de kan om kvinnokroppen…

Patriarkala normer

Enligt Röda Korset handlar hedersrelaterat våld och förtryck om att upprätthålla patriarkala normer och värderingar i en familj eller i ett större kollektiv. Där familjen, oftast de äldre männen, tycker sig ha rätt att bestämma över hur familjemedlemmarna ska leva och vad de ska göra. Elaf Alis pappa är ett exempel.

Röda Korsets förklaring och Elaf Alis rader i sin bok om pappas krav att inte träffa en främmande man gör att det förväntade svaret på den där inledande frågan där i hotellfoajén känns givet – för inte skulle väl det här mötet ha varit möjligt för ett antal år sedan?

Elaf Ali funderar lite och säger:

– Så enkelt är det inte. Det beror helt på sammanhanget. Många tror att någon som lever med hedersförtryck är instängd dygnet runt. Så behöver det inte vara. Det går inte att se på någon om den är förtryckt. Jag vill understryka att det kan vara en kollega, en granne eller barnens kompis som är hedersförtryckt. Människor som går till jobb eller skola och till synes lever ett liv som de flesta andra, men…

Hon gör en konstpaus och lägger till:

– …men den människan kanske bara får röra sig från punkt A till punkt B, från hemmet till jobbet eller skolan. Så svaret på din fråga är att även om jag inte fick umgås eller bli sedd med män så i ett jobbsammanhang hade det varit okej att vi satt här.

Hon hinner knappt avsluta meningen innan hon avbryter sig själv:

– Fast jag hade självklart behövt informera mina föräldrar först. Annars finns det en risk att nån hade kunnat se oss och då börjar det snabbt spridas rykten.

Och dessa rykten – oavsett sanningshalt – skulle utmana familjens heder.

Flydde Saddams krig

Elaf Ali kom till Sverige som fyraåring. I Irak var hennes pappa läkare och hennes mamma lärare. Saddam Hussein styrde Irak med järnhand och det var pågående krig. När familjen insåg att det inte gick att leva ett liv där flydde först mamman med barnen. Som läkare var det för pappan förbjudet att lämna landet, så först efter ett år lyckades han skaffa ett nytt pass med annat yrke inskrivet och kunde lämna Irak och ansluta till familjen.

– Min faster bodde i Sverige, i Skåne, sedan några år. Därför blev Sverige det naturliga valet eftersom det fanns en anknytning, berättar hon.

Själv har hon inga minnen från Irak.

– Mina första minnen är från Sverige, från någon av flyktingförläggningarna. Vi var på tre olika. Jag vet inte i vilka städer de var men de låg alla norr om Stockholm. Vi kom i september 1991 och i februari 1992 flyttade vi till Fjälkinge i Skåne.

De var den enda familjen med utländsk bakgrund i byn, hon och syskonen de enda med utländskt namn på skolan.

Tiden från förskolan till en bit upp i mellanstadiet har hon fina minnen från.

– Vi hade bra kontakt med några grannar, de flesta var pensionärer, och det fanns en barnfamilj vi lekte med. Och jag lekte förstås med klasskompisar. Jag minns den tiden som ganska harmonisk, som barn tänker man inte på om någon har ljust eller mörkt hår. Det är befriande med barn, säger hon.

Såg sig som alla andra

Däremot var det inte så att hennes familj var integrerad.

– Klart att jag så småningom märkte att vi var annorlunda så till vida att mina föräldrar inte hade jobb, inte kunde språket, och att de då hamnade utanför samhället. De sökte jobb men det var svårt att få. I dag kan jag känna att Sverige inte tog till vara på deras kunskap eller erfarenheter. Och det gäller nog många som kom hit under samma tid.

Påfrestningarna gjorde att föräldrarna hade det tufft både i samhället och i relationen.

Men lilla Elaf lekte ganska omedveten på.

– Jag såg mig själv som alla andra, tills jag plötsligt på mellanstadiet fick höra att jag inte var det, minns hon.

Under högstadiet blev det värre och hon var inte längre Elaf utan ”araben”, hon hånades för att de arbetslösa föräldrarna inte hade råd att köpa nya kläder och livet blev, kort sagt, rätt jobbigt.

Mensen förändrade allt

Samtidigt gick hon igenom allvarligare saker i hemmet.

När Elaf fortfarande gick på mellanstadiet fick hon sin första mens, oförberedd och utan kunskap om vad det innebar. Mens kan vara en stor förändring för många, men för Elaf var det en större förändring än för de flesta.

– Mina föräldrar firade, jag förstod ingenting. Jag ansågs vara en kvinna och inte längre ett barn. Från den stunden förändrades mina förhållningsregler totalt, konstaterar hon.

Det var hederskulturen som på allvar klev in i hennes liv. Detta trots att hon, i alla bemärkelser utom mensen, fortfarande var samma barn som hon varit där på en SO-lektion när mensen kom. Därför förstod hon knappt vad som hände. Hon fick inte längre spela fotboll med sina bröder, inte leka med deras kompisar, sluta simskolan trots att hon nästan, nästan började kunna simma.

Ja, till och med att kunna simma var underordnat. Och hon fick absolut inte åka på lägerskola med övernattning en natt tillsammans med lärare och alla andra barn i trean, fyran och femman.

– Aldrig i livet! Varför sova borta? Du har ju ett hem!

När Elaf börjar gråta förklarar pappa att

– Där vi kommer ifrån sover inte killar och tjejer ihop. Tjejer ska inte sova utanför hemmet över huvud taget. Vår sharaf, heder, kommer alltid att komma först.

Skrivandet en räddning

Elaf blir bra på att uppfinna nödlögner inför klasskompisar

– Jag fick ta mig från hemmet till skolan och tillbaka hem igen. Det var så jag fick röra mig. Om jag kom någon minut sent kontrollerade mina föräldrar var jag var, minns hon.

Vad hon fick göra?

Hon suckar lite lätt och konstaterar:

– Jag fick plugga hemma. Det ansågs viktigt. Om läxan var till kapitel 13 läste vi till kapitel 17. Jag skulle alltid ligga steget före. Vilket såklart är bra, men jag önskar att jag hade fått gå på dans, kör eller hålla på med idrott. Det var bara tur att jag råkade gilla något jag kunde utöva i hemmet, att skriva.

För Elaf blir det blir räddningen. Dikter, låttexter, dagbok…

Läste om Fadime

Det nya livet efter den första mensen är bara början. Ju äldre hon blir desto mer ökar kontrollen och försöken från föräldrarna att arrangera ett äktenskap. Själv har hon ingen tanke på att gifta sig, och speciellt inte med någon hon inte var kär i eller aldrig ens träffat. Hon försöker hitta sin plats i detta mellanförskap.

En dag när hon är femton får hon låna en magtröja av en klasskompis och känner sig fin. Pappa får veta det och blir galen av ilska. Vid den tiden vet Elaf fortfarande inte vad hedersförtryck är. Hon tror att det bara är hennes pappas sätt att vara. Tills hon en dag slöläser Aftonbladet i datorn.

En artikel handlar om Fadime Sahindal, en 26-årig kurdisk tjej från Uppsala som mördats av sin pappa då han upptäckt att hon har en pojkvän. I artikeln beskrivs Fadimes liv och de förhållningsregler hon levde under. Elaf känner igen sig på flera punkter.

– Jag blev mer försiktig efter jag läste om Fadime. Jag hade inte förstått att förtrycket, reglerna, jag levde under kunde sluta med döden.

Hon känner att hon måste få veta vad hennes pappa tycker om Fadimes öde. Tycker han att mordet var rätt? Skulle han kunna göra samma sak? Hon tar mod och frågar honom. Han svarar och i boken berättar hon:

Där hade den här historien kunnat sluta.

Fick pappan att ändra sig

Det som gör Elaf Alis historia så speciell är att hon inte bara hittade en kraft att ta sig ur hedersförtrycket – utan också fick sin pappa att ändra sig.

Alla som slåss för förändring behöver stöd. Direkt eller indirekt. När Elaf Ali tänker tillbaka på någon som var särskilt viktig är det… Zlatan Ibrahimovic.

– Utan att ha mycket gemensamt med honom alls betydde han supermycket för mig. Där var en person med utländsk bakgrund som var omtyckt och känd och gick sin egen väg. Han bad inte om ursäkt för det och tog ingen skit, säger Elaf.

– Jag älskade fotboll och såg upp till honom mycket. Mycket av mitt självförtroende fick jag tack vare Zlatan. Trots olikheten kunde jag spegla mig i honom. När man växer upp med annan bakgrund än svensk, delar man upplevelsen att inte tillhöra majoritetssamhället. Han kände sig, antar jag, som en outsider i fotbollsvärlden i Malmö. Jag kände igen den outsiderkänslan.

Den bidrog till att hon vågade stå upp mot mobbarna i skolan – och med tålamod och list mot förtrycket hemma. Hedersförtryckets regler blev fler och fler, men Elaf Ali blev äldre och äldre och hittade ett sätt att navigera sig fram till förtryckets kärna och pappans övertygelse.

– Jag har alltid känt hans kärlek trots allt. Jag behövde bara få honom att förstå att han älskar oss, hans barn, mer än att vara kulturen och hedersnormerna till lags.

Döttrarnas rykte

Hon berättar att i en hederskontext är kollektivet större än individen. Familjefaderns uppgift är att sköta familjen så att de inte blir uteslutna ur kollektivet. Det viktigaste är döttrarna inte får ett dåligt rykte. Det överskuggar allt annat. Till priset, såklart, av att döttrarna tvingas leva mer eller mindre rörelsebegränsade, där varje vänskap, ja varje samtal med en person av det motsatta könet kan ses som ett allvarligt hot mot hela hennes släkt.

Det finns inte ett enskilt ögonblick då det vände.

– Det var ofta ett steg fram och två steg tillbaka. Jag skulle beskriva det mer som ett livslångt samtal som pågår fortfarande. Pappa var nästan 50 år när han kom till Sverige och skulle lära sig ett annat sätt att vara pappa, familjefar, man. Då sker en förändring inte över en natt.

Hon sörjer att viktiga delar av barndomen och ungdomen togs ifrån henne men hon är stolt att hon lyckades få honom, patriarken, att ändra sig. I dag är relationen jättebra.

– Vi pratar nästan varje dag. Vi var väldigt nära när jag var liten, sen var det för många år där jag var mest rädd för honom, men nu är vi nära igen. Det kanske låter konstigt men hur hård han än varit har jag alltid känt hans omtanke. Han har alltid varit en källa till kärlek.

Tycker om den arabiska kulturen

Efter det att föräldrarna skildes flyttade pappan till en egen lägenhet. Numera har han lärt sig laga mat, arabisk förstås, och när hon hälsar på får hon alltid med en bunt matlådor hem till Stockholm.

– Han är väldigt duktig och lär sig nya maträtter hela tiden. Han har också slutat äta kött för att jag och mina systrar inte gör det. Han vill laga det vi äter och gillar.

Elaf är noga med att betona att det är hederskulturen och hedersförtrycket hon är emot – inte den arabiska kulturen.

– Åh, det är så mycket i den som är bra! Generositeten, omhändertagandet, respekten för de äldre, musiken, humorn. Mina favoritkonton på instagram är konton som gör narr av arabiska mammor. De är otroligt roliga! Jag skulle inte vilja ha nån annan bakgrund. Och jag älskar det arabiska språket! Får jag barn ska jag verkligen föra vidare det jag gillar och uppskattar från den arabiska kulturen. Främst maten då! När jag växte upp ville jag ha makaroner och köttbullar som de svenska kompisarna och uppskattade inte alls maten jag fick hemma. Men nu förstår jag!

Pratar i skolor

Hon är en av de nyare och starkare rösterna när det gäller frågor som hederskultur, jämställdhet och barns rättigheter. Hon föreläser i skolor och hon skriver krönikor i Svenska Dagbladet och så använder hon sin snabba humor i teve.

– Prata i skolor är fantastiskt! Jag träffar allt från sjätteklassare till gymnasieelever. Jag föreläser på folkhögskolor och SFI. Det blir många frågor och bra samtal. Efteråt kommer det nästan alltid fram några och berättar att de också är eller ha varit utsatta.

Hon funderar kort och fortsätter:

– Det är fint att ge dem mod. De måste få veta att de förtjänar att leva fritt och inte känna skam. Men hur man tar sig ur ett hedersförtryck beror helt på vilken familj man lever i. Jag ger inga konkreta tips, för när man inte är insatt finns en risk att man bara förvärrar situationen.

Succé i SVT

De senaste åren har hon gjort succé i två av SVTs stora succéer Svenska Nyheter och IFS – invandrare för svenskar (som hon var med och skapade). Men också skapat debatt. Satir går inte alltid hem, särskilt inte när det i andra länder lyfts fram citat från satirprogram utan att förklara humorn bakom.

– Alla förstår inte satir för det tvingar dig att tänka själv. Humor är många gånger den bästa metoden för att ta sig an svåra ämnen, för det blir inte lika tungt. Vissa ämnen är fortfarande känsliga att peta i, men med ett smart skämt eller en roligt ställd fråga kan man få fram sin poäng mer än om man skulle föreläsa en timme om samma ämne, konstaterar hon.

Kan fortfarande inte simma

Stjärna i teve, hyllad författare, omslag i tidningen. Känner hon den stora revanschen? Mot bakgrund? Mot mobbare?

– Nej, inte längre. För femton år sedan var det något som sporrade mig men i dag har jag andra drivkrafter. Jag vill belysa de ämnen som få vågar ta i. Det gör mig inte alltid älskad men om jag skulle styras av att andra ska vara nöjda eller gilla mig skulle jag inte stå ut med hatet. Nu belyser jag de ämnen som jag brinner för och som engagerar mig. Då är det värt kritiken och stormarna.

Sedan 1 juni 2022 är det vardagliga hedersförtrycket förbjudet enligt svensk lag.

Elaf kan fortfarande inte simma, men vill ta tag i det.